fbpx
Bloggar Charlotte Wiberg Charlotte Wiberg, 13 mars 2015

Ur askan

Den vackraste hon blir på hela kvällen
Berättelsen om Askungen (2015)

Berättelsen om Askungen (2015)

Jag vet ingenting om Askungens genealogi. Men det går att föreställa sig tusen hjärtskärande historier om verkliga barns öden, som kunnat inspirera till sagan eller åtminstone givit upphov till behovet av den. Säkert utgör den en välkommen hämndfantasi för miljoner småsyskon som ibland kan känna sig hunsade och förfördelade. Men sedan finns också de fasansfulla nyheter och återberättade fall ur det förflutna som når oss om barn, som utsatts för den mest fasansfulla behandling. Inte bara i främlingars händer, men det är just barnen som skilts från sina föräldrar med ödesdigra resultat, som kommer till tanken i fråga om Askungen.

Jag kan inte sluta tänka på den till döds misshandlade Yara, som skickades till trygga Sverige av sina aningslösa föräldrar. Eller det tragiska fallet med Sylvia Likens, som i sextiotalets USA tillsammans med sin syster mot betalning inkvarterades hos ensamstående Gertrude Baniszewski och dennas egna barn. Sylvia – sedermera föremål för flera spelfilmer, senast An American crime (O’Haver, 2007) – kom att behandlas så illa att hon till slut levde naken och fastbunden i källaren, tvingad att äta sin avföring och dricka sin urin. Liksom Askungen var hon hushållets syndabock, allas slagpåse och fråntagen all värdighet, alla rättigheter.

Det egentligen overkliga med sagan är inte grymheten, utan naturligtvis magin och fantasierna, många barns (och en del vuxnas) vänner, om att kunna kommunicera med djuren, vara vän med hela naturen runtomkring.

Det ödesdigra med sagan om Askungen, en marterad flicka, är budskapet om total självutplånande godhet – belönad med en mans upphöjande kärlek. Kenneth Branaghs Berättelsen om Askungen, som nu går upp på svenska biografer, förser huvudpersonen med en rudimentär självständighet som en slags djurrättsförkämpe. Och filmen kommer nog att vinna många barns hjärtan. Även om Kate Blanchetts elaka styvmamma, liksom de elaka styvsystrarna, egentligen är roligare att titta på med sina färgsprakande kläder så är Askungens rosa och blå prinsessklänningar nog många barnaögons favoriter. Och att låta kärleksmötet på balen äga rum vid en stor gunga är kongenialt.

Men det kändes ironiskt, att filmen visas direkt efter kortfilmen Frostfeber, där två flickor och bästa vänner stojar runt och utför egen magi. Det förblir något problematiskt med Askungen, och här sitter det som många har noterat i midjan. Den har misstänkliggjorts för att vara photoshoppad, Lily James midja, men detta har bestämt förnekats. Men. Korsetten satt så hårt att hon knappt kunde andas, har James berättat.

Detta är uppenbarligen inte något som får framgå i filmen. Vi får se de elaka styvsystrarna under stora besvär snöra åt sina inför balen, som för att understryka deras fåfänga och brist på naturlig skönhet. Egenskaper som Askungen herself naturligtvis står i motsatsställning till. Fortfarande är hon dock både andligen och kroppsligen hårt åtsnörad. Vi skulle behöva låta Askungen genomgå en rejäl feministisk revision till nästa gång.

Annons