Artikeln publicerades ursprungligen i FLM Nr. 67, sommar 2024
I år var det tjugo år sedan Jean Rouch avled i en trafikolycka i det Niger som spelade en så avgörande roll för hans liv och filmskapande. Rouch kom till landet, då det fortfarande var en fransk koloni, i egenskap av ingenjör under andra världskriget. Där fascinerades han av Songhai-folkets kultur, som han kom i kontakt med via sin vän och medarbetare Damouré Zika. När han senare återvände till Västafrika efter kriget innebar det början på en över fem decennier lång karriär som banbrytande etnolog och filmare.
Mångsidigheten i Rouchs skapande är fint representerad i strömningstjänsten Doc Alliance Films retrospektiv med restaurerade versioner av fem av regissörens långfilmer. Under sin karriär utvecklade han en inspelningsmetod vars resurssnålhet borgade för konstnärlig frihet. Ofta filmade han ensam med sin handhållna 16 mm-kamera i Kodachromes karakteristiska färgskalor. Ljudet till de tidiga filmerna eftersynkroniserades i studio.
Seriens mest konventionella film är La chasse au lion à l’arc (1966) – en dokumentär om traditionell lejonjakt vid ”platsen som är längre än långt bort”, kring gränsen mellan Niger och Mali. Skildringen av jaktsällskapets praktiska och rituella förberedelser ledsagas av Rouchs berättarröst, som bidrar med kontext och tolkning. Här påminns man om att en betydande del av regissörens produktion trots allt följer många av de konventioner inom etnografisk film som han annars gjort sig känd för att utmana. De koloniala associationer som den etnografiska filmtraditionen från Robert J. Flaherty och framåt väcker – där kulturer i icke-västliga delar av världen inte sällan betraktas med exotiserande blick – gör sig påmind i hur materialet filtreras genom observatören Rouch.
I retrospektivens övriga titlar syns i högre grad hur regissören arbetade för att ta fram en modell för ett kollektivt, mer jämlikt sätt att göra etnografisk film. Här saknas visserligen Den sommaren från 1961, filmen som fick medregissören och sociologen Edgar Morin att mynta begreppet cinéma vérité. Men filmens metod – att blanda rollspel och sociologisk undersökning med självreflexiva, metafilmiska tekniker – syns även i La pyramide humaine från samma år. Filmen är inspelad i Elfenbenskustens huvudstad Abidjan under året före landets självständighet och tar sin utgångspunkt i ett socialt experiment. På Rouchs initiativ börjar en grupp svarta respektive vita klasskamrater för första gången att umgås utanför skoltid, vilket utmanar deras förutfattade meningar om varandra. Genom rollspel utforskas vänskaper och romanser över etnicitetsgränserna i ett porträtt av ett samhälle i övergångsfasen mellan kolonialism och självständighet.
Både Den sommaren och La pyramide humaine rymmer sekvenser där de medverkande i grupp tittar på och kommenterar det filmade materialet. Denna teknik är central för vad Rouch beskrev som delad antropologi, en metod vars syfte är att ändra maktbalansen mellan regissör och filmens subjekt, och göra dem kreativt delaktiga i samma process. De medverkande skådespelarna spelar fiktiva versioner av sig själva, och kan rekonstruera händelser ur sina liv eller iscensätta experiment och drömmar. Denna dokufiktiva hybridmetod syns i genombrottsfilmen Jag, en svart från 1958 – en skildring av migrantarbetare i Abidjan som under amerikanskt inspirerade namn som Edward G. Robinson och Eddie Constantine experimenterar med identitet och självbild.
Ytterligare ett lager av självreflexivitet tillkommer tack vare det i efterhand pålagda ljudspåret. Särskilt märkbart blir detta i Jaguar (1967), en pikaresk roadmovie till fots som följer tre nigerianska mäns jakt på arbete vid dåvarande Guldkusten i mitten av 1950-talet. Ljudet spelades dock in först ett decennium senare, vilket får trions kommentarer och skrönor att ge resan rent mytologiska proportioner med drag av muntlig berättartradition.
Jaguar är kanske det främsta exemplet på hur improvisationer och infall blandas med dokumentära iakttagelser av sådant som platser, traditioner och migrationsmönster. Samtidigt som skådespelarna Damouré Zika, Lam Ibrahim Dia och Illo Gaoudel skämtar, fabulerar och skrävlar om sina äventyr utgör filmen en slags inventering av migrantyrken, där trion utforskar marknadsplatser, gruvor, skogsföretag och boskapshjordar. Samma skådespelare återkommer i Petit à petit från 1970, där de reser till Paris för att studera fransmännens arkitektur och livsstil. Denna mer ojämna film lyses upp av ett par obetalbara sekvenser – som när Zika i en parodi på västerländska antropologer börjar ta skallmått på förvirrade Parisbor.
Även om åsikterna går isär om huruvida Rouchs delade antropologi verkligen lyckades frigöra den etnografiska filmen från dess koloniala arv, går hans inflytande inte att ta miste på. Med sin handkamera och sitt improvisatoriska tillvägagångssätt utgjorde han en av de främsta inspirationskällorna för nya vågen-filmare som Jean-Luc Godard. Samtidigt spelade han en viktig roll för framväxten av en inhemsk, västafrikansk filmproduktion. Flera av de skådespelare som medverkade i hans filmer – som Oumarou Ganda, Safi Faye och Damouré Zika – blev senare filmskapare i egen rätt. Inte minst utgör Rouchs egen filmografi en värld att förlora sig i, präglad av rastlös nyfikenhet och obändig livskraft.
Strömningstjänst: Doc Alliance Films
Titlar: Jag, en svart (1958), The human pyramid (1961), Jaguar (1967), The lion hunters (1966), Little by little (1970)
