fbpx
Kritik & essä Axel Andersson, 20 september 2013

Mörkrets hjärta

Långfilm: Orkanen Regissör: Jan Troell År: 1979 Land: USA Speltid: 120 min
Orkanen

Långfilm: Orkanen
Regissör: Jan Troell
År: 1979
Land: USA
Speltid: 120 min

Jan Troells Orkanen är en katastroffilm på nästan alla sätt utom de förväntade. Det var den andra filmen efter Pionjärerna från 1974 under Troells korta Hollywoodäventyr. Filmerna Utvandrarna och Nybyggarna hade tagit honom till USA och liksom för Mobergs emigranter skulle det inte bli en enkel omställning. Troell trivdes inte med den amerikanska filmindustrin och den trivdes inte med honom.

Orkanen fallerade på både ett konstnärligt och ekonomiskt plan. Det hjälpte föga att Dino De Laurentiis stod för produktion eller att stjärnorna var Mia Farrow, Jason Robard och Max von Sydow. Sven Nykvist fanns bakom kameran, men verkade bortkommen så långt från Nordens ljusa nätter. Tropiknattens svärta och den bländande solen ville inte fastna. På ett liknande sätt gick Nino Rotas ljudmatta håglöst vilse i släpiga Hawaiimelodier. Nu har filmen för första gången släppts på svensk dvd.

Katastroffilmen blev ett begrepp på 1970-talet, ett årtionde då det kom klassiska filmer som SOS Poseidon från 1972 och Jordbävningen från 1974. Denna typ av film skildrade, i den första hälften, omaka människoöden som skulle flätas samman genom manuskonstens definitiva deus ex machina: katastrofen. Denna händelse skapar ett moraliskt mikrokosmos där rollfigurerna kan dömas (samtidigt som den ofta bidrar till en lösning på den manliga huvudpersonens kärleksbekymmer). Katastrofen bär en tydligt teologisk laddning – den är ett straff eller en prövning i god gammeltestamentlig anda. Men Troell närmar sig katastrofen på ett helt annat sätt. Själva orkanen kommer först mot filmens slut och är mer allegorisk. Det räcker inte att vi förstår rollfigurernas moraliska motivationer, vi måste också dekonstruera naturens budskap – vad den vill säga oss och varför. Istället för att dömas ovanifrån skildras världen utifrån ett mer jordnära perspektiv.

Romanen The hurricane från 1936 av Charles Nordhoff och James Norman Hall filmatiserades redan året därpå av John Ford. En exotiserad polynesisk man (spelad av en mycket vit John Hall) blir offer för kolonialt översitteri och lyckas till slut fly. Orkanen får en nitisk guvernör att ändra sin uppfattning och mannen, en symbol för den fria infödingen, lämnas ifred. Katastrofen är således omöjlig att separera från kolonialismen. I Troells version har historien ändrats något (handling har också flyttats från franska Polynesien till amerikanska Samoa). Huvudpersonen är den här gången guvernörens dotter, som förälskar sig i den rebelliske hövdingen Matangi.

I båda filmerna har dramats komponenter och rollfigurer vävts samman långt innan ovädret kommer. Troell är också ännu tydligare med att kolonialismen är den verkliga katastrofen. När orkanen inträffar så blir den en kataklysmisk allegori av den våldsamma omställning som avkoloniseringen innebär. De två uttrycken för kolonial makt på Matangis ö Alava, det politiska styret och religionen, förstör till slut varandra när havet slungar den amerikanska flottans skepp in i kyrkobyggnaden. I den allra sista scenen återvänder Troell till Första Mosebokens Adam och Eva, men nu i en version som visar ett nytt förhållande mellan människor från olika sidor av den koloniala skiljelinjen.

Katastrofer, allegoriska eller ej, riskerar att göra subtiliteten till sina första offer. Om inte Troell hade tvingats göra en förment katastroffilm hade han kanske hittat ett bättre sätt att angripa ämnet. Han skildrar den exotiska, koloniala blicken och Farrows sinnliga rollfigurs komplexa förhållande till fadern och den unge älskaren väl, men det krävs långt mer för att gjuta liv i dramat och söderhavet med alla dess uttjatade romantiska solnedgångar. När allt var över hade 22 miljoner dollar bokstavligen blåst bort och Troell återvände hem. Snart började han arbeta med en mer begränsad katastroffilm på helt andra villkor: Ingenjör Andrées luftfärd.

Annons