Det går som bekant att skilja på kinesiska filmer gjorda i systemet, Ti Zhi Nei, och den oberoende filmen gjord utanför den statliga filmindustrin, Ti Zhi Wai. Idag har jag skrivit en text som behandlar den hårdsatsande drömfabriken i Aftonbladet. Kinesiska storfilmer turas om att slå biljettrekord på hemmaplan, men kan Kina skapa globala blockbusters?

Utvecklingen passar ju in i berättelsen om Kinas nära förestående världsherravälde. Det är inte minst en amerikansk skräckgenre, som exploaterar supermaktens sviktande självförtroende efter industrijobbens flykt österut och det skriande uppenbara beroendet av kinesiska krediter. Ekonomen Klas Eklund sätter in dödsstöten när han i sin aktuella bok om “den nygamla supermakten” siar att Kinas ekonomiska maktställning även kommer att ge kulturella avtryck – snart kommer vi att se film från Kina istället för Hollywood.

Men exporten har gått sådär hittills. En del kinesiska filmskapare klagar försiktigt på toppstyrningen. Ifjol satte exempelvis myndigheterna ned foten mot tv- och filmproducenter som låtit samtida rollfigurer resa bakåt i tiden och träffa historiska gestalter. Ett av många exempel på att det finns gränser för vilka kreativa friheter man får ta sig med historien.

Med Zhang Yimous The flowers of war, en av fjolårets största succéer i Kina tillika den dyraste kinesiska filmen någonsin, provade man en ny strategi. Kanske har inte de utländska besökarna strömmat till biograferna, trots filmernas episka skala och imponerande effekter, för att de har saknat ett amerikanskt identifikationsobjekt? In kallades Christian Bale. Ändå har framgångarna för The flowers of war uteblivit utrikes (släpps direkt på dvd i Sverige i augusti).

Lika gärna som att anpassa filmerna till en utländsk publik kan dock den importerade stjärnglansen handla om att höja den kinesiska filmens status i de inhemska besökarnas ögon. Visserligen styr den ansvariga myndigheten självrådigt över vilka filmer som får premiär, och utländska filmer möter mäktiga grindvakter, men det gäller för den kinesiska filmen att hålla sig populär. Den folkrika republiken har blivit alltmer attraktiv för Hollywood, inte minst sedan James Camerons Avatar spelade in över en miljard kronor i landet.

Kina är ett konsumtionssamhälle med framtiden för sig och världens snabbast växande filmmarknad. Med varje nybyggd shoppinggalleria följer i regel ett biokomplex – förra året ökade antalet dukar med 33 procent. Och biljettförsäljningen ökade i samma takt till 2 miljarder dollar. Det finns föga förvånande både ett ekonomiskt och ideologiskt intresse att öka den kinesiska filmens del av kakan.

Förra året producerades hela 800 filmer i Kina, men bara en bråkdel nådde ens de inhemska biograferna. Ett par hundra spelades in i Huairou som är beläget ungefär en timme utanför Beijing. Det är Asiens största produktionscentrum och mäter 131 tunnland, rymmer 16 studior och stora lagerlokaler för rekvisita och kostymer. För närvarande filmas martial arts-spektaklet Man of Tai chi med Keanu Reeves i såväl skurkrollen som registolen i Huairou.

Kanske är inte patriotiska epos à la The flowers of war, som skildrar den japanska invasionen av staden Nanking år 1937, det slugaste sättet för Kina att sälja in sig hos omvärlden. Återstår att se om Man of Tai chi mer framgångsrikt kan gifta västerländska och österländska preferenser. Kanske kan Keanu blanda ut både blåa och röda piller i en kopp grönt te?