Mickey Rourke ser ut som en brottare. I The wrestler låtsas han vara en brottare som låtsas till yrket i ringen. Kroppen går sönder, han träffar en strippa som också måste låtsas. De inleder en affär.

På gränsen mellan underhållningsvåld och freakshow har wrestling etablerats som något av det mest vulgära som kan skådas. Vulgariteten är inte primärt en funktion av de fula kostymerna, de extrema kropparna, de löjliga namnen, nej, vulgariteten består i en underhållningsform som låtsas att den är en riktig sport. Fastän alla vet, och ser, att de fejkar. Slagen träffar inte, kombattanternas skrik är dramatiserade, smärtan är inte på riktigt.

Det utbredda föraktet för wrestling är en tydlig indikator på åskådarnas törst efter autentiskt våld – dvs idrottsgrenar där knytnävsslagen och sparkarna riskerar att döda; där vi omöjligtvis kan stänga av teven med den förklenande kommentaren: De bara filmar.

Filmen The wrestler, där vi får följa den åldrande, delvis bortglömde wrestlaren Randy, vill tvärtom tvinga åskådaren att sitta kvar, att inte titta bort. Den vill visa oss att det visst är på riktigt, att det är äkta blod, äkta sår. Äkta smärta.

Mickey Rourke i huvudrollen bidrar till produktionen av autenticitet – hans egna erfarenheter blöder lydigt ut över hans karaktär.

Spelet mellan ”äkta” och filmad smärta utgör filmens nerv:
Wrestling är på låtsas, men Mickey Rourke är på riktigt.
Wrestling är på låtsas, men smärtan efter en häftpistol är på riktigt.
Wrestling är på låtsas, men en hjärtattack är på riktigt.
Wrestling är på låtsas, men sveket mot en dotter är på riktigt.

Det tar inte många minuter för The wrestler att lyckas övertyga åskådaren om att allt är på riktigt, vilket Randy är det (knappt) levande beviset på. Det autentiska slår emot en med förödande kraft: äkta fysiskt och själsligt lidande är råmaterialet för The wrestler.

Förutom autentiskt – fejkat finns ytterligare en viktig axel kring vilken filmen rör sig: den manliga och den kvinnliga kroppen.

Efter en brutal match som involverar krossat glas, taggtråd och en häftpistol får Randy en hjärtattack, hamnar på sjukhus och vaknar upp som en sjukling med dåligt hjärta. Läkarens ultimatum lyder – sluta wrestla eller dö.

Den manliga wrestlarkroppen är från och med nu markerad med en brist. Den är obrukbar, oskadliggjord och kan inte längre utöva sin idrott.

På den lokala stripklubben arbetar en kvinna som heter Cassidy. Hon tar av sig kläderna på scen. När Randy har blivit odugligförklarad som wrestlare inleder han en intensiv uppvaktning av Cassidy. Båda två är kroppsarbetare. Men det är först när den manliga kroppen skadas som en verklig symmetri mellan den manliga kroppsarbetaren och den kvinnliga kan uppstå. Hur kommer det sig?

När den manliga wrestlarkroppen har blivit oförmögen att iscensätta sig som just man genom uthärdandet av det oräkneliga antalet sår som tillfogas hans kropp, kommer han omedelbart att reduceras till ett spektakel, en attraktion, ja någon att vila blicken på. Han blir ett objekt. I samma bemärkelse som Cassidy är ett objekt.

Wrestlarkroppen omkodas, i och med sin skada, till en kvinnlig kropp. En ömsesidig förståelse mellan Randy och Cassidy utgör början till en relation, inte som älskande, utan som väninnor.

Närmandet till Cassidy innebär en helomvändning för Randy. Han bestämmer sig för att ge upp wrestlingen och leva ett ”normalt liv” vilket är svårare än väntat.

Randys kropp är atletens kropp med alla dess implikationer, aspekter, betydelseskikt: Å ena sidan någon att stirra på, begapa, förfasas över, kittlas av, men han är också en idol, en förebild för barn, småkillar och familjer ber om hans autograf. Han är, i en viss kontext, en stjärna.

Men i och med sjukdomen och identifikationen med Cassidys kropp begränsas Randys handlingsutrymme. Plötsligt dominerar den sidan av wrestling som handlar om exploatering, visuell kränkning, objektifiering. Han blir bara ett djur i bur. Kan inte längre slåss mot smärtan, utan tvingas, liksom Cassidy, att bära sina sår på insidan.

Till slut väljer han att återvända till sin wrestlartillvaro, återerövra sin manliga kropp, den som bultas fram genom att uthärda så mycket våld som möjligt, kosta vad det kosta vill.

Randy flyr tillbaka in i ringen, men inte från ”det brutala livet utanför ringen”. Nej, han flyr från en tillvaro som kastrerad idrottsman, och i förlängningen, från den kvinnliga/sjuka/inkapaciterade kroppen som annars riskerar bli hans öde.

The wrestler är en emotionell berg- och dalbana, den gör fysiskt och psykiskt ont, den bevisar med obestridlig övertygelse att smärtan är på riktigt. Därför är filmens slutscen så viktig. Spelet mellan äkta och filmad smärta vrids ett extra varv, det sker ett litet kathartiskt under. Begreppen smärta, äkthet och fejk lösgörs från sina automatiserade laddningar och ett blekt men underbart ljus som heter försoning börjar stråla, men på ett mycket oväntat vis.

Det som dröjer sig kvar.
Bara för att det gör ont betyder det inte att det är bra.
Smärtan i sig är inte en intäkt för autenticitet.
Och autenticitet är verkligen inte en intäkt för att något är bra.
Ibland är det den fejkade smärtan som gör mest ont, eller som övertygar mest.
Randy ”the Ram” Robinson är wrestlare.
Han bara filmar.
Men han gör det riktigt bra.
The wrestler är å andra sidan en film.
Det är inte på riktigt.
Filmandet är dess fundament. På slutet, när detta moment
sätts på sin spets, först då blir det
riktigt
riktigt bra.