Artikeln publicerades ursprungligen i FLM Nr.65
”Inspirerad av ett verk av målaren Antonio López García”. Med de orden inleds Víctor Erices tredje långfilm, El sol del membrillo från 1992. Länge tycktes det också bli den nu åttiotreårige regissörens sista, innan han med Cerrar los ojos i år stod för den mest omtalade återkomsten vid filmfestivalen i Cannes. Erice är kanhända framför allt känd för debuten Bikupans ande (1973), men har vid sidan av sina fyra långfilmer även gjort ett antal kort- och essäfilmer.
Tavlor utgör – till skillnad från exempelvis böcker, teaterpjäser och tidningsartiklar – sällan utgångspunkten för filmer. Det finns förstås undantag. Regissören Peter Greenaways återkommande upptagenhet vid konsthistorien är ofta påtalad och syns bland annat i Nattvakten (2007) och Rembrandts anklagelser (2008) – två filmer utifrån den flamländske målaren ikoniska verk. De rörliga tablåerna, baserade på Edward Hoppers tavlor, i konstnären och filmaren Gustav Deutschs Shirley: Visions of Reality (2013) utgör ett annat exempel på konstverk som förlaga. Men filmen har i allmänhet varit mer upptagen av upphovsmannen än av konsten. Inte sällan porträtteras konstnären som en gestalt ”sliten mellan genialitet och begär”, som det heter i trailern till Vincente Minnellis Han som älskade livet från 1956, Oscarsbelönad för Kirk Douglas insats som Vincent van Gogh.
I El sol del membrillo (ungefär ”kvittenträdets sol”) är konstnären något helt annat – en tålmodig iakttagare, en enveten hantverkare, en lågmäld visionär. Filmen inleds med att Antonio López García en dag får ingivelsen att måla det kvittenträd han själv planterat på sin innergård i Madrid några år tidigare. Vi ser honom anlända till ateljén, konstruera en målarduk och noggrant genomföra sina minutiösa förberedelser. Det tvättas penslar och dricks kaffe. Som alltid är det en fråga om ljus. Målaren kämpar med det omöjliga i att fånga solens utsökta ljusspel, då detta under dagen hinner skifta i tusen olika nyanser. Mest av allt älskar han morgonljuset – den speciella lyster som dagens första timmar skänker trädets djupgröna bladverk och matt gyllengula frukter. Det centrala i Erices vision av konsten är arbetet och koncentrationen, blickens riktning och handens rörelser. Om det sedan resulterar i ett eller flera verk är om inte oviktigt så åtminstone sekundärt.
Men konst skapas aldrig i ett vakuum. Invävt i redogörelsen av det konstnärliga arbetet får vi se glimtar av livet kring den innergård där staffliet står uppställt. En grupp polska byggarbetare renoverar den tillhörande fastigheten där målarens hustru jobbar med gravyr på andra våningen. En ung målare med hund håller till på loftet. Ibland kommer döttrarna eller en gammal vän från konstskolan på besök. Om nätterna kör tåg förbi på det närliggande spåret. Madrids berömda tv-torn lyser i blått. Radion berättar envist om det pågående Gulfkriget.
López García hör till en realistisk konsttradition, och hans detaljrika, precisa måleri kan verka passé i en konstvärld som alltmer rört sig i riktning mot det konceptuella. Hans strävan efter att fånga solljuset i bladverket, kvittenfrukternas tilltagande fyllighet och knotiga ytskikt, handlar dock inte om någon tanklös återgivning. Ju längre processen pågår desto tydligare blir det att måleriet är ett sätt att leva, att existera i världen. Genom att fokusera sin blick på detta enskilda objekt tycks målaren också öppna sina ögon för tillvarons detaljrikedom. Det går här att dra en parallell till Louis Malles Min middag med André (1981), då Wally till slut reagerar på Andrés fantastiska historier om märkvärdiga upplevelser från jordens alla hörn. Mount Everest, invänder han, är inte mer verkligt än New York, och om vi på allvar kunde ta in cigarraffären på gathörnet skulle våra sinnen implodera av alla intryck.
När det kommer till skildringar av ett konstverks tillblivelse på film utgör Den sköna satmaran från 1991 en naturlig jämförelsepunkt. Under fyra timmar skildrar Jacques Rivette där målaren Frenhofers kamp med att porträttera modellen Marianne, spelad av Emmanuelle Béart. Handen som raspar med kolkrita och målar med pensel tillhör konstnären Bernard Dufour, som därmed kompletterar skådespelaren Michel Piccoli i gestaltningen av Frenhofer. En dos dramatik förs in via den friktion som existerar mellan konstnär och modell, men det mesta av filmens laddning uppstår genom att vi i långa, obrutna tagningar får följa målningarnas framväxt.
I motsats till den fiktiva Den sköna satmaran har El sol del membrillo formen av en dokumentär. De medverkande framträder som sig själva och filmen tycks ge en neutral beskrivning av konstnären i arbete. Samtidigt ser vi här en situation skapad, eller återskapad, för kameran. I en självreflexiv gest visar Erice i en nattlig scen hur trädet upplyses av artificiellt ljus inför filmkamerans blick. Här artikuleras också den poäng som tidigare legat som en undertext; att filmaren förhåller sig till målaren som denne till sitt fruktträd. Greppet synliggör även hur regissörens estetiska vägval påminner om konstnärens. Liksom López García byter oljefärger mot blyerts blandar Erice analog film med videoformatet betacam, samtidigt som han genom övertoningar och klipp manipulerar gestaltningen av tid. I filmens sista del letar sig rent drömska inslag in som tydligt bryter mot filmens dokumentära stil.
Dessa stilistiska metainslag komplicerar och fördjupar snarare än ställer sig i vägen för filmens huvudsakliga motiv – målaren, trädet och kampen med elementen. När Antonio López García påbörjar sitt arbete i slutet av september är det fortfarande tidig höst i Madrid. Allteftersom arbetet drar ut på tiden börjar dock väderleken skifta, liksom för övrigt även motivets fysionomi. Kvittenfrukterna tilltar i storlek och tynger ner grenarna, vilket förändrar bildens komposition. Samtidigt drar ruskväder in med blåst och regn. Trots en uppspänd tältduk som skydd, tvingar det envisa ovädret och bristen på solljus målaren att överge sin oljemålning till förmån för blyertsteckningar.
I slutet av filmen har det blivit sen november, och konstnären huttrar i de kalla vindarna, omgiven av fallna löv och en grå, disig himmel. Trädet är en skugga av sitt forna jag där det står allt naknare i blåsten, med flera av frukterna kringströdda på marken runt dess stam. Det är dags att avsluta arbetet. Konstnärens döttrar skördar kvittenträdets frukter – det ska bli marmelad. En av de polska byggarbetarna blir också nyfiken och plockar på sig ett exemplar. ”Ganska torrt, inte sant?”, lyder omdömet om dess smak.
Tiden tycks begränsad, inte bara för växtligheten utan också för människan. López Garcías rörande konstnärsvän Enrique Gran berättar hur han nuförtiden arbetar med en särskild intensitet, ”tiden är värdefull […] vi har fortfarande några år kvar, men…”. I replikens avslutande tystnad finns förstås tanken på slutet. Men Erice pekar också mot ett större perspektiv än den enskilda människans. I filmens sista bilder har våren återvänt till innergården och nya kart växer till bland grenarnas intensivt gröna löv. Nog står han där snart igen – målaren vid sitt kvittenträd.
