Texten publicerades ursprungligen i FLM NR 70, våren 2025. Beställ en årsprenumeration på FLM här och bli först med att läsa artiklarna.
Har Orson Hodge varit cool? Det var min första tanke när jag introducerades för Twin Peaks i tonåren. Eftersom David Lynchs ikoniska serie utkom innan jag föddes, så skedde mitt första möte med skådespelaren Kyle MacLachlan i rollen som Bree Van de Kamps stilige men creepy make Orson i ABC:s serie Desperate housewives (2004 – 2012). Döm om min förvåning när jag långt senare upptäckte den mörkögde Minnesotasonens roller i Mulholland Drive eller Blue velvet eller som Special Agent Cooper i just Twin Peaks. Det var som att upptäcka någons alternativa identitet i ett tidigare liv, där alla de egenskaper som vanligtvis framstod som banala eller bara konstiga visade sig vara intressanta, rent av attraktiva, på ett tillskruvat sätt.
Filmvärlden sörjer den älskade regissören Lynchs bortgång i januari. Tusentals runor har skrivits men ingen text har varit så drabbande som MacLachlans egen hyllning “How David Lynch invented me”, publicerad i New York Times.
I försöken att summera Lynchs förmåga att skapa en mörk och surrealistisk stämning är det ofta kläderna, färgerna, musiken och fotot som lyfts fram. Alla de konkreta detaljer som bidrar till upplevelsen av en känsla som är distinkt “Lynschk”. Han blev ett adjektiv, konstaterade många. Men vad som verkligen sammanfattar en regissörs stil, bra som dålig, ligger i vilket skådespeleri som personen, lyfter, lockar eller lurar fram. Lynch är inget undantag.
Det fantastiska med de återkommande skådespelare som Lynch arbetade med är att få av dem är särskilt bra någon annanstans än i just hans filmer. Rich Cohen beskrev 1994 MacLachlan i Rolling Stones med orden “The boy next door, if that boy spent lots of time alone in the basement.” Killen har en djuplodande blick men det dramatiska uttrycket har aldrig helt passat honom, samtidigt är han för melankolisk för att vara en humorist. Men i Lynchs värld är det melankoliska humoristiskt.
Laura Dern spelar ofta stiff med överdrivet svängande armar men hennes stela kroppsspråk blir i Lynchs regi till något relaterbart. Även i rollen som passionerad tjugoåring i Wild at heart uttrycker rörelserna ett försök att navigera ett glapp mellan sig själv och världen. Som vi alla gör, att vara obekväm är inte udda, det är högst naturligt.
Skådespelarna som arbetat med Lynch återkommer ofta till att han, trots sin känsla för mystik, var väldigt konkret i sin regi. Sätt på dig detta, stå där, gör så när du säger repliken. Han ogillade ord och föredrog gester. Men i tystnaden bjöds man in i att dela mysteriet, skriver MacLachlan.
Isabella Rossellini är en underbar excentriker som ofta type-castas i opaka roller. Men egentligen har hennes excentricitet något oerhört sakligt och rättframt över sig. I Lynchs värld blir hennes uttryck bara ännu ett sätt att vara på och när det ovanliga blivit vanligt öppnar sig utrymmet för nyanser. Hon berättar att om han ville regissera fram en känsla kunde han ibland sträcka sig till att säga “The clouds are coming.” En enkel väderleksrapport, men alla vet att ingen molnformation är den andra lik.
Naomi Watts har sagt att innan hon träffade Lynch brukade hon i möten med regissörer alltid försöka läsa av vem de ville att hon skulle vara – sexig, smart, mystisk, rolig? Till sist visste hon inte vem hon själv ville vara. Men med Lynch berättar hon att hon bara kände sig sedd. Kanske var det att han inte sökte en specifik egenskap utan tvärtom såg Watts för den rätt vanliga personen som hon är och lät det vara. Det speciella med Lynch är inte att han lockar fram något hos sina aktörer som ingen annan ser utan att han upphöjer det som alla kan se till en kvalité. Hans suggestiva filmer öppnade för psykoanalytiska tolkningar av en förvriden modernitet. Samtidigt förstår man när Special Agent Dale Cooper lägger vikt vid att uttrycka sin uppskattning för en kopp kaffe – “This is, excuse me, a damn fine cup of coffee” – att vardagen och det vanliga också är en del av den stora världsgåtan.
Efter att Nicolas Cage tröttnat på att göra vad han själv beskriver som en “De Niro torture-myself kind of thing”, frågade han Lynch om han inte bara kunde få ha lite kul under arbetet med Wild at heart. Lynch svarade “Nickster, it’s not only okay, it’s necessary.” Cage gör också en av sina bästa roller som Sailor, när han spelar med ett udda, nästan okroppsligt tonfall som låter som om han hela tiden talade bredvid sig själv. Just på grund av det å ena sidan absurda och samtidigt fullkomligt innerliga i Cages uttryck lyckas han på ett genuint sätt spegla kärlekens tillgjorda tillstånd.
Avtrycket som en regissör lämnar i sina skådespelare, filmens mänskliga materia, fungerar som en vattenstämpel på helheten. Det är i vad Laura Dern, Isabella Rossellini, Naomi Watts, Kyle MacLachlan blir med Lynch och inte är med andra filmskapare som vi ser vem han verkligen är – och var. Visst kan vi sörja att en konstnär har gått bort men filmerna finns ju kvar. Keep your eye on the donut and not on the hole. Men samtidigt, att bli sedd är också att bli till, vilket MacLachlan ger uttryck för när han skriver “I don’t just mean Jeffrey Beaumont or Special Agent Dale Cooper were David Lynch creations. I mean Kyle MacLachlan, too. This version of me doesn’t exist without him.”
Det är för honom och de andra skådespelarnas skull som jag sörjer hålet som Lynch lämnar efter sig.
