Det svenska filmåret 1970 inleddes och avslutades med två kassasuccéer: Pippi Långstrump på de sju haven och På rymmen med Pippi Långstrump, båda med manus av Astrid Lindgren och regi av Olle Hellbom. Båda tillhör de också den mycket lilla skara filmer från perioden som ses och älskas förbehållslöst än i dag.

Än i dag, ja. Så värst älskade var de faktiskt inte när de kom, annat än av barnen. Samtliga kritiker i de rikstäckande tidningarna rörde sig i sina recensioner på den svala skalan lätt kritisk till smått hatisk. De invände mot specialeffekter, manus och bristande lämplighet. Annonserna till De sju haven försågs med en varningstext som uppmanade föräldrar att inte ta med känsliga barn in i salongen.

Kritiken mot Hellboms Lindgrenfilmatiseringar var långtifrån ny. Den hade följt på varje filmpremiär efter de uppskattade Bullerbyfilmerna 1960. Framför allt ansågs de förljugna, alltför idylliserande. Gunila Ambjörnsson var föga nådig mot det fenomen hon sammanfattade som ”den årliga tjorvenfilmen” i sin klassiska debattbok Skräpkultur åt barnen från 1968. Författaren Inger Sandberg menade att den yngsta biopubliken behandlades som ”vandrande trekronor”. Och Sverker Andréasson upprörs i tidskriften Chaplin över SF:s råkommersiella syn på barnfilmen som ett sätt att håva in pengar och goodwill på ett och samma bräde.

Hur svårt det än kan vara att tro i en tid då Astrid Lindgren är svenska folkets nationalhelgon så var hon faktiskt impopulär i många kretsar år 1970. På televisionens nya barnredaktion som startade i samband med kanalklyvningen vid decennieskiftet var man mer intresserad av samtidsorienterade författare som Gunnel Linde och Siv Widerberg. Lindgren hade dock en given plats på radion, där hon gjorde egna, mycket populära, uppläsningar av sina böcker.

Och nog är det de här uppläsningarna, även utgivna på cd, som åldrats med störst värdighet. För handen på hjärtat: bortsett från nostalgivärdet – vad ser vi i Pippi-filmerna anno 1970?

Vi ser tre barn som bokstavligt vuxit ur sina rollgestalter, som inte längre är rart oskuldsfulla utan långbenta, förpubertala tweens. Tommy dessutom försedd med ett tätt förekommande, vedervärdigt tillgjort skratt och Annika med lortfobi och den gnälliga standardrepliken ”Det skulle inte mamma tycka om”. Vi ser också en riktigt dålig dubbning som en konsekvens av samarbetet med ett västtyskt filmbolag som ville ha tyska skådespelare i några roller. (Från början var det tänkt att Pippis pappa skulle vara tysk men till slut blev det, som bekant, Beppe i stället.) Vidare riktigt gräsliga specialeffekter som sällan motiveras av manus utan snarare lagts in som rent publikfrieri: baklängesrörelser, fast motion och en cykel som rör sig utan hjul. Ett slags attraktionsfilm för barn.

I denna uppvisning av magiska tricks förvandlas dessutom vår hjältinna Pippi från att i böckerna vara en de svagas beskyddare och en alla auktoriteters gäckare till en exhibitionist med ständigt behov att visa hur fantastisk hon är. På rymmen slutar symptomatiskt med att Pippi inför Tommys och Annikas beundrande blickar svävar iväg på en sopkvast gastande ”Det går, det går, jag kan, jag kan, jag kan allting!” Lägg till detta ett orytmiskt manus och oändliga vykortsvackra inklipp på ett Sommarsverige i full prakt: lysröda smultron på grässtrå, porlande bäckar och gulliga djur. Det är riktigt dåligt.

Men som fenomen är båda filmerna intressanta. De säger mycket om Lindgrens, Hellboms och producent Olle Nordemars fingertoppskänsla för vad som går hem hos de yngsta. De fungerar också ypperligt som utgångspunkt i en diskussion om kvalitet inom barnkulturen – är det barnen eller de vuxna som har tolkningsföreträde? Och de är, trots alla uppenbara kvalitetsbrister, de två filmer vi minns bäst från det svenska filmåret 1970.