fbpx
Bloggar Sebastian Lindvall Sebastian Lindvall, 4 april 2016

Ryan Gosling gapar efter mycket i Lost river

Tjejtjusaren regidebuterar med ett föga originell fåfänglighetsprojekt
Lost river (2014)

Lost river (2014)

I väntan på den modemedvetna LA-slashern Neon demon kan Nicolas Winding Refns fanklubb (vad som nu kvarstår efter Only god forgives) avnjuta danskjävelns senaste verk: den kapitelindelade reklamfilmen ”The chapters of Hennessy X.O”. Medan det tredje kapitlets visuella signatur tar rygg på regissörens egen Drive (åkningen! miljön! jackan!) sticker det fjärde kapitlet, Flowing flame, ut med dess demoniska gap, inte helt olikt det man finner på laotiska turistattraktionen Buddha Park.

Buddha Park

Buddha Park

Fast i en annars så referensrik reklamfilm lär det snarare röra sig om en bromantisk high five till en vapenbroder. Inåkningen mot det flammande, erotiska djävulsgapet för nämligen tankarna till Ryan Goslings ”lyncheska” regidebut Lost river som inte förrän, två år efter fiaskot i Cannes, dvd-släpps här i Sverige (release 4/4). Men ryms det bara värme i Refns eldiga referens?

För trots att det spretar och slarvas finns några kvalitéer. Fotot är fint (av Gaspar Noés parhäst Benoît Debie), den förvirrande mytologin är spännande och världsbygget bitvis inspirerat med dess suggestiva sagorendering av Detroits post-industriella förfall, där en skrotjagande tonåring (Iain De Caestecker) hamnar i luven på en psykopat (Matt Smith), uppvaktar grannflickan (Saoirse Ronan) och upptäcker att mamma Billy (Christina Hendricks) tagit jobb på en bisarr Grand Guignol-klubb för att betala av huslånet.

blåt

Blå tåget på Gröna lund

Redan vid första anblick väcker entrén till den mörka, märkligt magnetiska klubben ett obekvämt sug hos mig. En naggande déjà vu-känsla. Och till slut kommer jag på varför: jag har ju också färdats genom djävulens gap! Eller åtminstone betraktat det i kön till Gröna lund-attraktionen Blå tåget.

Dante's inferno på ett övergivet Miracle Strip Amusement Park

Dante’s inferno på ett övergivet Miracle Strip Amusement Park

Troligtvis är Gosling mer bekant med Dante’s Inferno på Miracle Strip Amusement Park, det kaliforniska nöjesfältet som stod öppet 1963- 2004 och väl nedlagt utsattes för vandalisering. Eller så har han blickat ännu längre bakåt, mot fin de siècle, då törstiga parisare kunde kliva genom ett liknande gap i entrén till klubben Le Cabaret de L’Enfer med självaste helvetet som arkitektonisk inspirationskälla.

Le Cabaret de L’Enfer

Le Cabaret de L’Enfer

Så visst rymmer gapet ett löfte av något lockade lekfullt, svindlande, förbjudet och härligt berusande. Associationerna speglar delvis Goslings försök till finanskrisande allegori, men gapets historiska referensrikedom kan likväl betraktas som symbolisk för hans kreativa kryckor; det är ju knappast så att hans visionära styrka står på egna ben.

en intervju med Jan Troell beskriver Jan Lumholdt filmskapare som har ”en så distinkt stil att de får ett eget adjektiv”. Fast nog lär det dröja tills mer etablerade adjektiv som ”bergmansk”, ”lynchsk” eller ens ”refnsk” får sällskap av ”goslingsk”?

refn2

The chapters of Hennessy X.O (2016)

Inte gör Gosling det lättare för sig själv när eftertexterna avslutas med en tacklista som förutom Refn även bockar av Guillermo Del Toro, Terrence Malick och Derek Cianfrance – tydliga stilister som färgat av sig på Lost river.

Det kanske är därför jag fascineras så av Refns reklamfilm – hur allt detta finns inbäddat i hans referens. Hur gapet pekar mot Gosling, men inte nödvändigtvis som en hyllning, utan snarare som en storebroderlig pik. Ett slags subtil diss som påtalar Lost rivers bristande originalitet.

Annons