fbpx
Kritik & essä Karoline Eriksson, 19 september 2012

Flyktvägar

Precis som Ester Martin Bergsmarks bioaktuella queerporträtt tar Xavier Dolan med Laurence anyways sikte på könsöverskridande karaktärer. Karoline Eriksson ser två olika perspektiv på pojktanten.

”Jag letar efter en person som förstår mitt språk och talar det. Någon som inte bara ifrågasätter de marginaliserades rättigheter, utan också de människor som påstår sig vara normala.”

Det skulle kunna vara en replik ur den semidokumentära och djupt självbiografiska Pojktanten. Från badkarsdialogen mellan filmaren Ester Martin Bergsmark (Maggie vaknar på balkongen) och hens älskade, författaren Eli Levén. Den rent dokumentära delen utspelar sig framförallt i badkaret, där ångan gör kroppens konturer mindre tydliga.

Fast orden kommer från Laurence anyways av kanadensaren Xavier Dolan (Jag dödade min mamma, Hjärtslag), den andra filmen om genusböjande män som går upp på svenska biografer nu i september. Den som letar är Laurence (Melvil Poupaud), en högstadielärare som kommer ut som transsexuell i 90-talets Montreal och får tackla konsekvenserna. Dolan började skriva manus efter att ha hört en bekant berätta om när hennes dåvarande pojkvän plötsligt sa att han ville bli kvinna.

Hos Laurence kommer insikten om att utsidan inte stämmer smygande som en klåda. I klassrummet, medan blyertspennorna raspar och tjejerna drar fingrarna genom sina krusade hår, kliar han sin snaggade nacke med gem fastklämda som lösnaglar på fingertopparna. Till slut måste han säga det till sin flickvän. En gränslös, bipolär filmarbetare med alternativ frisyr. ”Jag måste berätta någonting! Jag kommer att dö!” skriker han för att få tyst på henne under en urspårad födelsedagskväll. Världen vänds upp och ner. Hon är inte längre den extrema. Mannen i hennes liv vill inte längre vara man.

Under sin första dag på jobbet som kvinna blir Laurence genast accepterad av sina elever. Och svävar som på moln i gula pumps genom korridorerna, medan skolans gayminoritet smajlar uppskattande från sin plats i publiken. Laurence har dött men lever igen! Allt är möjligt!

Men det kostar, mycket, för alla. Det som utforskas här är inte bara Laurence metamorfos, utan lika mycket hur han genom sitt val omkullkastar en grundläggande ordning bland sina närstående. En ordning som ingen hade drömt om skulle kunna rubbas.

Deras mammor blir förbannade. Elevernas föräldrar oroar sig för sina barns arbetsmiljö. Okej att Berlinmuren just fallit men det måste väl finnas några gränser? Framförallt sätts också flickvännen Freds identitet i gungning. Vad blir hon om hennes man blir en kvinna?

Pojktanten är ett erigerat långfinger till den typen av frågeställningar. ”Jag vill så gärna vara tydlig med att jag inte är en hon eller en han. Jag vill vara tydlig med att jag inte vet vem jag är och att det är lugnt”, säger Ester Martin Bergsmark efter att ha förklarat hur hans kropp känns mer komplett med svala silikoninlägg i bh-n.

Det var när Ester Martin träffade Eli Levén i tonåren som drömmarna om att bli räddad från den tvåkönade världen började. ”Pojktant” var Elis sätt att revoltera genom att dra den bespottade androgyniteten till sin spets och bli ”en mutant, en superhjälte, en brud med bröst och kuk.” En anekdot om oprovocerat våld på stan och blodsmak i munnen finns med som en markering om att det knappast var enkelt. Och vi får se en ritual där Eli dödförklarar sin dekonstruktion. ”Det var ett sätt att känna att jag valde vem jag var. Men jag tror inte man kan det.”

I slutscenens paradisiskt tillåtande skärgårdspicknick tar Bergsmark och Levén plats i filmens fiktiva berättelse. Sida vid sida med den utsatta, allmängiltiga pojktant som dittills irrat i ett snöigt ingenmansland mellan skogspartier och motorvägar, i ett slags omskrivning för ett permanent utanförskap. Nu dyker denna pojktant upp på en plats där hen får existera, men vi befinner oss  uppenbarligen på behörigt avstånd från den allmänna föreställningen om hur man ska vara. Att ligga i badkaret är inte bara en njutning och ett sätt att sudda ut sina kanter. Det är också ett ställe att hålla sig undan på.

Annons