Kritik & essä Karl Palmås, 4 december 2009

Saker och ting i Gitarrmongot

En del saker rullar bara på utan att leda till något klimax. Som livet, till exempel. När det inte formaliseras i konventionella långfilmer, vill säga. Karl Palmås skriver om Ruben Östlunds Gitarrmongot, med bilder som letar sig in under huden.

Paraboler på ett hustak, Göteborgs hamninlopp i solnedgång i fonden. Ett tolvåring med en otymplig gitarr på ryggen tultar omkring bland antennerna; vrider dem ur led. Allsång på Skansen-sändningen klipps av, just som grannskapet samsjunger »Stockholm i mitt hjärta«. Detta är den första av den spridda samling tablåer som utgör Ruben Östlunds Gitarrmongot.

Östlund har sagt att stympningen av det stadsbärande underhållningsprogrammet var ett sätt att »vrida om perspektivet och kameran mot det vi vanligtvis inte får se«. Utifrån detta skulle man kunna vänta sig att Gitarrmongot – som så mycket annan film och litteratur under det senaste årtiondet – »dekonstruerar« den officiella berättelsen om Sverige, genom att berätta utifrån en alternativ »subjektsposition«. Kanske var det något sådant som Expressens recensent förväntat sig: »I en timme sitter jag och väntar på att Gitarrmongot ska komma i gång, men inser besviket att den bara rullar på. … Jag önskar att han ville berätta en historia nästa gång.«

»Scen efter scen med meningslös vandalisering«, skrev Aftonbladet, som slog fast att Gitarrmongot inte är »en film att tycka om, utan en film att tycka om«. När jag första gången såg filmen var det just avsaknaden av berättelse som fick mig att tycka om den. Östlund får oss att bedåras av alla de meningslösa aktiviteter i våra liv som inte driver »handlingen« framåt – all bortslösad tid, allt ovärdigt trams, alla nonsenssamtal som inte förtjänar att komma med i den imaginära »filmen om mitt liv«.

När jag ser om filmen idag slås jag även av hur dessa Göteborgsbaserade meningslösa situationer berör på ett annat – mer direkt – sätt än det skrivna ordet. Vi kan jämföra med hur man påverkas av musik: Gitarrmongot »affekterar« inte som de vackra formuleringarna i sångtexten, utan mer som basen som dunkar mot kroppen.

 ***

Inom samhällsteorin kan man skönja tre skiften som utmärkt 00-talet. Det första av dessa resonerar väl med Östlunds långfilmsdebut: Människan i kulturen beskrivs inte längre enbart i termer av »berättelser«, »narrativ« eller »diskurser«. Teoretiker pratar istället om människan som en kroppslig varelse, som kan affekteras på flera olika sätt, inte enbart genom att processa texter. Idén om att hjärnan omtolkar alla intryck till språk har alltså fått ge vika för ett intresse för hur vissa förnimmelser påverkar oss direkt och omedierat.

För att återkoppla till musikexemplet: När basen dunkar mot kroppen hinner vi inte omvandla varje intryck till »där dunkade basen mot min hud«. Förnimmelsen av basen existerar oberoende av språket. Östlund har själv gjort en liknande särskiljning: »Det skrivna ordet har inte en chans mot den rörliga bilden. Rörliga bilder påverkar vår syn på tillvaron, hur vi lever våra liv, mycket starkare.«

Ett andra 00-talsskifte inom samhällsteorin är det ökade intresset för hur teknologier spelar en roll i samtida kultur och politik. Detta skifte blev tydligt under 2009, när årets kanske mest omtalade dokument inleds med orden: »Saken: En fil är en samling data, vilken kan innehålla musik, filmer och andra typer av data, som t.ex. datorspel.« I årets främsta juridiska och politiska drama – Pirate bay-rättegången – spelas alltså huvudrollen av en bit datorkod, vars existens är oklar. Vad gör den? För vem verkar den? Hur?

Ett tredje, närliggande skifte ligger i hur metaforer och tankesätt från datorvärlden kommit att utgöra en ny världsbild. Vi ser exempelvis hur aktivister och konstnärer beskrivs som »hackare«, hur ekonomin beskrivs som »det kapitalistiska operativsystemet«, och hur »open source« inte längre bara används vid produktion av datormjukvara. I 1800- och 1900-talstänkare som Marx och Freud finns spår av motorns funktionssätt; i samtida tänkare finner vi alltfler spår av datorns funktionssätt.

Dessa skiften märks inte i 00-talets svenska filmmanus: Det är ont om icke-mänskliga rollfigurer, och datortänket har ännu inte hunnit smitta av sig i de mänskliga rollfigurernas sätt att resonera. Skiftena märks däremot om man studerar hur teknologier och datortänk påverkar själva tillblivelsen av svensk 00-talsfilm – om vi inte frågar »vad är det i samtiden som filmen x skildrar?«, utan »vad är det i samtiden som gör att filmen x ser ut som den gör?«.

Även här är Östlund spännande. De ofrivilliga behandlar »eviga« teman (exempelvis gruppbeteenden), men blir till i resonans med de nya kreativa uttryck och konsumtionsbeteenden som vuxit fram i samspel med plattformar som Youtube. Östlunds öppenhet kring scenerna i kommande Play reflekterar hur datortänket påverkat regissörsrollen: »Se på internet: om man googlar efter ett klipp står handlingen ofta redan i rubriken … Ändå sitter man och tittar för att få veta när han ska ramla och hur det ska ske.« Östlunds arbete tolkar inte den teknologiska samtiden; det får sitt särdrag genom att bli till mitt i denna samtid.

Vad händer med spelfilmen i en värld där allt fler aspekter av verkligheten omvandlas till rörlig bild, och där allt större mängder av rörlig bild cirkulerar fritt? Håller filmmediet på att utvecklas till ett retro-uttryck? Som Östlund själv säger: Den rörliga bilden är inne i sin mest intressanta fas någonsin.

Annons