fbpx
Kritik & essä Jacob Lundström, 28 oktober 2016

Lysande Isabelle Huppert i melankoliska mästerstycket Dagen efter denna

Mia Hansen-Løve cementerar sin ställning som Frankrikes mest spännande filmskapare
Dagen efter denna (Mia Hansen-Løve, 2016)

Dagen efter denna (Mia Hansen-Løve, 2016)

Med Dagen efter denna cementerar Mia Hansen-Løve sin ställning som Frankrikes mest spännande filmskapare. Precis som i sina tidigare filmer använder hon en liksom spegelvänd dramaturgisk båge – istället för en upptakt som leder fram till ett klimax präglas hennes filmer av en dramatisk avstanning.

Merparten av Min ungdoms kärlek utspelar sig till exempel efter att förhållandet ifråga har tagit slut, Eden medan den lovande DJ-karriären håller på att ebba ut och i Father of my children försvinner huvudpersonen efter halva filmen. Vi får uppleva efterspelet och det må låta som en klyscha men det känns mer som verkliga livet.

I Dagen efter denna samarbetar Hansen-Løve för första gången med Frankrikes främsta skådespelerska. Och det är svårt att tänka sig någon bättre lämpad än Isabelle Huppert för uppgiften att gestalta ett existentiellt tillstånd snarare än att spela med i ett intrigbaserat händelseförlopp.

Inte för att Dagen efter denna annars saknar ingredienser för omvälvande dramatik: en kvinna i 60-årsåldern blir plötsligt lämnad av sin man, barnen är utflugna, mamman är sjuk, pensionen närmar sig och bokförlaget krånglar. Men den hotande livskrisen föranleder ingen extreme makeover och det blir ingen katarsisk revansch i sista akten.

Istället för att vara osentimental till varje pris och målmedvetet gå vidare i livet, som den allmänna rekommendationen lyder, stannar hon upp och betraktar rasmassorna. Hennes behärskade reaktion är kanske i någon mening en yrkesskada – hon är filosofilärare och författare till flera fackböcker. Vid närmare eftertanke verkar hon hur som helst nästan känna sig lättad och det är just här som Hansen-Løve sin vana trogen dröjer sig kvar. Frågan är ju hur man ska hantera friheten. Resultatet är hur som helst inget mindre än ett melankoliskt mästerstycke.

Annons