Kommentar Mikaela Kindblom, 2 februari 2016

Suffragetterna var inte era kvinnor

Vi måste kunna skilja på vad som är rätt och fel, skriver Mikaela Kindblom apropå Suffragette.

Med helgens bråk i färskt minne, mellan nynazister och svenskar med misstänkt utländskt påbrå – eller bara de som inte höll med – letar jag efter svar i filmens värld. Jag tänker att visst finns det svar på alla frågor, och lösningar på alla problem, bara man kan titta efter ordentligt, bara man orkar leta. ”You have to look with better eyes”, som Mary Elizabeth Mastrantonio säger i en av mina favoritfilmer, James Camerons Avgrunden.

Idag. Nu eller aldrig. Måste vi förmå oss till att titta med bättre ögon. Vad är det som händer? Varför händer det nu? Hur kan vi ha missat allt som ledde upp till detta, att vi har rasister mitt ibland oss, aggressiva och våldsamma rasister som hatar allt det som de bedömer som annorlunda, utländskt, icke ”svenskt”.

Dessa rasister har tagit sig rätten att invadera våra gemensamma offentliga platser, gatorna, media, riksdagen, för att hävda sin rätt.

Men vad är det för ”rätt” de vill försvara?

Filmen Suffragette handlar om människor, som likt dem på våra gator, upplever frustration och vrede över att deras rättighetskrav ignoreras. Filmen handlar om kvinnorna i England för hundra år sedan som tog till våld när deras krav på rösträtt ignorerades. Deras kamp handlade alltså om rätten att delta i allmänna val. Rätten att rösta alltså, som många av oss idag kanske inte ens tar alltför allvarligt på. Rätten att rösta som dock har lett till att vi idag har rasister i riksdagen och nazister på våra gator.

Suffragetternas slagord var ”Handling. Inte bara ord.” I filmen betonas hur deras kampvilja och tålamod har nötts ut av åratal av just väl valda ord, argument och diskussioner, till och med en audiens i parlamentet inför premiärministern Lloyd George som vänligt lyssnar på den unga tvätterskan Maudes berättelse.

Maude är inte suffragett. Hon vill inte slåss eller bråka. Hon vill behålla sitt jobb på det omänskliga tvätteriet för hon har en man och en son, som hon älskar. Men en räcka slumpartade händelser får henne att bli suffragett. Det blir det enda som finns kvar för henne, när hon i rask följd förlorar jobbet, sitt hem och sin familj. Hon har inget att leva för, annat än kampen. Den som leder till att en av de andra suffragetterna kliver framför kungens häst på kapplöpningsbanan, och blir den första martyren för kvinnornas rösträttskamp.

Ja, suffragetterna tog till våld. Men de slog inte ner folk på öppen gata eller mördade sina motståndare. I filmen kastar de sten på skyltfönster, spränger brevlådor och deras mest spektakulära dåd är när de apterar en sprängladdning vid Lloyds Georges sommarhus. Huset förgörs i en våldsam explosion. Senare får Maude veta att en hushållerska kunde ha dött. Hon klarade sig undan med nöd och näppe.

Men vilken rättighet handlar det om för människorna som slog ner oskyldiga i Stockholms city i helgen? Har de också levt förtryckta i åratal? Ja, jag antar att de tycker så, rasisterna.

Och där måste vi orka se med bättre ögon och jag ser mig om i desperation, tycker mig se något som liknar ett frö till förståelse och fördjupning i en film som Suffragette. Vari består till exempel skillnaden mellan suffragettens våldsamma kamp och den som består i att slå ner folk på öppen gata?

Känslan kanske är densamma för dem som vill slåss – men vi måste kunna skilja på vad som är rätt och fel – särskilt när rasisterna påstår sig kämpa för kvinnornas sak. Det är skillnad mellan en kamp för lika rättigheter och en kamp för ojämlikhet.

Men inget tycks vi ha lärt av historien. Idag står vi här – och fattar ingenting. Några av oss kanske trodde att kunskap och de demokratiska processerna skulle tvätta bort ondskan, rasismen, nazismen. Några av oss kanske trodde att kämpar man för en god sak så behöver man aldrig ta till våld.

Se så fel vi hade.

Annons