“Om Hollywood skulle göra en film om Latinamerika, skulle trailern börja med en sombrero, en ostämd gitarr och en drogkung som säger: Välkommen till djungeln, gringo.” Citatet är skrivet av den kubanske filmkritikern Juan Antonio García Borrero i boken Otras maneras de pensar el cine cubano (2009) och sammanfattar århundraden av den koloniala blicken på Latinamerika.
Filmens värld har länge reducerat denna del av världen till ett safari av fattigdom och våld. Ett skolboksexempel är Collateral damage från 2002 med Arnold Schwarzenegger som filmens krönte stjärna. Här framställs vanliga colombianer som om de alla vore beväpnade gerillasoldater. Medan Bogotá – en stad på 2600 meters höjd – förvandlats till en tropisk djungel. Det är som om Hollywood inte ens gjort sig mödan värd att titta på en karta.
Detta blev återigen tydligt så sent som förra året när regissörerna Tyler Nilson och Michael Schwartz (som tillsammans gjorde The peanut butter falcon från 2019) utkom med Los frikis. Trots att de försöker bryta sig loss från unkna narrativ genom att basera sin berättelse på verkliga händelser lyckas de återupprepa samma uttjatade romantiska blick på Latinamerikas misär.
Los frikis (2024) tilldelades i fjol Marimbas Award på Miami Film Festival för sin “djärva humanism” och berättar den sanna historien om los frikis – om unga kubanska punkare som under 90-talet injicerade sig själva med HIV-infekterat blod i ett försök att fly undan förtryck och finna tillflykt på statliga sanatorier.
I filmen följer vi två frikis, Paco (Héctor Medina), en karismatisk ledare som drar in sin tonårige bror Gustavo (Eros de la Puente) i en värld av punk och motstånd. För att förstå uppkomsten av frikis måste man resa tillbaka till Kuba på 1990-talet. Efter Sovjetunionens fall kollapsade ekonomin och landet trädde in i vad som kommit att kallas för den speciella perioden: 16 timmar långa strömavbrott, extremt ransonerad matförsörjning och en massiv exodus då folk illegalt lämnade landet. Mitt under denna kris föddes subkulturen frikis. Den kubanska regimen hade länge ansett att rockmusik var fiendens musik. Marginaliserade ungdomar likt Paco och Gustavo fann därför i punken inte enbart en flykt från den ekonomiska krisen, utan även ett vapen mot den verklighet som bredde ut sig på Kuba.
Men varför skulle man frivilligt vilja injicera sig med ett dödligt virus? Smittade personer placerades i sanatorierna Los Cocos eller Santiago de las Vegas. Till skillnad från många andra delar av ön fanns det på dessa isolerade platser tillgång till mat, medicin och, som en grym paradox, en viss form av frihet. Staten som initialt stigmatiserade punkarna som “antisociala”, tillät så småningom både konserter och skivbolag på sanatorierna vilket skapade en slags utopi under övervakning.
Allt detta skildras i filmen Los frikis, men lyckas den trots sitt udda ämne bryta igenom det nostalgiska sepiafiltret, kasta bort sombreron och undkomma den amerikanska paternalismen? Nja. Även om Schwartz och Nilson försöker med anmärkningsvärd kraft att frigöra sig från detta narrativ så fastnar filmen i denna godhjärtade, typiska intention hos välmenande amerikanska filmare.
I en scen där bröderna är på väg till ett sanatorium gestaltas resan med upplyftande musik, som om det som skildras vore något hoppfullt. Regissörerna förlitar sig genomgående på melodramatiska verktyg som bankar hårt på den stora trumman och skapar en dramaturgisk båge á la Hollywood. Denna komplexa historia blir till ett välpolerat coming-of-age-narrativ som misslyckas att trovärdigt skildra en av de mörkaste tiderna i Kubas historia. Referenser till The breakfast club (1985) och soliga himlar står i stark kontrast till den hårda verkligheten där många dog till följd av AIDS.
En annan betydligt mindre melodramatisk gestaltning av det kubanska punklivet är boken kuidado ke muerden (akta, de biter) som bygger på en deltagande fotoworkshop. År 2012 inledde den katalanska konstnären Laia Gómez ett samarbete med det Havanna-baserade punkkollektivet Ruidocracia. Under workshopen fick tio frikis i uppdrag att dokumentera sina liv med engångskameror. ”Vi ville inte ha vackra bilder. Vi ville ha vrede, avsky, trasiga skratt,” förklarar Gómez i en kortfilm med samma namn (kuidado que muerden). Här får vi se en vardag och hur punkarna lever trots svårigheter. Projektet ger en unik inblick i ett Kuba som är långt ifrån stereotyperna. Det är en berättelse som inte söker Hollywoods glamour, utan sanning – och denna sanning biter tag i en.
Medan filmen Los frikis försöker balansera mellan autenticitet och en törstande marknad, visar detta projekt – utan finansieringsstöd eller premiärer på konstgallerier eller festivaler – att den verkliga kulturella revolutionen inte säljs på strömningsplattformar.
Resultatet blev en utställning online där svartvita bilder skildrar Havanna långt ifrån revolutionens affischer: improviserade sophögar, hemlösa hundar, kroppar tatuerade med låttexter från The Clash. “Vi är inte offer eller hjältar. Vi är människor som överlevde genom att uppfinna,” kommenterar Yadiel, en av deltagarna.
Projektet hämtar sin styrka från Third cinema, en rörelse som grundades på 1960-talet av den argentinske regissören Fernando Solanas och den brasilianske filmskaparen Glauber Rocha. I sitt manifest Towards a third cinema från 1969 fördömde Solanas Hollywoodfilm som ett av ”kolonialismens vapen” och föreslog en film som var ”imperfekt, brådskande, skapad av och för de förtryckta.” Kuidado ke muerden är ett direkt arv av denna tradition: kameror i händerna på dem som aldrig fått en inbjudan.
Rocha, en av nyckelfigurerna i Cinema Novo, sammanfattade det hela i The aesthetics of hunger (1965): “Medan Latinamerika gråter över sitt elände, odlar européerna en smak för detta elände. Inte som ett symptom, utan som en bakgrund.” Rocha, vars filmer – som God and the devil in the land of the sun (1964) – skildrade fattigdom utan romantik, skulle ha avskytt Emilia Pérez (2024), Jacques Audiards musikal där Mexiko blir en cirkus av drogkungar och exotiserade kvinnor.
Kuidado ke muerden undviker den exotiska blicken som västerländska projekt tenderar att fastna i. Ett ikoniskt foto från workshopen visar en ung person iklädd en Nirvana-t-shirt framför en Che Guevara-mural täckt med graffiti: “Ned med rasismen!” och “Punk är inte död.” Här finns ingen plats för medlidande: elände är politiskt, inte ett landskap.
År 1968 filmade den argentinske Fernando Solanas Smältugnarnas timme (1968) i hemlighet med utgångna filmrullar och visade den för fackföreningar. Idag spelar kubanska punkare in med kameror som kostar tio dollar och laddar sedan upp dokumentärerna på Telegram. Tekniken förändras, men kampen förblir densamma: att berätta historien från insidan, utan att be om tillåtelse.
Los frikis har sina meriter: den för fram en bortglömd historia till en global publik och humaniserar dem som den kubanska regimen betraktade som utan värde. Men den verkliga förändringen finns i projekt som kuidado ke muerden, där de marginaliserade inte ber om applåder, utan om verktyg. Som Rocha skrev: “Vår originalitet ligger i vår hunger, som också är vårt största elände.”
Medan Hollywood fortsätter att sälja djungler, drogkungar och exotiska karikatyrer, skriker frikis hela vägen från Kuba ”akta er, vi bits.” Inte som ett hot, utan som en påminnelse om att även slitna kameror och hemsydda kläder har något att berätta.
Artikeln publicerades urpsrungligen i FLM NR 70, våren 2025, ett temanummer om den kubanska filmens gårdag och morgondag. Missa aldrig ett nummer, prenumerera här: shop.flm.nu
