Vanja Sandell Billströms film Fotografen finns med på den senaste utgåvan av FLM DVD som har tema mellanrum.
Hur fick du idéen till filmen?
Efter att ha sett Vilhelm Hammershøis tre meter breda målning ”Fem porträtt” på Thielska Galleriet funderade jag mycket på vad det var som gjorde mig så fascinerad av just den bilden. Deras nollställda ansiktsuttryck fick mig att tänka på hur vi ofta förväntar oss att ett porträtt, vare sig det handlar om film, måleri, foto eller något annat, ska berätta något personligt om den människa som är i fokus, enbart genom att titta på henne. Jag funderade på mitt egna förhållningssätt till kameran i egenskap av regissör och frågade mig vad det var jag ville åt när jag höjde kameran mot en annan människa.
Vad var det du föresatt dig att göra?
Jag ville skapa scener som berättade om de obekväma känslor och upplevelser som kan uppstå i en situation med en kamera närvarande och en regissör som vill ha något, ibland utan att veta vad. Först letade jag efter en skådespelare som kunde spela karaktären Fotografen men snart bestämde jag mig för att spela den själv, bakom kameran. Det blev ett alter ego och en regimetod där jag prövade mig att bete mig mer naivt och oetiskt. Ett skrivet manus tjänade som en skiss för de situationer jag ville skulle uppstå. Utan att skilja på dokumentär och fiktion ville jag få fram de reaktioner som speglade den lite ansträngda situation som jag tycker att en filminspelning ofta kan vara.
Vilken var den största utmaningen i arbetet med filmen?
Efter att ha misslyckats att slutföra ett annat filmprojekt blev jag rädd att jag var lite seg och feg. För att motbevisa de känslorna gjorde jag en överenskommelse med mig själv att i arbetet med denna film skulle göra något som jag inte vågade. Att går ut på stan och filma folk utan att fråga om lov var en sådan sak. En annan var att filma Stig Larsson där jag ser till att situationen blir obekväm.
Hur ser du på filmen i efterhand?
Filmen är för mig en påminnelse om hur viktigt det är att köra på när du har en idé. Jag anpassade förutsättningarna så att det skulle vara relativt enkelt att genomföra. Hade jag fortsatt att tvivla så hade det antagligen inte blivit någon film. Efteråt har jag fått mycket uppskattning för filmen vilket stärkte mitt självförtroende. Trots nomineringar till Startsladden och Guldbagge har Fotografen inte blivit visad så många gånger så jag är väldigt glad att den kommer ut på denna DVD.
Vad var det viktigaste du lärde dig av arbetet med filmen?
Under arbetet med filmen så ville jag bjuda på mig själv så mycket som möjligt och trodde att jag var ganska självutlämnande. I efterhand såg jag att eftersom det är min blick som tittar och tolkar så har jag enormt mycket mer makt än de som figurerar i filmen. Det borde inte gjort mig överraskad men ändå blev jag det. Det känns viktigt att vara medveten om den makten utan att avsäga sig den. Jag övar mig fortfarande på att stå ut med att det är just jag som tittar.
Just den här samlingen rör sig i gränslandet mellan film- och konstfälten – vad tror du dessa olika ”världar” kan lära av varandra?
Min upplevelse är att det finns en stor nyfikenhet och öppenhet inom delar av konstvärlden inför vad film kan vara, med ett generöst filmbegrepp. Det skulle jag gärna se smög sig in på fler biografer och på tv. Jag är glad över att ha en bakgrund i filmvärlden. Inte så mycket för jag har lärt mig ”reglerna” utan snarare för att de människor jag mött bär på stor kunskap om bildberättande, musikalitet och medvetenhet om mediet.
Vad arbetar du på för närvarande?
I filmen med arbetsnamnet ”Det som finns” utgår jag ifrån ett material av ett dagligt filmande med mobilen. I form av en text-over, istället för voice-over, kommenterar jag mitt filmande och reflekterar över de konventioner som filmens språk ofta baseras på.
”Det som finns” visas i Stockholm på Galleri Mejan; 3-11 maj och på Konstakademien; 28/5 – 15/6.
