Texten publicerades ursprungligen i FLM Nr.69
Tider av ekonomisk svårighet återspeglas ofta i många aspekter av våra mänskliga liv och inte enbart i plånboken. Det blir svårare att leva, friheten stramas åt och tiden man rår över går antingen ut på att tjäna mer pengar eller att ha ångest över pengar. Vi får se vad omvärldens nutida ekonomiska kris får för efterdyningar i konsten men under tiden kan man rikta blicken mot en annan period och ett annat land för att undersöka hur det såg ut då.
Japans ekonomi kraschade något enormt under 1990-talet, vad som nu kallas för ”det förlorade decenniet”. Kortfattat så fick ökande fastighets- och markpriser japanska banker att låna ut mer pengar, vilket i sin tur ledde till en större ekonomisk bubbla där flera banker gick under som i sin tur ledde till att aktiemarknaden sviktade och kraschade under vikten av ekonomins tillstånd. En förenklad förklaring som en utbildad ekonom säkert motsätter sig. Ekonomi är komplext, har jag hört. Vissa menar att Japan aldrig riktigt kom ut ur sin ekonomiska svacka, utan att ”det förlorade årtiondet” snarare är ”de förlorade decennierna”. Föga förvånande var det inte de rika som led mest av detta, utan snarare de som befann sig lägre ner i näringskedjan. Japansk arbetskultur är sällan något det talas gott om, när det kommer upp i väst påtalas ofta de ödesdigra hälsokonsekvenserna av överarbete. I vissa fall ledde det till döden, något som kom att kallas för karōshi, vilket grovt kan översättas till ”död av överarbete”. Men ekonomin var inte den enda förändringsfaktorn i 1990-talets Japan, det pågick samtidigt en andra modernisering vilket ledde samhället mot en mer individualistisk riktning.
Den första moderniseringen skedde under Meiji-perioden (1868-1912) som en motreaktion på västerländsk imperialism. Förenklat uttryckt ville man motarbeta främmande inflytande genom att snabbt inkorporera ny teknologi och rationalism som lade grunden för den moderna staten och industrialismens framfart. I den andra moderniseringen byttes det gamla patriarkala familjesystemet, kallat ie, där den äldsta sonen var den som ärvde hemmet, ut mot ogifta och överarbetade singlar i trånga lägenheter. Det fanns ett behov av att förverkliga sig själv, snarare än att förverkliga familjen. När ekonomin fallerade ökade även arbetslösheten, vilket ledde till att många fick försörja sig på deltidsjobb och hemlösheten samt stressen i samhället ökade.
På många sätt är megastaden modernitetens högborg. Det är här vi blir till kugghjul i kapitalismens maskin snarare än faktiska människor. I en stad som Tokyo är det ännu enklare att föreställa sig denna omvandling, där skyskraporna kastar sina skuggor över stadens cirka 14 miljoner invånare. Staden Tokyo har återkommande gånger figurerat som motiv i filmens värld, från Ozus Tokyo story till The fast and the furious: Tokyo drift.
För att närmare undersöka hur den ekonomiska kraschen återspeglades i filmen kommer två alster placeras under lupp, Shinya Tsukamotos spelfilm Tokyo fist (1995) och Satoshi Kons (i samregi med Shôgo Furuya) anime Tokyo godfathers (2003). Dessa två filmer skiljer sig åt stilistiskt men ger varsitt intressant perspektiv på staden Tokyo runt millennieskiftet. En stad som i filmerna är genomsyrad av moderniseringen och den ekonomiska kraschen, en stad som tar över sina invånare. I filmernas Tokyo är det du som lever för staden, inte tvärtom.
Tokyo blir något av en karaktär i bägge filmerna och inte bara en fond mot vilka berättelserna utspelar sig. Staden som karaktär är vanligt förekommande, där ett tidigt filmhistoriskt exempel är de europeiska stadssymfonierna under 1920-talet. Till skillnad från stadsymfoniernas lekfulla porträtt av staden som en karaktär tjänar människorna kapitalet i filmernas Tokyo. Går individen under kan den ersättas. Staden själv verkar kunna överleva allt, från brandbomber till jordbävningar – Tokyos själ finns alltid kvar.
Shinya Tsukamoto är en fascinerande och tonsättande regissör. Den idag kultförklarade klassikern Tetsuo: The iron man (1989), i vilken en kontorsarbetare transformeras till ett metallmonster, blev hans genombrott. Redan här är skärningspunkten mellan människan och moderniteten ett centralt tema, något han kom att utveckla i senare filmer som Tokyo fist. Själv verkar Tsukamoto ha en ambivalent inställning till huvudstaden. Han har sagt att en del av honom älskar en stad som Tokyo, medan en annan del vill förstöra den. I Tokyo fist ser vi hur karaktärerna närmast krossas under de gigantiska skyskrapornas massiva kroppar. Rent filmiskt exemplifieras detta genom bilder i grodperspektiv eller extrema vidbilder där de små människornas betydelselöshet förstärks. Tokyo fist kallas ibland för en boxningsskräckfilm, en genreindelning jag kan förstå fast jag inte helt håller med. För mig handlar filmen om våld och hämnd, hur vi som människor beter oss när vi blir trängda i ett hörn av krafter bortom vår kontroll. Huvudkaraktären Tsuda lever ett tråkigt liv som kontorsarbetare och bryts sakta ner av stadens krav på honom som kugghjul i maskineriet. Hans liv förlorar mening och det är endast i den djuriska boxningen han hittar en väg ut, en värld så olik den han är van vid. Han kan äntligen återspegla det våld som staden utsätter honom för. Många centrala scener utspelar sig under Tokyos svävande motorvägar, artärerna som försäkrar transporten av människor så att alla kan röra sig från A till B på ett effektivt sätt. En sådan scen är en minnesbild från ett mord som hans rival Kojima bevittnade som ung, då han såg en ung flicka bli nedknuffad på marken och spetsad på ett armeringsjärn.
Metallen penetrerar även Tsudas flickvän, Hizuru. Genom filmens gång modifierar hon sin kropp med tatueringar och piercingar som blir mer och mer extrema tills hon har järnstavar som sticker ut ur armarna, inte olikt hur armeringsjärn sticker ut från en trasig betongkropp. Det är som att Tsukamoto vill varna oss tittare för hur staden kommer att förstöra oss. I relation till sina uttalanden om Tokyo så verkar det som om Tsukamoto vill argumentera för att förstöra staden snarare än att älska den. Eller kanske älska den på samma sätt som den älskar oss, genom våldet. I Tsukamotos Tokyo finns inget annat än våld. Våldet som tvingar människan att tjäna staden och kapitalet, som människorna vänder mot varandra under skyskrapornas dominans.
I Satoshi Kons Tokyo godfathers får vi se ett annat perspektiv på hur Tokyo kring millennieskiftet påverkade en annan grupp som inte passar in i stadens maskineri, nämligen hemlösa. I kontrast mot Tokyo fist är filmen inte lika uttalat kritisk, dock finns det aspekter som återspeglar dagens samhälle under den mysiga och varma yta som här presenteras. Hemlöshet i Japan blev ett stort problem först i början på 1990-talet där vissa tvingades att bygga kåkstäder i städernas parker för att ha någonstans att bo. I filmen följer vi en någorlunda avig trio, en transkvinna, en medelåldersman och en tonårsflicka, alla på flykt från sina tidigare liv. Handlingen drivs framåt av ett spädbarn som hittas i soporna i filmens inledning och sökandet efter barnets föräldrar. I jämförelse med Tokyo fist som är full av visuellt våld och ilska är Tokyo godfathers en mysig film där det är svårt att inte känna med den mänskliga värmen och omtanken trion ger varandra. Den omnämns ofta som en julfilm då den utspelar sig kring juletider och har ett någorlunda lyckligt slut, även om den befinner sig långt borta från det västerländska julmyset. Filmen speglar flera av de aspekter som påverkade det japanska samhället, bland annat den förändrade familjestrukturen där det patriarkala ie-systemet fick lämna plats för den moderna familjen. Trion i filmen blir en slags surrogatfamilj för varandra, de är inte bara hemlösa utan även familjelösa. Kon hade för avsikt att skapa en film om just detta, och samtidigt skildra hur de kan existera i en värld som är så rik, trots att de själva inte är rika. Ett exempel på detta är när trion äter sin soppkökslunch uppe på en byggnad, sittandes bakom en stor reklamskylt som skiner på kontorsarbetarna som går förbi nedanför. Medan reklamskylten lockar invånarna att konsumera mer skyddar den samtidigt de mindre lyckligt lottade från dömande blickar.
Avståndet mellan trion och ”vanligt folk” anspelas på flera gånger i filmen. För att vara en ordentlig arbetare ska du passa in och skapa så lite problem som möjligt. När trion kastar sig på ett tåg i sin jakt efter barnets föräldrar reagerar hela vagnen unisont i avsky. Människorna håller sig för näsan, en tydlig fysisk reaktion på trions närvaro. Orättvisorna som råder mellan de som har och inte har möjligheten att hålla efter sin personliga hygien blir sällan så tydlig som när det kommer till människor med en svår boendesituation.
Dessa två verk är bara ett axplock av alla filmer som släpptes runt 1990-talet, där den ekonomiska krisens påverkan tydligt går att se i båda filmerna. Storstaden Tokyo kastar sin skugga över berättelserna, megastaden som endast tjänar kapitalet och utarmar människorna för egen vinning. I en storstad är det lätt att försvinna, speciellt om du saknar pengar och status. Speciellt om du bara är ett litet, litet kugghjul i den gigantiska maskinen som staden är. Filmerna utgör en stark kontrast till den idealiserade bild som staden uppbär i dagens västerländska samhälle, där den ligger högt upp på många rika västerlänningars önskelistor över resmål.
Fotnot: Tokyo fist finns att strömma på SF Anytime, samt flera av Satoshi Kons övriga filmer.
