fbpx
Bloggar Sebastian Lindvall Sebastian Lindvall, 3 november 2015

Öppna din dörr

Sebastian Lindvall ser två heminvasionsthrillers på Monsters of film
knockknock

Nej, varken min dörr eller mitt hjärta lät sig öppnas för Knock knock och Hellions, två heminvasionsthrillers som visades förra veckan på genrefilmsfestivalen Monsters of Film.

Eli Roths ansträngda kleenexförsök till feministisk skräcksatir, inspirerad av Peter S Tranyors Death game, är ett rörigt och oinspirerat hopkok av heminvasionsskräck och erotisk thriller. Här följer vi Keanu Reeves i rollen som den till synes perfekta familjemannen i det lika perfekta arkitekthuset. Han lämnas han ensam över helgen för att jobba i fred, men så knackar det på dörren. Ute i kylan står två vilsna, dyngsura och småfulla tonårstjejer som snackar sig in, gillrar en sexfälla i duschen och morgonen därpå vägrar att lämna huset.

Tidigt får vi veta att Evan inte har legat med sin fru på några veckor. Tjechovs gevär finns alltså laddat och bevarat i hans kalsonger. Utifrån detta försöker Roth lura in publiken i ett snuskigt, porrskadat ”barely legal”-scenario för att sedan göra ett aggressivt kalsongryck på manliga fantasier och sätta igång ett sadistiskt kastrationskalas. Men särskilt smart eller subversivt blir det aldrig. Mannen i offerposition utnyttjas främst som carte blanche för att få vältra sig i tits, ass och tortyr. I slutändan framstår filmen som just en manlig fantasi. Satiren går förlorad i flabb, flås och hysteriska hämnarfigurer så endimensionella att de får Reeves smygkåta pappfigur att framstå som en nyanserad människa. Och inte blir det bättre av att filmen är extremt repetitiv och långtråkig.

hellios

Jag skulle även vilja slå igen dörren i ansiktet på Hellions, Bruce McDonalds (Pontypool) amatörmässiga heminvasion i lantlig allhelgonamiljö.

Det är blodmåne och halloween. Tonårsgotharen Doras mamma och lillebrorsa ger sig ut på bus eller godis-turné, men hon stannar kvar i huset och väntar på att pojkvännen ska hämta upp henne till en maskerad. Varken familj eller pojkvän vet att hon är gravid. När det väl knackar på dörren står där en otäck illbatting som horförklarar Dora med demonisk stämma. Stämningen trappas upp med fler masker, missbildade abortmotståndare, pojkvännens avhuggna huvud i en potatissäck, övernaturliga stormvindar, blixtrande ljus, och febriga inklippsbilder på foster.

En seg och livlös öppning skiftar till entonig hysteri, rosa färgfilter och upprepningar som trycker så hårt på fantasi och hallucination att allt pekar mot ett allt-var-en-dröm-slut. Inget fel med det, egentligen. Filmer som Carnival of souls, Nightmare city och Santa sangre visar på hur bra det kan bli när klassisk dramaturgi krossas i spillror och, för att låna August Strindbergs ord, ”[t]id och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väfver nya mönster: en blandning af minnen, upplefvelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer”. Men här leder McDonald huvudpersonen mot ett uppvaknande och ett rimligt val som lindrar alla psykbryt.

Klassiska Rosemary’s baby, eller mer moderna Inside och Proxy, visar på hur skräcken kan ta ultraljud på kroppslighet för att utforska psykosomatisk problematik, trissa upp paranoia och inspirera symboliska gestaltningar av det okända inom oss. Den mardrömslika tonårsgraviditeten i Hellions kör istället raka puckar, lämnar lite åt fantasin och presenterar en enkel lösning. Behåll barnet så släpper tydligen all ångest.

Annons