27 mars kl. 19:40 – Emilie Löfgren
Hej Filip, du som också ligger vaken på nätterna vet säkert hur konstiga tankar man får. Problemlösningens tid är inte nu men ändå vill min hjärna jobba hårt för att sortera och kartlägga när natten är som mörkast.
Jag måste säga att jag tycker det är obehagligt att träda in i Stellan Skarsgårds sömnlösa värld. Snyggt hur de använder dimman tidigt i fotot, den varslar om förvirringen han är på väg in i. Hur han tror på sin egen blick och är övertygad om att han ger instruktioner som är begripliga. Han påbörjar en mening men tankarna hoppar från tuva till tuva och inget går ihop. Jag måste pausa filmen och vänta någon dag innan jag kollar vidare. På natten drömmer jag att det är jag som står bakom dörren. Stellan är inte kvar. För varje dörr jag öppnar finns en ny stängd och jag kommer inte ut.
Förutom min egen oro för att bli sömnlös igen så triggar Insomnia mig i ett annat avseende. Filmen skildrar en så äcklig blick på unga kvinnor. Den första scenen sätter tonen för *blicken*. En man klär av en kvinna och tvättar hennes kropp och hår. Hon ser ut som att hon sover, men är död.
Stellan bakom dörren. *Blicken* och fantasin om att själv vara den som blir inbjuden till sex med den unga kvinnan (obs, levande). Han planterar vapnet. En affisch av Munch på väggen. Samtalen mellan Stellan och den misstänkte gärningsmannen. Jag är vaken på natten och tänker. Kan Stellan bli fantasin? Kan [blicken] bli min och Stellan kläs av och tvättas? Hans välskulpterade ansikte. Hans pärlande svett. Stellan sluter sina ögon bakom ratten. Jag får sova när Stellan sover.
Är du också sömnlös i Stockholm eller var befinner du dig?
29 mars kl. 15:28 (långfredagen) – Filip Bergström
Hej Emilie!
Jag bilade Stockholm-Grästorp igår kväll. Påskhelg i Västsverige. Från Arboga och framåt mörker. Gnuggar ögonen, svarar ”Nej, inte så farligt” när flickvännen hör sig för om jag är trött. ”Det går bra.” Helljuset på i tidiga nattens spöregn. Någonstans efter att vi ersatt E20 mot riksväg 44 och passerat Lidköping sträcker jag mig efter vattenflaskan. Plötsligt skrik från passagerarsätet, två rådjur på vägen och jag parerar snabbt åt vänster.
Överallt detta mörker.
Att något kan ha sådan lugnande och stressande inverkan på en och samma gång? När mina sömnbesvär varit som värst har jag legat och vänt och vridit från kort efter midnatt tills dess att väckarklockan ringt en sex-sju timmar senare.
På legitimerads inrådan förflyttat mig från säng till soffa för att bryta sömnlöshetens mönster. Kallas sömnhygien, sängen är till för sömn och sex. Inget annat. Inget grubblande, inget sömnlöshetens ingenmansland.
Norr om polcirkeln mörknar det aldrig. I Insomnia reser Stellan och hans kompanjon till nordligaste Norge. En ung kvinna har blivit mördad och två storstadspoliser kallats in. De gillrar en fälla för den misstänkte, väntar tålmodigt. Dimman du nämner ligger tät, och i förvirringen som uppstår när mördaren väl uppenbarar sig råkar Stellan skjuta sin arbetskamrat. Vi kan nog båda två gissa att sömnen inte kommer bli bättre hädanefter… Ett evighetslångt dygn utan natt: så gestaltar filmen Stellans tillstånd, och är det inte exakt så själva insomnin känns?
Propavan hjälpte mig ur det. Nu vaknar jag inte längre under icketimmarna. Sover om inte tills klockan ringer så åtminstone soluppgången. Okonstlat trevlig hälsar jag godmorgon till mina kollegor. Vad är din upplevelse på Propavan, Emilie? Och hur artar sig dina egna sömnproblem?
1 april kl. 12:51 (påskdagen) – Emilie Löfgren
Hej Filip, jag nattar mig också med Propavan nu, det enda som funkar. Men Stellans sömnlöshet spökar och jag vaknar varje natt nästan på pricken 03:30. Min vän Veras morfar sa en bra sak: I sängen bor demonerna. Man måste upp.
Stellan skulle må bra av att prata med en vän om sina känslor. Gå i terapi för att komma till ro. År 2018, sista året innan jag blir utmattad, ligger jag vaken på nätterna. Jag får olika råd: meditera, sluta med kaffe och alkohol, börja promenera långt, inte titta på skärmar innan läggdags, yoga, terapi, stresshanteringsprogram, allt. Får olika mediciner utskrivna. Atarax, Lergigan–antihistamin, Aliemazin droppar, Melatonin–kroppseget hormon, Imovane. Jag vaknar. I spegeln är mina pupiller olika stora. Jag vågar inte ta Imovane mer.
Jag läser din recension av Do not expect too much from the end of the world i vårens nummer av FLM. Den träffar mig. Hur jorden går under blir inte som vi förväntar oss. En slocknar bakom ratten. Någon annan blir förlamad. Personens sanning urvattnad. Att slita ut sig, till vems förtjänst? På mitt allra första långfilmsjobb nickar jag till bakom ratten efter två veckors nattinspelning med väldigt långa dagar. Som tur är blir jag så rädd att adrenalinet håller mig vaken hela vägen hem.
Stellan blir påkörd. Hans överkammade frisyr viker upp sig och blottar tinningens vik. Vart går buss 27? Han får skjuts av sin påkörare. Den spräckta vindrutans mönster. Blodet som rinner från den kala tinningen. Han ljuger. Han sätter en kula i en hund, skär ut den. Byter ut bevisen. Skulle du inte bara ha kunnat erkänna? Ingen är perfekt. Den misstänkte gärningsmannen ställer sig undrande. Som tittare glider även jag in i det mentala tillståndet förvirring, hög grad av oordning. Obehaget av att lita på Stellans medvetande, mitt eget medvetande. Ingen av oss verkar ha fäste i verkligheten just nu.
Jag har sovit lite dåligt bara. Alla ser det, alla vet.
Filip, störde filmen din sömn också?
1 april kl. 19:15 – Filip Bergström
Att min sömn åter stökat de senaste veckorna beror nog snarare på att jag försökt trappa ned på min dagliga dos än att Insomnia hemsökt mig. I sängen är jag desto bättre på att stänga ute konstintryck än tankar som rör jobb, ekonomi, framtid, o.s.v. Nedtrappningen har alltså gått sisådär. Dags att erkänna nederlag och boka tid för receptförnyelse.
Stellan tackar ja till tjänstgöring i Tromsø, försöker fly sitt samvete – skuldtyngt redan innan filmen tar vid. Jag tror som du: han behöver prata ut ordentligt med någon som talar hans modersmål och/eller få något potent utskrivet. Därutöver borde han ta itu med det som håller honom vaken. Visst, jag har ingen egen erfarenhet av att råka skjuta ihjäl en kollega, men jag GISSAR att det bästa (ifall man önskar sova gott om natten) är att frivilligt överlämna sig till polisen. Att försöka täcka spåren och fly utredarna, likt han gör, spelar sömnlösheten rätt i händerna. Stressens onda cirkel är sömnens fiende nummer ett.
(Men jag har i och för sig aldrig tvingats välja mellan livstids fängelse [i Norge!!] och sömnlöshet så kanske hade jag resonerat som Stellan?)
Min sömnproblematik har alltid tyckts mig vara sprungen ur mitt allmänna mående. Stress över studier, ledsamhet till följd av avslutade relationer, misstrivsel på jobbet… Så småningom börjar den göda sig själv. En månad in i sömnlösheten noterar jag inte att morgonens första tunnelbana passerar någonstans där i fjärran eftersom jag grubblat på X natten lång, utan för att frustrationen över hur svårt det är att somna gör det än mer omöjligt att somna.
Med det sagt är min sömn som sagt rätt OK nu när jag medicinerar. Vissa nätter sover jag till och med jättegott! Men jag vill gärna tro att jag skulle kunna sova ännu bättre. Lättare sagt än gjort, men jag jobbar på det. Min goda, Propavanfria sömn, ska bli verklighet.
I en tidigare FLM-text beskrev du hur filmbranschens arbetsmiljö orsakat din utmattning och tillhörande sömnproblematik. Upplever du att du genomfört förändringar i ditt arbete som påverkat sömnen till det bättre? Har du några tips till Stellan på icke-medicinrelaterade förändringar eller övningar?
2 april kl. 21:47 – Emilie Löfgren
Filip, jag önskar att jag hade ett upplyftande svar i stil med ”det finns hopp!” Men i år har det varit extra tufft att vara verksam inom film, stress över ekonomin följer tyvärr med ner i sängen. I skrivande stund har jag precis fått en tjänst som projektledare i en helt annan bransch och när jag skrev på papperna kom jag på att det är, om inte min första, så i alla fall min andra tillsvidareanställning i livet. Jag är 38 år. Ett lugn sänkte sig över mig. En klok vän sa att hon upplevde att hon skrev bättre när hon hade tryggheten av en anställning. Som svar på din fråga så ja, jag har gjort förändringar i mitt arbete och bestämt att jag ska pausa frilansandet och lägga min kreativitet i de projekt jag har på mitt bolag och sen jobba med projektledning och arbetsmiljöfrågor på andra sätt. Det känns rätt för mig. Sov som en bebis första natten efter påskrift. Med det sagt så tänker jag att Stellan behöver en paus. Lyfta blicken och lita på att någon i hans närhet, som inte har varit vaken en hel film, kan se lösningar som han inte själv kan se.
God natt, vi ses i drömmarnas land.
/Emilie
Artikeln publicerades ursprungligen i FLM NR.67 Sommar 2024
