fbpx
Bloggar Jon Asp, 4 februari 2016

Om mörkret över filmsverige

Bengt Ohlssons poserande populism göder kulturföraktet.
Tjuvheder (2015)

Tjuvheder (2015)

Med guldbaggegalan i SVT som tändvätska – där filmer och filmare sällan kommer till sin rätt, på egen eller andras förskyllan – intar Bengt Ohlsson i sin Dagens Nyheter-krönika en välkänt raljant hållning gentemot det såriga svårmodet i svensk film, det som trots beröm och priser har svårt att nå ut till en större biopublik.

Problemet, förutom filmdepressionerna själva, spåras till Filminstitutet, som färgade av samhällsdebatten påstås likställa kvalitet med självskadebeteende och politiskt engagemang. 

Bengt Ohlsson är inte ensam. Det tycks ingå i narrativen i ett nyliberalt tintat kultursverige: biljettförsäljning förväxlat med existensberättigande, trötta intellektuella som tar sig rollen som nyttiga idioter och spelar kulturbelackarna i händerna – i detta fall utan att ens ha tagit del av varan. 

Se där: ännu en bild av ett kultursverige där svepande slogans står högre i kurs än en välgrundad analys. Kritik om redaktionell ryggradslöshet besvaras med hänvisning till åsiktspluralism, högt i tak liksom. Skälet till en utebliven publik spåras mer sällan till det eftersatta medieklimatet: biomonopol, hög blockbusterbeläggning och kortsiktigt uppslagna medier som bidrar till den kulturella försummelsen – DN inget undantag.

Skälet till en utebliven publik spåras mer sällan till det eftersatta medieklimatet: biomonopol, hög blockbusterbeläggning och kortsiktigt uppslagna medier.

Nämnda krönika (som även diskuterades i senaste FLM-podden) från en självdeklarerat avlagd vore förstås inte värd att spilla för mycket uppmärksamhet på – vore det inte för att avsändaren är en opinionsbildare med hög klickfaktor, vore det inte för att den förvränger bilden av filmsverige, och vore det inte för att dessa filmare här jämförs med de svenskar som slet sitt hår när höstens ”andrum” i flyktingpolitiken skedde, för att de inte längre fick ”vara bäst i klassen”.

Denna poserande populism kan tyckas oskyldig, men göder kulturföraktet, detta när vi som bäst behöver konsten för att förstå omvärlden.

Nog för att svensk film har varit mörk under 2015 (och tycks fortsätta så under 2016, med Yarden och Granny’s dancing on the table, bara för att nämna de två nattsvarta svenska tävlingsbidragen på Göteborgs filmfestival). Men det ger inte skäl att ogiltigförklara de verk och reducera de utövare som på en gång lyckas förena angelägen marginal med konstnärlig höjd. Filmer som Efterskalv, Flocken, Förvaret, Min lilla syster, Svenskjävel, Tjuvheder, flera av de som Bengt Ohlsson syftar på men inte bemödar sig att nämna – har gjort 2015 till ett sensationellt svenskt filmår.

Att de flesta dessutom är regisserade av debutanter samt någon andragångsfilmare, visar på ett stödsystem som trots kritik också lyckas plocka upp en hel del talanger. (Frågan är om några filmländer, utöver USA och möjligen Frankrike, kan mäta sig med samma återväxt under ett debutår?)

Men framför allt visar det att konstnärlig kraft ofta kommer från de icke etablerade. Filmare som debuterat efter år av träning, ibland med kortfilmer på snarlika teman. Med långfilmer som faktiskt inte fastnar i enahanda misär, utan tillåter sig att vara ombytliga, flertydiga, till och med underhållande, med ett mörker som också varvas med ljuspunkter.

Nej, man ska inte per se lära sig av film och teater, som Bengt Ohlsson skriver (till skillnad från skönlitteraturen, eller?). Men ett brännande tema ska inte heller per automatik diskvalificeras.

Därmed inte sagt att svensk film inte lämnar mycket övrigt att önska, däribland en mer blandad repertoar. Seriöst framställd skulle kritiken kunna tas på större allvar. Att produktionsstöd förbehålls projekt med samtidspolitiska ämnen skulle, utan lättja och raljerande, kunna utgöra grogrunden för en viktig diskussion.

Samtidigt måste man erinra om att svensk kultur, litteratur såväl som film, sedan urminnes tider haft en starkt socialrealistisk tendens, och med en politisering, från -68 till i dag, som också har sina begränsningar.

Svensk film dras med en inneboende gråhet. I den ena änden Roy Anderssons persongalleri eller Ruben Östlunds, tänk busschauffören eller lärarinnan från De ofrivilliga; men också den breda filmen, senast i En man som heter Ove. Här som där fyrkantiga och passiviserade figurer som mot bakgrund av jante och förmynderi får utlopp för sina hämningar.

Kanske har Sverige den konst och kultur det förtjänar. Kanske är kvalitetsfilmen inte tillräckligt excentrisk, inte ”het” nog för att sälja biobiljetter. Mallad efter en mentalitet av återhållet missnöje som skildras komiskt eller med eftertänksamt vemod, är det förstås ett särdrag som vi ska värna. Likväl kan man sakna det mer temperamentsfulla: de lekfulla infallen, det skruvade, det idiosynkratiska, det spirituella. Lite mindre städad duktighet, lite mer influenser utifrån.

Men Filminstitutets uppdrag är inte att beställa filmer utan att välja bland inkomna ansökningar. Frågan är ens om de excentriska rösterna finns, de som växlar ton och tilltal och som vågar experimentera med genrer (just Granny’s dancing on the table är ett lysande undantag). Något missas säkert, men faktum är att de inte heller är framträdande i den annars rätt rika svenska kortfilmsfloran.

Det finns alltid skäl att se över konsulentsystemet och på vilka grunder det är inrättat. Samtidigt har Filminstitutets vd Anna Serner en poäng när hon till del bemöter branschkritiken om icke infriade publikmål som att något också har gjorts rätt. En fungerande filmpolitik måste ständigt utgå från att både möta och gå emot en filmbransch som talar i egen sak för att befästa sina positioner.

Många påtalar biofönstrets marginaliserade roll, samtidigt som man fortsätter stirra sig blind på biostatistik. På kvällen för guldbaggegalan fick jag ett sms från mina föräldrar, då på plats i en av två lokala filmklubbar i en mindre sydsvensk stad. I en fullsatt salong tillsammans med 150 andra (som inte räknas med i biostatistiken) hade de bänkat sig för att se Tjuvheder – i stället för att se filmen vinna priser i tv.

Kanske är efterfrågan större än vad siffrorna ibland skvallrar om. Kanske skulle Bengt Ohlsson och andra inflytelserika i kultursverige ha gjort detsamma.

Annons