fbpx
Bloggar Cannes Jacob Lundström Jacob Lundström, 19 maj 2015

Röda mattans mittfåra

Bäst och sämst hittills på Cannesfestivalen

Sea of trees (2015)

Vi är halvvägs in i Cannes filmfestival och det kanske säger något om årets startfält i huvudtävlingen att den största snackisen så här långt varit – en flopp. Gus van Sants självmordsprojekt Sea of trees möttes av spridda burop efter pressvisningarna i helgen. Lägg därtill kritikernas sågningar och filmens nedslag i Cannes påminner om när Matthew McConaughey i filmen gång efter annan tumlar ner för en brant och landar på stenar. Ouch, med andra ord.

Kanske har det hårda fallet något att göra med den höga van Sant-föringen. Sea of trees är en anspråksfull film om döden som mestadels utspelar i det ökända japanska skogsparti dit människor åker för att ta livet av sig. Matthew McConaugheys och nyfunna sällskapet Ken Watanabes introspektiva kringirrande efter stigen som ska leda dem ut ur skogen blir en minst sagt symboliskt baktung vandring. Jag skulle kanske inte kalla det för en kalkon och tycker inte att tillbakablickarna på ett äktenskap i kras helt saknade skärpa. Dock kommer Matthews tårfyllda ”I’m sorry, I’m sorry, I’m sorry” vid lägerelden förstås att bli en meme.

En regissörsveteran som fått ett desto mer respektfullt mottagande är Todd Haynes och 50-talsdramat Carol seglar upp som en favorit till guldpalmen. Vi ser Rooney Mara och Cate Blanchett förälska sig i omsorgsfullt återskapade miljöer. Det är såklart en bra film, men det känns på gott och ont också som att Haynes gör en Haynes. Det är välspelat, det är bildskönt, det är mallat? Det skulle vara ett värdigt men trist vinnarval.

Son of Saul (2015)

Huvudtävlingens positiva överraskning så här långt står istället en regidebutant för. Ungraren László Nemes Son of saul är ett slags rapport från en skurhink i en gaskammare. Vi får följa Saul nära inpå livet, eller vad som finns kvar av det. Bokstavligt talat – kameran rör sig sällan mer än en meter från hans nacke eller ansikte.

Filmen är fotograferad på 35mm med kort skärpedjup vilket gör att vi oftast bara får en suddig skymt av det ohyggliga som sker runt omkring honom. Men det räcker mer än väl. Sauls uppgift är att städa upp efter nazisternas löpande massmord i Auschwitz. Filmen är befriande nog renons på moraliserande och fördömande kring fångarnas agerande. De ledsagar offren in i gaskamrarna och sedan vittjar de dödas kläder efter värdesaker för att ha som mutor till lägervakterna.

I Sauls tröttkörda ansikte reflekteras lager av förnedring. Men en dag får syn på en pojke, som han påstår är hans son, och bestämmer sig för att pojken ska få en riktig begravning. Saul har gett upp hoppet men anar en möjlighet till ett ögonblick av värdighet.

Men det är symptomatiskt att flera av festivalens andra höjdpunkter har visats på annat håll – man misstänker att det är Miguel Gomes och Apichatpong Weerasethakuls konstnärliga särprägel som diskvalificerar dem från huvudtävlingen medan man anar att Jeremy Saulniers punk-nazi-gorefest Green room utestängts på grund av genrekonservatism. Med andra ord: Filmskapare, håll er på mattan för att få gå på röda mattan! Mer om dessa filmer i en uppföljande rapport.

Annons