Titel: Past – an introduction to the problem (2013)

Författare: Boris Buden

Aantal sidor: 224

År: 2013

Förlag: New Media Center KUDA

Boken finns att ladda ner på www.zilnikzelimir.net

Det är mycket den här boken inte är, enligt den kroatiske författaren och filosofen Boris Buden. Den ramar inte in konflikter eller skeenden inom en bestämd kontext. Kultur sker inte i ett förutbestämt ekonomiskt, politiskt eller socialt sammanhang. Den är i sig själv ett ekonomiskt faktum, en politisk faktor och en social produkt. Boken berättar inte heller om hur det förflutna egentligen var, utan snarare om att det förflutna finns i samtiden och att dessa två aldrig kan separeras från varandra. Det är inte en bok som hyllar nationell filmhistoria, den är inte auteurintresserad och vill inte heller gröta ner sig i en filmhistorisk kanonisering. 

Past – an introduction to the problem handlar om Želimir Žilnik. Intervjuer har gjorts av Hito Steyerl, tysk konstnärinna och dokumentärfilmare, som tillsammans med Buden träffade Žilnik 2009 för längre samtal om det forna Jugoslaviens historia, ideologi, kultur, politik. Den kom ut på serbiska 2013 och nu i engelsk översättning, något omarbetad med ett nytt förord av Buden.

Boris Buden är en intressant figur på den europeiska akademiska himlen. Bosatt i Berlin har han tillsammans med sin forna partner Steyerl och andra intellektuella gjort mycket för att nyansera förståelsen av 1990-talets krig och Jugoslaviens förflutna.

Buden är som sagt ointresserad av kanon och hierarkier som placerar regissörer i kvalitetsrangordningar. Han anser visserligen att Žilnik är den viktigaste filmregissören från det forna Jugoslavien men med vikt menas här snarare en omöjlighet att placera regissören inom en ram. Žilnik har under hela sitt liv ställt sig utanför alla möjliga system, ekonomiska som politiska men även de fyrkantigt ideologiska, oavsett om de kom från väst eller öst.  

1942 föddes han i ett koncentrationsläger. Hans föräldrar, övertygade kommunister, avrättades kort därpå. Som tjugosjuåring vann Želimir Žilnik Guldbjörnen för bästa film för Early works, hans första långfilm. Året var 1969, favoriten var Midnight cowboy och konkurrenterna hette även Godard, Fassbinder, de Palma men vann gjorde en mycket märklig och dialektisk film vars huvudhjältinna, Jugoslava, tillsammans med tre kamrater, reser runt till avlägsna jugoslaviska byar och fabriker för att inspirera till en revolution. De är trötta på småborgerligheten i Jugoslavien och är inspirerade av studentprotester 1968. Lokalbefolkningen visar ointresse för deras idéer. Rasande över att deras revolution misslyckats beslutar männen att döda Jugoslava. Efter att ha skjutit henne täcker de henne med kommunistpartiets flagga och bränner hennes kropp.

Žilnik var ingen professionell filmskapare. Han hade utbildat sig till jurist och som en radikal marxist och student började han göra film för att skildra sprickor i vissa föreställningar Jugoslavien vilade i. Han gjorde filmer om hemlösa, om kriminella, om alkoholister, han lånade sin röst och blick åt dem som inte skildrades på ett nyanserat sätt. Early works var på väg att förbjudas men Žilnik försvarade den i rätten och vann rättstvisten. Han fick dock allt svårare att göra film i landet och flydde till Tyskland där han lovades fullständig konstnärlig frihet. Men exilen var kortvarig eftersom hans radikala produktioner censurerades även i Tyskland. Landet var inte redo för en utlänning som gjorde filmer om tyska statens avrättningar av Baader-Mainhof-medlemmar. 

Mira och Antonin Liehms inflytelserika filmhistoriska översikt från 1977, The most important art: Soviet and East European film after 1945, har etablerat en förenklad dikotomi visavi filmens roll i Östeuropa. Antingen arbetade man för makten med partipropaganda, eller så var man dissident som skapade kontroversiella och konstnärliga filmer. Om man ska hitta en symbolfigur för att effektivt dekonstruera bilden av denna skissartade dikotomi som paret Liehm ägnat sig åt, kan man vända blicken mot Želimir Žilnik. Inte minst därför är boken viktig och läsvärd. Den dekonstruerar det dominerande postkommunistiska narrativet om kommunismens förflutna, som inte bara lägger ut rökridåer utan även förstör varje möjlighet att skapa en förståelse av historien.  

Här ges en kollektiv och individuell inramning av vad Jugoslavien kan ha varit som tolkar dessa skeenden via Žilniks liv och resonemang. För honom är det självklart att hans ideologiska engagemang, aktivism, estetiska och etiska val vävs ihop. Han är filmare i mångt och mycket för att han är kommunist.

Filmvetaren Pavle Levi relaterar Žilniks filmpraktik till Karl Marx berömda elfte tes om Feuerbach: ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.” Žilnik, hävdar han, förstod detta i den meningen att filmskapare bara reproducerat världen genom att representera den medan poängen är att skapa en ny värld. Genom att aktivt påverka världen som avbildas utmanar regissören status quo, skapar nya sociala band och omformar på så sätt den verkliga världens sociala strukturer. I Black film låter han hemlösa flytta in i hans hus. Inte nog med att han avslöjar att hemlöshet finns trots partilögnerna, han påverkar direkt människornas liv genom att hitta ett hem åt dem samtidigt som han visar filmens och samhällets otillräcklighet då han inte löser deras problem långsiktigt. 

Želimir Žilnik är den viktigaste nu levande filmregissören från det forna Jugoslavien, oavsett om man håller med om vissa av Budens resonemang. Hans liv är ett jugoslaviskt liv: från det brutala andra världskrigets utrensningar via kritiken av den alltmer konformistiska kvasisocialismen, till den nationalistiska resningen. I varje skeende har han agerat som en kritiker, men alltid som en konstruktiv sådan, även om det för det mesta missförståtts. I Žilniks händer är en kamera inte ett medel för konstproduktion som ska, när den används på rätt sätt i en social situation, producera estetiskt inramade verk. Samhället är inte heller ett objekt framför linsen; samhället är i stället kamerans produktionsmedel.

Artikeln publicerades ursprungligen i FLM Nr.69