fbpx
Kritik & essä Jan Holmberg, 25 april 2012

I sviterna av historien

I Rum 1112 vidtar Jonas Selberg Augustsén det långsamma farväl till filmen som Wim Wenders påbörjade för 30 år sedan i Chambre 666.

I Rum 1112 vidtar Jonas Selberg Augustsén det långsamma farväl till filmen som Wim Wenders påbörjade för 30 år sedan i Chambre 666.

Wim Wenders film Chambre 666 från 1982 inleds med en bild av ett cederträd vid en motorväg och en berättarröst som kommenterar att trädet står på vägen från Charles de Gaulle-flygplatsen till Paris och är minst 150 år gammalt. ”Sist jag passerade det”, säger rösten, ”hade trädet ett nytt budskap; det påminde mig om att det hade upplevt hela filmhistorien och att det mycket väl skulle kunna överleva den. Så jag anlände till Cannes med en fråga som jag ställde till mina kollegor.”

Frågan gäller alltså huruvida filmen är på väg att dö. På ett rum i ett av festivalhotellen ställde Wenders upp en filmkamera och en bandspelare, och ett antal filmregissörer – bland dem Antonioni, Fassbinder, Godard och Spielberg – ställer diagnos på sitt medium i videoåldern. Resultatet är en ganska underbar film, som spelar ut sitt bästa kort direkt. Jean-Luc Godard, filmhistoriens främste filosof, är först ut och reflekterar över hur Wenders placerat honom: på en bänk bakom honom står en påslagen teveapparat, men vänd från den kan Godard inte kan se tennismatchen som visas. Auteurfilmens föregivna exklusivitet i konkurrens med den elektroniska bildens omedelbara och ständiga tillgänglighet, således. Vem som går segrande ur den striden var uppenbart redan då och 30 år senare är väl kampen i det närmaste över. Med Godards som vanligt mångtydiga ord: ”Idag föredrar man att se en liten bild på nära håll framför en stor bild på långt håll.” Hans slutsats är emellertid långtifrån nostalgisk. Om filmen kommer att försvinna så är det inget fel med det: ”Jag dör också. Man måste gå vidare. Det är bara bra.”

Att Fassbinder i Chambre 666 lär ha gjort sitt sista framträdande (han dog bara en månad efter inspelningen, 37 år gammal) är ett faktum som gör det svårt att hålla med Godard om det sista, samtidigt som Fassbinders öde – ett liv lika självförbrännande och kort som filmmediet självt – blir till en kuslig illustration av Wenders ärende.

***

Att Jonas Selberg Augustsén nu har dristat sig till att göra en remake på denna ganska bortglömda film är givetvis en fantastisk idé. Om frågan kunde ställas, och av de flesta inblandade besvaras ganska pessimistiskt, i början av videoeran så är den knappast mindre aktuell idag, när snart alla biografer har digitaliserats, Kodak har ansökt om konkursskydd och Godard meddelat att han gjort sin sista film.

Selberg Augustsén har gått tillväga på ett sätt som är snarlikt Wenders, men i stället för Hotel Martinez i Cannes så är platsen Hotel Riverton i Göteborg under filmfestivalen 2011. I Rum 1112 får heller inte enbart regissörer frågan, utan även producenter, fotografer, skådespelare och kritiker. Och med all respekt för vårt land och dess filmarbetare så kan väl inte Selberg Augustsén stoltsera med en riktigt lika högkaratig line-up som Wenders (Roy Andersson, Jens Fischer, Amanda Ooms, Helena Sandermark, Jan Troell, Ruben Östlund med flera i all ära, men… ).

Desto roligare att konstatera att Rum 1112börjar fullkomligt briljant. I Sverige växer inga cedrar men väl några sorters ädellövträd, och i vad som antingen är en lycklig tillfällighet, en fantastisk konspiration eller enastående planeringsförmåga, så börjar Selberg Augustsén sin film med den vid det här laget riksberömda tv-eken som stod på Oxenstiernsgatan i Stockholm tills den nyligen sågades ner med hänvisning till hög ålder och tillhörande röta. Eken, sedd från söder och norr, i dagsljus och i kvällning, skall under filmen återkomma som ett slags memento och vilopaus från intervjuobjektens mer eller mindre välformulerade utläggningar, ända tills filmen avslutas med den stubbe som blev kvar, och bilder från demonstrationerna som förgäves försökte försvara det uråldriga trädet mot dess ofrånkomliga öde.

Först ut att intervjuas är producenten Kalle Boman som visar en rudimentär camera obscura av papp. Han tittar i den och konstaterar att han ser en bild i färg som rör sig. ”Enda problemet är att den inte sparas.” Nyckeln till bevarandet, konstaterar han, är förutom kemin perforeringshålen. Och de kommer att försvinna. Bomans korta och underskruvade lilla brandtal står sig väl i konkurrensen också med de bästa resonemangen i Wenders film.

Trots mina farhågor visar sig hela Rum 1112 stå sig väl i jämförelse. Förutom tv-ekens mäktiga metaforik (cederträdet utanför Paris står ju åtminstone kvar, såvitt jag vet), har Selberg Augustséns film en annan resurs i förhållande till Chambre 666. Det är i greppet att låta fler slags filmarbetare komma till tals. Anledningen kan mycket väl vara den skralare tillgången på regissörer i Göteborg jämfört med Cannes, men resultatet blir att vi får olika perspektiv på för- och nackdelar med digital teknik i förhållande till film. Min personliga favorit förutom Boman i filmen är Jens Fischer som öppenhjärtigt och avväpnande ger sin högst jäviga åsikt att han älskar den suveräna kontroll som A-fotografen utövar med film. Med video, konstaterar han, har de som ser bilden på HD-monitorer bättre översikt än fotografen vid sökaren. Emellertid saknas oftast kompetensen på läktarplats. Särskilt syrlig är han över hur producenter tenderar att vara förtjusta i digital teknik inte bara för att den är billigare i sig utan för att de tycker att ljus är onödigt: ”De förstår ofta inte att ljussättning faktiskt är ett självändamål, det är inte en exponeringsfråga egentligen.” För att inte tala om när producenten är med vid inspelningen och efter en inställning utbrister vid sin monitor ”jävla bra tagning”, även om panoreringen skakade och Fischer själv skulle ha velat göra om den. Förr räckte fotografens ord – någon annan referens fanns inte – nu har alla synpunkter.

Jan Troell å sin sida hyllar den digitala tekniken (i synnerhet Arris Alexa-kameran) just för dess överlägsna ljusstyrka och därmed friheten från ljussättning. Jens Fischers far Gunnar, fotograf till flera av de vackrast ljussatta filmerna någonsin, vänder sig sannolikt i graven. Roy Andersson tycker för övrigt att film ”känns lite stenålder”, och konstaterar stolt att hans nya film spelas in digitalt. Å andra sidan tror han inte att den digitala tekniken kommer att underlätta eller förbättra den omsorg om bilden som Andersson så ofta framhåller, snarare tvärtom. Vilket han nog har rätt i. Han imponeras inte heller av det ofta hörda argumentet om hur mediet ”demokratiseras” med den ökade tillgängligheten av billiga apparater och jämför med litteraturen: att alla har papper och penna till hands betyder inte att fler fantastiska romaner blir skrivna.

Godards ord från Chambre 666 påminner oss om att livet går vidare, med eller utan film. Som filmarkivarien Paolo Cherchi Usai har formulerat det hela: ”Vi skapar ständigt bilder, vi förlorar ständigt bilder, likt en mänsklig kropp som genererar och förstör celler under sitt biologiska livsförlopp. Vi är inte medvetna om detta, vilket är lika bra som det är ofrånkomligt. Människor kan och borde vara förmögna att leva utan filmen.”

På samma sätt demonstrerar Selberg Augustséns Rum 1112 med otäck precision hur vi som desperat försöker rädda det som räddas kan av den analoga filmen är lika ömkliga som demonstranter fastkedjade vid en dödsdömd ek. Den måste bort. Den är rutten och blir snart en fara för sin omgivning.

Annons