Pappa växte upp i Liverpool. Då tänker du kanske på The Beatles, Premier League och ösregn – nej, jag menar förorten i västra Sydney. Där kämpar luftkonditioneringen för sitt liv och spindlarna är större än dina händer. Ja, Australien har många läbbiga djur och en sol som är hänsynslös, men den verkliga skräcken finns inbäddad i folksjälen. Bara några hundra meter från farmors hus härjade Ivan Milat – backpackermördaren.
Australien är en nation med ett becksvart mörker och det är ingen slump att när världens första långfilm spelades in i Australien år 1906, så handlade den om en brottsling. The story of the Kelly Gang är baserad på Ned Kelly. Han var ingen Gandhi eller Moder Teresa – han var en laglös rebell som dog i galgen 1880, men som trots detta blivit en nationalhjälte. I andra länder firar man kungar och filantroper. I Australien firar man rebeller i egenkonstruerad skottsäker plåtrustning.
Ned Kelly ses som en frihetskämpe som protesterade mot myndigheterna och orättvisor. Han har genom historien blivit ikoniserad, inte minst genom populärkulturen. Hans liv har filmatiserats flera gånger, där både Mick Jagger och Heath Ledger har spelat honom. Australien har format sin egen nationella identitet – en vilja att distansera sig från det brittiska imperiet – och i och med detta har personer som Ned Kelly blivit symboler för en australisk anda: tuff, självständig och misstänksam mot överheten.
En annan skurk som fått kultstatus är Mark Read. Han gjorde karriär på sina brott, han skapade sin egen historia: brottslingen som blev författare och mediepersonlighet. Han gestaltas helt briljant av Eric Bana i hans genombrottsroll i filmen Chopper från år 2000. Det står klart och tydligt för mig att australiensare hyser en fascination för brottslingar och våld, något som återkommande gestaltas på film.
Den första augusti hade bröderna Danny och Michael Philippous nya skräckfilm Bring her back svensk premiär. För två år sedan slog regiduon igenom med skräckfilmen Talk to me, en intensiv berättelse om en förhäxad hand som väcker andar – och ungdomars mörka begär. Filmen blev en internationell succé och visade på brödernas känsla för visuellt berättande, kroppslig skräck och psykologisk laddning. Nu är de återigen bioaktuella med en ännu mer skruvad skräckfilm som får Ari Asters Hereditary att framstå som en godnattsaga.
Philippou-bröderna är en del av en ny våg australiska filmskapare som utmanar både genrer och publik. Veteranen Warwick Thornton (Sweet country) skildrar urfolks liv med poetisk kraft, Jennifer Kent (The Babadook, The nightingale) använder skräck för att utforska sorg och trauma och David Michôd (Animal kingdom, The rover) borrar rakt in i Australiens mörka verklighet. Tillsammans formar de en samtida australisk filmrörelse som är lika visuellt slående som tematiskt djup – med stark förankring i landets historia och komplexa identitet.
Sedan 1906 har australisk film skildrat våld, moralisk ambivalens och sargade människor i ödemarken. Från Wake in fright (1971) och Walkabout (1971) till The proposition (2005) och Animal kingdom (2010). Det finns en tråd – och den är blodröd.
Som liten gick jag i skola i Sydney, efter att ha levt några år i Sverige. Det blev ett första möte med den australiska historien när Mrs Bernadette berättade för en andaktsfullt koncentrerad klass om de australiska aboriginerna och Torressundöborna.
Under en månad undervisades vi i Australiens urfolkshistoria. Vi lärde oss om Drömtiden, de mytiska berättelser som format landets ursprungsfolk i generationer och vi fick en inblick i hur allt förändrades för aboriginerna som levt i samklang med naturen under 60 000 år när engelsmännen började kolonisera landet.
Koloniseringen innebar tvångsförflyttningar, våld, förlorade språk och kulturer – men också motstånd, överlevnad och fortsatt kamp för rättigheter. Hur den här historien berättas är långt ifrån avslutad, och det märks inte minst i den samtida australiska filmen där regissörer med aboriginskt ursprung börjat ge form åt dessa händelser. Warwick Thornton (Sweet country), Leah Purcell (The drover’s wife) och Ivan Sen (Mystery road) är filmskapare som gestaltar urfolks erfarenheter med emfas. De berättar om kolonialt våld, rasism och vardaglig utsatthet – men också om stolthet, identitet och arv.
Australien var i slutet av 1700-talet en ofrivillig resort för fångar från de överfulla brittiska fängelserna. Det skulle dröja innan vanligt folk började flytta till straffkolonin, något som gjorde att landet inledningsvis präglades av laglöshet. Denna brutala grundton gestaltas briljant i The proposition, med Nick Caves lysande manus, där en polis försöker bringa ordning bland de kriminella, och där den karga miljön blir en rollfigur i sig.
I Sweet country förflyttas vi till liknande miljöer, men med ett nytt perspektiv. Regissören Warwick Thornton – en av Australiens mest uppburna filmskapare med aboriginskt ursprung – skildrar det koloniala våldet genom en modern western, där bildspråket är så starkt att dialogen nästan blir överflödig.
Här närmar vi oss det öppna sår som utgörs av behandlingen av landets ursprungsbefolkning, ett tema som även tas upp i Jon Bells The Moogai. I denna samtida skräckfilm sprider sig obehaget när en aboriginsk mamma misstänker att en ande försöker stjäla hennes barn. Landets historia av våld och trauma går igen i filmerna där det kriminella arvet löper parallellt med det öppna koloniala såret.
När pappa packade ihop sitt pick och pack och lämnade Liverpool följde historierna med i hans gröna ryggsäck. Den var fylld med berättelser om rugbymatcher, brutna näsor, ”king hits” i Kings Cross och Ivan Milat – en verklig skräckfilmsfigur och en av inspirationskällorna till John Jarratts roll i Wolf Creek. Ivan Milat kidnappade, våldtog och mördade backpackers – i just Liverpool. Han var aktiv från tidigt 1970-tal fram till 1990-talet.
När britterna började skicka fångar till Australien som ett sätt att tömma sina fängelser, byggde de inte bara ett nytt samhälle – de skapade ett socialt experiment. En kontinent byggd av tjuvar, bedragare och olycksfåglar, mitt i ett landskap där ingenting glöms och allt är överväldigande: solen, döden, avstånden.
Mitt i detta fanns – och finns – ett folk som levt där i tusentals år: aboriginerna och Torressundöborna. En av världens äldsta kulturer. Som fördrevs, tystades och ofta mördades. En kolonial skuld som få talar öppet om – men som många idag börjat berätta om genom film.
Skräcken – ja, den ligger alltid nära till hands i filmens värld. Wolf Creek. The Babadook. Talk to me. Den är ofta inhemsk. Det är inte monster från yttre rymden. Det är din granne. Din pappa. Din mormor. Den som står bredvid dig på bensinmacken mitt ute i ingenstans. Det är flickan som försvinner. Den unga mamman som ingen lyssnar på. Det är ensamheten, förnekelsen, våldet som vilar under ytan.
Kanske är det just detta som gör australisk film så kompromisslös. Den är inte gjord för att vara lättsmält eller älskad. Den är ett rop på sanning. Ett sätt att förstå ett land som fortfarande bär sitt fängelse inom sig. För där, i skärningspunkten mellan kolonial skuld, brutal historia och vild frihet, finns något som få andra filmländer vågar röra vid. Det är inte bara ett lands filmhistoria. Det är dess psykologiska karta.
