14 maj: Filmåret börjar om
06.30: Flygbussen dunkar mot Arlanda. Igår invigdes filmfestivalen i Cannes och nu väntar premiärerna för filmerna som kommer att definiera det kommande året, fram till Oscarsgalan i mars innan det börjar om igen.
08.40: Väntar på att boarda och tittar på klipp från gårdagens invigningsceremoni. Guldpalmsjuryns ordförande, skådesepelerskan Juliette Binoche, hyllar den unga Fatma Hassona i sitt öppningstal, den palestinska fotojournalisten som medverkar i Sepideh Farsis dokumentär Put your soul on your hand and walk. Hassona mördades i en israelisk bombräd i Gaza dagen efter att beskedet kommit att filmen skulle få premiär i sektionen ACID i Cannes. “Hon borde varit här med oss”, säger Binoche.
12.30: Framme i Cannes. Folk springer runt med namnbrickor och stirriga blickar, sponsorerna Campari och Mastercard har tapetserat stan med stora banér och utanför festivalpalatset hänger människor med egenskrivna skyltar som tigger om överblivna premiärbiljetter. “One ticket for Mission: Impossible – the final reckoning. Please!” Bara Tom Cruise kan rädda oss nu.
15 maj: En fransk Heath Ledger
08.30: I kön på väg in till biografen, läser franska tidningen Libération som skriver om hur årets filmutbud präglas av en ovanligt svart och mörk palett. Men inte i någon negativ mening. Det här är bara Dark Cannes.
08.45: Louise Hémons debutfilm The girl in the snow i Directors’ Fortnight drabbar som ett synthklingande skalv i kroppen. Det sensuella, sagolika folkhorror-dramat känns som om Michael Haneke och Albert Serra hade träffats på en alpin bergstopp och skrivit ett snöigt 1800-talsdrama ihop. Galatéa Bellugis och Samuel Kirchers farligt utforskande ögon lyser likt facklor i natten. Den förblir en av de bästa filmer jag ser under hela festivalen.
11.15: Samuel Kircher igen, i Valéry Dacornys gripande boxningsdrama Wild foxes. Men varför är han så bekant? Just det, han var styvsonen i Catherine Breillats En sommar från 2023. Satan vad han kan spela. Med lekfullt ledsna ögon och gyllene hår påminner han om en fransk Heath Ledger. Killen kommer att gå långt.
19.30: Premiär för I huvudet på Bo, Jon Asps och Mattias Nohrborgs fina och inte helt okritiska dokumentär om Bo Widerberg. Härligt rik på gamla tv-intervjuer med Bo själv. “Alla gjorde bara filmer om människor som bor i höga hus så då ville jag göra en film om folk som bor i låga hus.” Sedan fick vi Kvarteret Korpen.
16 maj: Tårtgeneralen i Irak
08.30: Tidningen Screens kritikerjury har släppt sin första sammanställning. Varje dag betygsätts de senaste premiärerna och snittet ger en föraning om vem som kan vinna palmen. Sergei Loznitsas Two prosecutors leder med 3.1 i snitt.
08.45: Ser irakiske debutanten Hasan Hadis The president’s cake. Inte ett öga torrt i salongen. Note to self: Lära mig mer om Kuwaitkriget.
12.10: Presscentret i Palais des festivals: Upptäcker att journalister kan ladda datorer och få gratis Nespressokaffe och San Pellegrino. Utanför presscentret sitter en affisch med bild på Fatma Hassona. Texten lyder: “2000 – 2025.”
17 maj: Parrelationerna som drabbar och dödar
08.30: Sitter bänkadframför thailändska A useful ghost som får premiär i sidosektionen Critic’s week. Ratchapoom Boonbunchachokes mörkt absurdistiska debut är Eternal sunshine of the spotless mind möter Ghostbusters som skildrar ett samhälle som vill förtränga minnet av sina politiska mord. Toppenfilm.
10.45: Ari Asters Eddington får bottenbetyg i dagens Screenjury medan Mascha Schilinskis Sound of falling klättrar. Sveper ner resultatet med lite kaffe. Nespresso Guatemala Intense built this body.
13.30: Presskonferens i Nordic House. Regissören Tarik Saleh och skådespelaren Fares Fares presenterar glatt Eagles of the republic, den tredje och avslutande delen i Salehs Kairo-trilogi som tävlar om palmen. Skådespelaren Sverrir Gudnason talar om sin roll i isländska Hlynur Pálmasons The love that remains. Glad att jag för första gången får höra namnet “Hlynur” uttalas som det ska. Ledsen att jag aldrig kommer att kunna upprepa det.
16.30: Gråter till Alice Douards Love letters om ett lesbiskt par som måste kämpa med den franska byråkratin för att bilda familj. Ella Rumpf och Monia Chokri är otroliga i huvudrollerna.
22.30: Ser Lynne Ramsays psykotiska Die, my love i vilken Jennifer Lawrence kaosar runt i postpartumdepression på landet med Robert Pattinson som oförstående make. Är själv på väg att bli galen av filmens konstant pumpande ljudmatta. Tror att jag föredrar filmen om det lesbiska paret som fortfarande väntar på sitt barn.
18 maj: En sminklös dansk fest
10.30: Blandat mottagande för Die, my love i Screen.
13.30: Skrattar högt till Richard Linklaters Nouvelle vague som berättar om när Jean-Luc Godard gjorde sin första film. JLG vandrar runt som en cineastisk motsvarighet till den post-ironiska poeten Elis Burrau. Blir samtidigt genuint tagen av Rossellinis råd till Godard: “Gör bara film av nödvändighet.”
21:30: Svenska mottagningens villafest. Tarik Saleh och Fares Fares glider runt som Marty och Leo. Någon säger att villan kostat 200 000 att hyra.
01:00: Alla drar vidare till danska produktionsbolaget Zentropas fest. Tidigare samma dag har tre danska och två svenska regissörer (May el Toukhy, Annika Berg, Jesper Just, Isabella Eklöf och Milad Alami) presenterat ett nytt Dogma-manifest, trettio år efter att Lars von trier och Vinterberg och gänget kom med sitt. En svensk producent viskar att manifestets avskalade kyskhetslöften bara är en pr-kupp för nedskärningarna i dansk filmindustri. Ingen på festen har smink på sig. Det är tydligen en del av manifestets löften.
19 maj: Årets bästa konstkupp
08:30: Screens jury ger brasilianska Kleber Mendonça Filhos The secret agent höga betyg. En bubblare. Har varit nyfiken på honom sedan Wera von Essens essä om sydöstra Brasiliens filmlandskap i höstnumret av FLM.
12.30: Golvas av den förtjusande småskaligheten i Kelly Reichardts jazziga The mastermind. Josh O’Connor spelar en misslyckad arkitekt och småbarnsfar som stjäl fyra tavlor för att försörja familjen. En dråplig heist-film mot fond av 1970 års Vietnamprotester. Tidsandan i Hair möter spänningen i Hiss till galgen.
16:30: Premiär för colombianska Simón Mesa Sotos svarta komedi A poet. Sett fram emot att se mer av honom sedan debuten Amparo 2021 och blir inte besviken. Som om Döda poeters sällskap hade gjorts som kulturpolitisk samtidssatir.
20 maj: Storm över Croisetten
08:30: Himlen har öppnat sig och regnet forsar längs med gatan medan jag väntar på bussen. Tidigare Guldpalmenvinnaren Julia Ducornaus aids-drama Alpha bombar tydligen på Screens betygskala.
09.10: Bussen försenad på grund av regnet. Missar visningen av israeliske regissören Nadav Lapids film Yes. Recenterna fascineras av den bombastiska konstnärligheten och kritiken av Israels politiska elit. Aja, får försöka se den i Sverige senare.
21 maj: Minns ni Sten Egil Dahl?
09.15: I kön till Salle Lumière. Iranska Jafar Panahis It was just an accident har tagit ledningen på Screens lista. Dessutom är den censurerade regissören Panahi, som straffats av den iranska regimen med utreseförbud, i Cannes för första gången på 15 år. Stort.
09:30: Missar Panahi men ser istället Sentimental value av norska Joachim Trier. Klart sevärd med Renate Reinsve och Stellan Skarsgård i huvudrollerna. Minns ni författaren Sten Egil Dahl från Triers debut Reprise? Håll utkik efter namnet.
22 maj: Norsk sommar som väntar
10:30: Ser Sorry, baby, regidebuterande Eva Victors lågmält quirky övergreppsdrama i akademisk elitmiljö. Uppskattar det chica och modiga produktionsbolaget A24 igen. De är inte bara neon. Naomie Ackie är en av få skådespelerskor som lyckas vara både humoristisk och sexig. Älskar henne.
13.30: Hittar en skrubb med undanskuffade möbler och tar en power nap. Scrollar Screen. Sentimental value får bra men inga toppbetyg. Men vad spelar det för roll, när Charli XCX, som älskar filmen, utropat en “Trier summer”?
14.30: Piggnar till av Princïa Cars debutfilm The girls we want som träffar som en havssalt vind i ansiktet. Om ungdomar som navigerar sexualitet och invandraridentitet i ett soligt, självlysande Marseille fyllt av plastigt rosa och turkosa detaljer. En straight Fucking Åmål med den bästa bilradioscenen i mannaminne. Kan någon snälla distribuera den i Sverige?
23 maj: The final reckoning
10.15: Kvinnan som släpper in frågar om jag ska på presskonferensen för “Megamind” innan hon inser sitt misstag och ändrar till “The mastermind”. Vi ler varsitt trött leende på festivalens sista dag. Snabb kik på Screens lista. Det ser fortsatt bra ut för Panahi.
10.20: Reichardt, Josh O’Connor och John Magaro intar scenen och älskas av pressen. Många frågor till britten Josh om hur det känns att vara “the actor of the moment”. Reichardt och Magaro, de två amerikanerna, får flera frågor om Trumps politik. De gör sitt bästa men till sist säger Magaro med ett ironiskt leende: “Any other world issues you want us to address?” Alla skrattar uppgivet.
11.15: Konferensen drar ut på tiden. Missar precis insläppet till Kleber Mendonça Filhos The secret agent. Attans.
15.30: Springer in i Mendonça Filho när han tar emot kritikerjuryn Fiprescis pris. Ber honom rita en hälsning till FLM. När jag stirrar på den obegripliga illustrationen förklarar han stolt: “Det är ett avkapat ben som ätits av en haj.” Okej, jag får väl se filmen så kanske jag fattar.
20.00: Betraktar solnedgången från en uteservering när pushnotiserna om årets priser börjar rulla in. Panahi vann Guldpalmen. Grand Prix till Trier, bästa regi till Mendonça Filho. Delat jurypris till Mascha Schilinskis Sound of falling och Oliver Laxes Sirât. I sidosektionen Un certain regard gick bästa film till The mysterious gaze of the flamingo av Diego Céspedes, bästa regi till Arab och Tarzan Nasser för Once upon a time in Gaza och jurypriset till Simón Mesa Sotos A poet. Festivalen är över och nu kan vi börja se fram emot när filmerna får premiär i Sverige. Utbudet var kanske ovanligt svartsynt, men desto mer intressant. Det bäddar för början på ett högst spännande filmår.
Fotnot: Filmerna vi i nuläget vet kommer till Sverige är The president’s cake av Hadi och Two prosecutor’s av Loznitsa genom Edge Entertainment, Sound of falling av Schilinski och Die, my love av Ramsay genom Nonstop, Yes av Lapid genom Njutafilms, It was just an accident av Panahi genom Folkets Bio och troligtvis får A poet av Mesa Soto premiär genom Triart. Linklaters Nouvelle vague kommer på Netflix och The mastermind på Mubi.
