fbpx
Kritik & essä Jan Holmberg, 4 november 2016

Den kvävande andefattigdomen i svensk kulturkritik

Bild ur Magnus von Horns film Efterskalv.

Varför är vi rädda för religionen? Den svenska filmen är mer andlig än sitt rykte men kritiken vågar inte se med det ögat. Jan Holmberg skriver om den tröttsamma tendensen att tämja konsten.

I början på Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna från 1963 håller Gunnar Björnstrands präst en föga inspirerad högmässa för en liten, förströdd församling. En gudstjänst helt utan engagemang, en kulthandling vars föremål är borta och syfte bortglömt. I slutet av filmen står samma präst, nu ännu tröttare, och förkunnar inför en ännu mindre församling: ”Helig, helig, helig är Herren Gud allsmäktig. Himlen och jorden är full av Hans härlighet.” Detta efter att filmen har skildrat mänskligt lidande, elakheter, förtvivlan, till och med självmord – allt mot en fond av uslast tänkbara väderlek. Var är härligheten?

Nå, Nattvardsgästerna är varken den första eller den sista feel bad-filmen med ett i någon mening religiöst budskap. Många av de senaste årens bästa svenska filmer, såsom Sophelikoptern, Yarden, Efterskalv, Flocken, Tjuvheder, Flugparken, Turist, Återträffen, Avalon med flera, har inte bara sina klatschiga enordstitlar gemensamt. De intresserar sig också, på ett sätt åtminstone jag uppfattar som litet nytt, för de så kallade andliga tingen. Inte för att det märkts på recensionerna, som i stort sett, och kanske av gammal vana, tillgripit de vanliga stödorden psykologisk skärpa, realism, äkthet och så vidare. Själv ser jag inte mycket av varken psykologi eller realism i någon av filmerna jag räknade upp, däremot frågor kring tro, tvivel, synd och nåd, formulerade i mer eller mindre stiliserad parabelform. Gestalterna i dessa filmer skildras inte heller efter den psykologiska realismens mönster; för att låna den franske prästen och filmkritikern Amédée Ayfres beskrivning av Robert Bressons gestalter, så avslöjar de inte mer om sig själva än sitt mysterium.

När konsten befriade sig från sitt liturgiska sammanhang, så kastades det ut en hel del barn med dopvattnet.

Om detta över huvud taget är en tendens i den svenska samtidsfilmen får vi väl se så småningom, när sikten klarnat. Men om jag har rätt i min spaning, så råder en stor diskrepens mellan å ena sidan hur filmerna ser ut och om vad de handlar; å den andra sidan hur de tas emot. Inte bara på filmområdet, utan i nästan hela det svenska kulturklimatet råder nämligen fullkomlig beröringsskräck inför allt som kan misstänkas ha med andlighet att göra. Nej, jag vill inte se fler djupteologiska analyser av vad Kraften i Star wars egentligen står för, men däremot insikten att en film liksom andra konstverk kan vara större än såväl sin upphovsman som sin uttolkare. Jag missionerar inte, men skulle önska en mer allmänt spridd förmåga att, med Gunnel Vallquists ord, erkänna värden för vilka man är villig att böja sig.

När konsten befriade sig från sitt liturgiska sammanhang, så kastades det ut en hel del barn med dopvattnet. Till exempel skulle jag säga att konsten därmed blev sämre så där i allmänhet, men det kan man möjligen ha olika åsikter om. Men en sak är säker: när Sverige blev världens kanske mest sekulariserade land, så utvecklade vi också världens kanske sämsta kulturkritik. Rationalismen som officiell statsreligion har tjänat oss väl inför uppgifter som att bygga broar eller organisera skattesystem, men inför de andliga tingen (till vilka jag med stöd i mångtusenåriga traditioner räknar konsten) har den likväl sina tillkortakommanden.

En av Bergmans återkommande tankegångar är den om att konstnärlig verksamhet, som han skrev i slutet av 50-talet, ”förlorade sin livgivande betydelse i det ögonblick den skilde sig från kulten.” I den senare essän ”Ormskinnet” från 1965 skärper han åsikten, och påstår att konsten rentav blivit betydelselös. Ändå fortsätter han: ”Trots att jag tycker att teatern är en gammal älskad hålldam som sett bättre dar. Trots att jag och många med mig finner Vilda Västern mer stimulerande än Antonioni eller Bergman. Trots att den nya musiken ger oss den matematiska luftförtunningens kvävningsskador, trots att måleriet och skulpturen steriliseras och tynar i sin egen förlamande frihet. Trots att litteraturen förvandlats till stenkummel av ord utan budskap eller farlighet.”

Något tillfredsställande svar på frågan varför han ändå framhärdar i sin tvivelaktiga profession, ger aldrig Bergman. Han nämner visserligen ”nyfikenhet” som skäl, men är det verkligen rimligt att hans privata nyfikenhet på ditt och datt skall motivera dyra filmer, som människor skulle ägna timmar av sin korta tid på jorden till att se? Nej, Bergman är nog inte alldeles ärlig. Det vill säga, jag tror han inser att konsten ännu har en funktion i den mänskliga samvaron, en funktion som skiljer sig i form men inte art från den långa tid då konsten hade en roll i religionsutövningen. Så länge konsten får oss att inse något väsentligt, ger oss förnimmelser av en annan sorts tillvaro, förmår oss att aldrig så lite ändra våra liv – då firar den ännu samma triumfer.

Men trots konstens och inte minst filmens anspråk på att ”tränga in i hittills obesedda världar, verkligheter utanför verkligheten” (Bergman igen), så jobbar den svenska kritikern på med de verktyg som står till buds, det vill säga vetenskap och beprövad erfarenhet.

Kraven är högre, naturligtvis. Gamla tiders ikonmålare, katedralbyggare, skulptörer, musiker och poeter gjorde sina verk till Herrens ära, vilket inte nödvändigtvis betydde att de var så värst gudfruktiga. Guds existens diskuterades inte, frågan saknade rentav betydelse. Liksom i förlängningen konstens funktion, som aldrig behövde ifrågasättas. Nu, däremot! Bergman kan säga vad han vill om den moderna konstens ”förlamande frihet”, men kraven på den har aldrig varit så orimligt högt ställda. Den skall ändra våra liv och allt det där andra jag nyss tog till mina djupast mullrande brösttoner för att brumma fram; men dessutom skall konsten, all konst, vara en angelägenhet för alla människor på en och samma gång, ha en minst rättvis representation av kön, etnicitet, sexuell preferens och funktionsvariation, samt ha en solid affärsplan. Som Bergman nästan formulerade det: byggarna av katedralen i Chartres didn’t have to put up with that shit.

Men trots konstens och inte minst filmens anspråk på att ”tränga in i hittills obesedda världar, verkligheter utanför verkligheten” (Bergman igen), så jobbar den svenska kritikern på med de verktyg som står till buds, det vill säga vetenskap och beprövad erfarenhet. Uppgiften är att förklara, allra helst genomskåda, och alltid stå på bekvämt avstånd, aldrig underkasta sig, aldrig låta sig hänryckas. Vår bokstavligt andefattiga kulturkritik ägnar sig åt ömkliga försök till avkodning, där verifierbara variabler såsom kön och hudfärg tuggas igenom av ett simpelt ideologiprogram som spottar ut sig ett resultat, förutsägbart som en almanacka. I sin berömda essä ”Against interpretation” från 1966 angrep Susan Sontag just kritikens sökande efter ”innehåll”, ”mening”, ”budskap”, et cetera. Konstens transcendentala förmåga att föra oss bortom oss själva sätts på undantag i försöken att med Sontags ord ”tämja” verket – en tendens som femtio år senare bara har blivit värre.

Modernismens elände är dess högmod; den absoluta övertygelsen om att den upplysta delen av mänskligheten hittade rätt i början av 1900-talet.

Jag skulle inte ha något emot det pigga konceptet Psykologer ser på film (eller läser böcker, provar vin, testar dammsugare och jag vet inte allt), om det inte vore för att den sortens analys så fullständigt dominerar samtalet om kultur i allmänhet, och film i synnerhet. Modernismens elände är dess högmod; den absoluta övertygelsen om att den upplysta delen av mänskligheten hittade rätt i början av 1900-talet, och att vi efter det kan avfärda den dittillsvarande kulturhistorien som vidskepligheter och missledd idoldyrkan. Men gemenskapsbehovet, liksom vördnaden inför det som är större än vi själva, finns likväl kvar. I Efterskalv får den unge mördaren frågan varför han envisas med att stanna kvar i det lilla samhälle han gjort så mycket ont, och vars befolkning aldrig kommer kunna förlåta honom. Hans svar: ”För jag vill inte vara ensam!” Det är en ohygglig men vacker beskrivning av människans predikament, vars skörhet och skönhet trots allt inte helt kan förklaras i värdsliga termer. Eller några alls.

Annons