I juni varje år samlas cinefiler från världen över i Bologna för att under en dryg vecka återupptäcka filmhistoriens bortglömda vrår under filmfestivalen Il Cinema Ritrovato. Johannes Hagman har botaniserat bland nyrestaurerade filmer och retrospektiv och listar sina fem höjdpunkter från årets festival.
The salvation hunters (Josef von Sternberg, 1925)
Josef von Sternbergs första film är också en av hans bästa – en drömsk odyssé som följer en icke namngiven trio genom ett ödesmättat stadslandskap. Stumfilmen gjordes med enkla medel, spelades in på plats i Los Angeles och fick sin distribution säkrad tack vare en entusiastisk Charlie Chaplin. Om mellantexternas allegoriska tilltal ibland kan upplevas som sökt är kraften i bilderna desto starkare. Det inledande avsnittet i Los Angeles hamn hör till 1920-talets vackraste sekvenser.
Rapt (Dimitri Kirsanoff, 1934)
Rapt (eller Kvinnorovet) har beskrivits som en av de viktigaste titlarna ur den schweiziska filmhistorien och gjordes i två språkversioner – en fransk och en tysk. Den förstnämnda presenterades under Ritrovato i en nyrestaurerad version. Filmen skildrar konflikten mellan två bergsbyar genom en melodramatisk kidnappningshistoria, som regissören Dimitri Kirsanoff gestaltar med visuell experimentlusta i hänförande alpmiljöer. Inte minst det särpräglade ljudspåret sticker ut med sin blandning av vildsinta experiment och konventionell filmmusik. Trots den något obekväma föreningen av melodram och konstfilm hörde Rapt till festivalens verkliga upptäckter.
Maskerad (Willi Forst, 1934)
Den österrikiske regissören och skådespelaren Willi Forst var en av få framstående filmskapare som valde att stanna kvar och arbeta i såväl hemlandet som Tyskland under tredje riket (Helmut Käutner var en annan). Trots den problematiska kontexten är det lätt att konstatera att han var en underhållare av rang, vilket den lilla retrospektiv om fyra av hans totalt tjugotal filmer som visades vid årets Ritrovato gav prov på. En skandalös teckning sätter igång en rad förvecklingar i Maskerad – en flink komedi vars enastående eleganta foto inte står Max Ophüls efter.
Sincerity (Mikio Naruse, 1939)
En av huvudserierna vid årets festival var tillägnad den japanske regissören Mikio Naruses 1930-talsfilmer. Vid sidan av A woman’s sorrows (1937), som med feministisk skärpa skildrar en nybliven hemmafrus otacksamma slit, särskiljde sig Sincerity som en exceptionellt fin barndomsskildring. Två skolflickor börjar intressera sig för sina föräldrars förflutna och konfronteras därigenom med frågor om kärlek och klasstillhörighet. Med små gester och stor värme gör den produktive Naruse här en av sina främsta förkrigsfilmer. Fram till det tidstypiska, påklistrat nationalistiska slutet vill säga.
Winter kept us warm (David Secter, 1965)
Endast tjugoett år gammal och utrustad med minimala resurser ägnade den kanadensiska studenten David Secter sitt sista år vid universitetet åt att gör denna anmärkningsvärt känsliga amatörfilm. Winter kept us warm skildrar hur en nära vänskap mellan två manliga studenter under läsårets gång får alltmer romantiska övertoner, och detta i en tid då homosexuella handlingar fortfarande var förbjudna i Kanada. Bakom den till synes bekanta skildringen av ensamhet och kärlek på campus finns en finess och ett vemod som är verkligt drabbande.
