Hard Truths

Regi: Mike Leigh

Land: England 

Längd: 1 h 37 min

Biopremiär: 18 april

Hard Truths markerar en välkommen regression för regissören Mike Leigh, en återgång till ett direktare tilltal. Hans filmer har över tid vuxit sig alltmer episka sett till såväl speltid som dramatik. Leighs två senaste produktioner Mr. Turner (2014) och Peterloo (2018) har dessutom utspelat sig i historiska miljöer. Den tidiga karriären präglades i stället av rättframma och tragikomiska utsnitt ur den dåvarande brittiska samtiden, ofta producerade för BBC inom ramarna för satsningen ”A play for today”. Denna serie älskvärda och humanistiska mikrodramer innehöll murriga mönstertapeter, excessivt tedrickande, färgstarka sociolekter och udda gångstilar. På många sätt är Hard Truths en återaktualisering av dessa tv-filmer; en klaustrofobiskt vemodig men samtidigt osvikligt optimistisk statusrapport från ett England både post-brexit och post-covid.

Leighs filmer tillkommer alltid genom ett omfattande processarbete tillsammans med skådespelarna, där karaktärer och situationer gemensamt värks fram genom improvisation. Som utgångspunkt för Hard truths står samarbetet mellan regissören och skådespelaren Marianne Jean-Baptiste, deras första sedan Hemligheter och lögner (1996). Tillsammans har de åstadkommit ett försonande och nyanserat porträtt av en toxisk personlighetstyp som fått allt mer luft i samhällsdebatten. Filmens huvudkaraktär Pansy (Jean-Baptiste) är en aggressiv kritiker av allt och alla, paralyserad av hat och misstro mot sin omvärld. Varje interaktion tolkar hon som en personlig förolämpning och besvarar den med hårda attacker mot folks fysik eller karaktäristik. Merparten av livet tillbringar hon med pedantiskt hushållsarbete i ett sterilt radhus, som en frivillig fortsättning på pandemins påtvingade isolation. Utöver den hemmasittande vuxne sonen Moses (Tuwaine Barrett) och den emotionellt avtrubbade maken Curtley (David Webber) är hennes sociala interaktioner begränsade till service- och vårdpersonal, i egenskap av djupt missnöjd kund.

På många sätt är Pansy en dubblering av Johnny från Leighs Naked (1993), bägge misantropiska sanningssägare som tappat fotfästet i moderniteten. Den betydande skillnaden är att Pansy i stället för Johnnys nattliga domedagstillvaro omringas av kärlek och solsken. I kontrast till hennes molokna familjetrio står den muntra systern Chantal (Michele Austin) och hennes socialt begåvade döttrar (Sophia Brown, Ani Nelson). När en av systerdöttrarna får nog av mosterns ständiga arrogans tillrättavisas hon genast av sin mor. ”Vi är inte människor som hatar folk”, förklarar Chantal med Bamses stoiska tilltro till att ont ska med gott fördrivas. I en annan passage får vi se hur de bägge döttrarna misslyckas med arbetsuppgifter på sina glättiga kontorsjobb. När de därefter träffas för en after work ljuger de för varandra om hur bra allt har gått under arbetsdagen och hur nöjda deras chefer varit med deras insatser. I scenen finner vi ett svar på hur det kan komma sig att Chantals familj klarar av samhällets prestationskrav medan Pansys familj dukar under. Det gäller att navigera mellan livslögnerna och de hårda sanningarna.

Stundtals upplever jag Hard truths som lite väl naiv. Sonen Moses sidoberättelse har en förenklad dramaturgisk båge som känns en smula styvmoderlig. Först blir han retad av några mobbare på stan för att han är överviktig och sinnesslö, jag vet inte hur många gånger den scenen har funnits med som pliktskyldig funktion i ett narrativ. Lite senare möts han av en främlings godhet när han vilar mot en fontän och erbjuds godisremmar. Här ser jag en likhet mellan Leigh och landsmannen Ken Loach som i sina senare filmer också balanserar mellan hoppingivande framtidstro och ren sötsliskighet. Möjligtvis är denna typ av okuvlig optimism behövlig i vår uppgivna tid, men jag kan sakna beskan från regissörernas tidiga filmer. Trots några redundanta dramaturgiska vändor är Hard truths ändå ett välkommet formbesked från Leigh, vilket får ses som en kollektiv bedrift av den alltigenom underbara skådespelarensemblen. Till och med en platt manuskonstruktion som Moses animeras på det ljuvligaste vis av Tuwaine Barretts minimalistiska rolltolkning. Leigh är en skådespelarregissör i ordets bästa bemärkelse och ju mindre scenario desto större film.

Se även: Dystra stunder (1971) Leighs debutfilm har en liknande letargisk laddning och kretsar också kring två systrar och deras isolerade förortsliv.