Interstellar (2014)
Interstellar (2014)

Det verkar som dyr terapi när Christopher Nolan reser ända till rymden för att komma i kontakt med sitt känsloliv. Eller ja, han har inte riktigt rest dit, men väl konstruerat en flygsimulator vars produktionsbudget motsvarar ungefär 825 tur-och-returbiljetter med Virgins rymdskepp VSS Enterprise.

Nu har det gått några veckor sedan filmen hade premiär och kidnappade sociala medieflöden med första intryck och vetenskapliga luckor. Omedelbart förväntades man ha en åsikt, som det så ofta blir när det gäller popcornpretentioner, men för mig var det en överraskande svårsmält upplevelse.

Somliga kritiker har dömt ut Interstellar som för sentimental, medan vårt kära internet sett inslag av ”ugly man cry”-memes. Men i mina ögon ligger filmens styrka just i tårarna, i smaken av en salt revansch för en regissör som annars beskylls för att vara kylig, kvasiintellektuell och driven av stora idéer snarare än känslor. Detta trots att han med Inception gjorde ett melotrauma med inslagen av mardrömsrelationen mellan Cobb (Leonardo DiCaprio) och hans döda fru (Marion Cotillard).

Jag betraktade Interstellar som ett tappert försök att återgälda tidigare misstag. Med ”misstag” syftar jag på The dark knight, där Nolan slarvade bort Rachels bortgång med en fet smäll. En jäktad dödsscen utan en död sekund, filmad på distans, inga dröjande ögonblick, ingen tid för att följa upp eller ge ett ordentligt avslut. Ännu en actionscen, helt enkelt. En borttappad kägla bland många, som det så ofta blir när Nolan jonglerar parallella historier.

Interstellar

För även om Nolan i rask takt rört sig mot större produktioner har han aldrig växt ifrån sin oförmåga att fånga mänskliga detaljer och bygga upp känslomässiga klimax. I Interstellar händer något annat när detta jäktande möter sin överman i form av den enorma förgänglighet som uppstår i en galax bortom vår egen.

Det slår mig som allra tydligast när de anländer till vattenplaneten. Tsunamin närmar sig, kaos uppstår och robotens nervpirrande räddningsmanöver avbryts när en av dem dras med i vågen. Under ett typiskt Nolan-ögonblick är förvirringen total. Jag begriper inte vem som försvann eller hur, vad roboten ens försökt göra eller misslyckats med. När hjälmarna tas av kan jag åtminstone köra uteslutningsmetoden. Aha, okej, vetenskapsmannen Doyle (Wes Bentley) är död.

Sedan lyckas Nolan bryta vanan när förvirringen checkar in tillsammans med överlevarna på rymdskeppet. Döden sjunker in, tiden gör ont, misslyckandet är ett faktum. Videomeddelanden från jorden presenteras som en skuldtyngd retrospektiv över Coopers förlorade år. Han bryter ihop på ett sätt som kräver sin Matthew McConaughey. Visst hör jag några fniss i salongen, men desto fler snyftningar. Och inte gör Hans Zimmers ödesmättade orgelmusik mycket för att muntra upp stämningen.

Vi har plötsligt kommit en bit från actiondöden i Gotham eller den labyrintlika sorgebearbetning i Leonardo DiCaprios huvud. Istället en episk begravningsceremoni i fem dimensioner – och jag uppskattar den utvecklingskurvan. Äntligen görs det tid för att stanna upp och gråta ut.