fbpx
Kritik & essä Sebastian Lindvall, 29 oktober 2012

Japanske provokatören Sion Sono gör ruinfilmer efter Fukushima

The land of hope (Sion Sono, 2012)

I sina post-Fukushima-dramer utnyttjar Sion Sono sin auteurstatus för att sätta dumstruten på den japanska regeringen inför världen. Sebastian Lindvall har sett Himizu och The land of hope.

FILM. Himizu (Sion Sono, 2011) och The land of hope (Sion Sono, 2012).

Ur andra världskrigets spillror reste sig italiensk neorealism och tysk Trümmerfilm, två rörelser som i de sönderbombade stadsmiljöerna fann spelrum för överlevnadshistorier. Därigenom etablerades ruiner som sanningsmarkör – en verklighetens filmkuliss som nu åter aktualiseras med filmerna Himizu och The land of hope när regissören Sion Sono skildrar livet i Japan efter den 11 mars 2011 och förklarar krig mot sitt lands regering.

Den japanske provokatören har gjort sig ett namn med nihilistiska genredekonstruktioner, som självmordskultkomedin Suicide Club och det religionssatiriska eposet Love Exposure. Han var mitt uppe i arbetet med att adaptera Minoru Furuyas kontroversiella manga Himizu när jordbävningen vid Tohokukusten inträffade och han illa kvickt skrev om manuset för att inkludera katastrofen. Bevarad finns förlagans grundstory om 14-årige Sumidas våldsamma korståg mot vuxenvärlden, men här uppdaterad mot en tsunamidränkt fond som används likt ansiktstvål för att tvätta bort regeringssanktionerad smuts och blotta nationalismens fula anlete. Prologens mardrömsscenerier övergår till vaket delirium i ett klassrum där en patriotisk lärare håller ett brandtal om det japanska folkets styrka och långa erfarenhet av livets grymheter. När arbetarsonen Sumida öppnar munnen i protest avfärdas hans verklighetsuppfattning med hånfullt klassförakt.

Sono har i en intervju med The Japan Times berättat om hur Fukushimaöverlevares historier förvandlades till styrketårar på bästa sändningstid så fort tv-kameror slogs på. Med sanningen i sikte begav han sig mot ruinerna för att göra spelfilmen The land of hope – ett avskalat kärnkraftsdrama som tar plats i den fiktiva surrogatstaden Oba, stolta värdar för ”det kända kärnkraftverket”. Men en natt exploderar en reaktor och verkligheten gör sig påmind. Utan vidare förvarning anländer män i uniform för att snöra in staden i blockeringstejp och slussa bort invånarna i bussar enligt en evakueringsplan som inte befattar familjen Ono och deras gård, belägen precis utanför gränsen för nollpunktens 20-kilometersradie. Familjeöverhuvudet Yasuhiko skickar bort sin son och svärdotter från potentiell strålning för att själv stanna kvar och ta hand om sin dementa fru, så långt gången i sin sjukdom att tidsplanen smält samman i en desorienterad hemlängtan.

Himizu (Sion Sono, 2011)

Himizu (Sion Sono, 2011)

Sonen Yoichi slår sig till ro i grannstaden och försöker påbörja ett nytt liv med sin fru Izumi. De får reda på att de väntar barn – ett glädjebesked som övergår i paranoia så fort en kvinna i väntrummet berättar att läkarna upptäckt cesium i hennes bröstmjölk. Diskreta försiktighetsåtgärder mynnar ut i heltäckande skyddsdräkt; Izumi växer in i rollen som stadens driftkucku och Yoichi försöker lönlöst få sina kollegor att öppna ögonen för vad han kallar det osynliga kriget. I en underbar middagsscen på Onos gård framträder ringhörnorna – folket kontra regeringen – när locket lyfts från en kastrull och ånga växer sig bortom röken på en köksteve som visar bilder från explosionen. Ställ de abstrakta formationerna intill The Japan Times-intervjun och se ruinfilmaren Sion Sono ta form: en spelfilmsregissör som exponerar massmedieapparatens begränsningar och omvandlar vita duken till ett transparent fönster mot verkligheten.

Regissörens imponerande produktionstakt – två filmer inom loppet av ett år – ger access till ett kommentarsfält som annars reserveras för hetare medier. Men tv-direktsändningarnas hastiga bildflöde tillintetgörs med långsamma panoreringar och statiska tagningar på vintertäckta stadsruiner i kontemplativa observationer av förgänglighetens skönhet. Visst kan vägen dit kritiseras och Sono beskyllas för opportunistisk snålskjuts på verklighetens dramatik, men han slår undan alla tänkbara misstankar om sensationalism med en pubertal upprorston och konstant vilja att slå underifrån. Det är som om han utnyttjar sin auteurstatus för att sätta dumstruten på den japanska regeringen inför en global filmfestivalspublik.

Mycket mer än så kan man väl inte kräva av ett års arbete.

Annons