Sen sömnen övergav mig har jag fått en vana av att driva omkring på nätterna. Jag har lärt känna natten och hur den skiljer sig från dagen och dess mekaniserade tid. Naturligtvis har jag utvecklat ett obotligt intresse för skildringar av sömn och sömnlöshet.

— You asleep?

— I wish I was.

I en scen ur Billy Woodberrys Bless their little hearts (1983) ser vi Andais i sängen, ofrivilligt vaken i väntan på sin man Charlie som precis kommit hem från nattliga äventyr. Deprimerad och arbetslös försöker Charlie ta sin fru och deras barn ur en vardag präglad av strukturell rasism och fattigdom. 80-talets USA verkar inte lätt, trots det är det svårt att känna sympati för Charlie som lockas från hemmet av alkohol, spelande och en annan kvinna. Man kan enkelt föreställa sig att makarna delat fler sömnlösa nätter än vad vi får se i filmen. Separerade av tid och rum, fiktion och verklighet, är det i det sömnlösa tillståndet jag förenas med Andais. Känslan av att något har förändrats i hur vi fördelar vår tid mellan arbete eller vila, som sovandes eller vakna, stannar inte i filmens värld. Snarare uppstår ett frågetecken runt hur vi förhåller oss till en tillvaro där allt tycks accelerera mot en allt mer prekär framtid. Till råga på allt har teknologin möjliggjort direkt kommunikation världen över vilket har lett till att vi inte längre förhåller oss till dygnets 24 timmar. Oavsett var vi befinner oss har vi alltid möjligheten att hålla oss vakna. I ett konstant flöde av information och kommunikation, var finner man ro för vakenhet och vila?

Den ovissa och atomiserade tillvaron gestaltad i Bless their little hearts har kommit att känneteckna vår samtid – den så kallade senmoderniteten. Världen över lider allt fler människor av ensamhet och sömnproblem. I kölvattnet av denna utveckling har subkulturen ASMR, Autonomous sensory meridian response, frodats på nätet. I videos presenteras prasslande effekter, viskande rollspel och smaskande intag av diverse måltider vars ljud skapar en slags taktil, kognitiv stimulans som vaggar in lyssnaren i en stund av vila. Kulturen kring ASMR kan ses som ett exempel på hur vår uppmärksamhet kommit att bli en ekonomi, där kommersiella aktörer slåss om att hålla våra trötta hjärnor fokuserade på video efter video. Men när marknaden klampar upp en ny stig tenderar kulturen att strosa efter. I Sverige ser vi exempel som konstnären Gloria López Cleries, vars videoverk parodierar ASMR. I ett av verken låter López Cleries en verklig ASMR-stjärna viska fram kritik mot 24/7-paradigmet. Samtidigt påpekar López Cleries att ASMR är ett paradoxalt fenomen: ett löfte om att för en stund få logga ut, distribuerade via techjättar som Youtube, vars affärsidé är att till varje pris hålla oss inloggade. Därmed kan ASMR tänkas sammanfatta sömnens position i vår tid: en brist och en vara.

En morgon sitter jag på Roslagsbanan på väg mot Åkersberga. När mitt huvud slår mot fönsterrutan inser jag att jag har somnat, men min grannes snarkningar penetrerar mina hörlurar långt innan jag förstår var jag är. Bredvid mig sover en äldre man med händerna knäppta på magen. Medan jag betraktar den sovande mannen suger det till i min egna mage och skammen väller över mig. Alldeles nyss befann jag mig i samma tillstånd – ovetandes om vems blick som vilat på mig medan sömnen övertagit kontrollen. Att sova på en allmän plats förutsätter nämligen att man tillkännager sin tillit inför den andre. Orden är lånade ur Haytham el-Wardanys Sömnboken från 2017. Han skriver ”om du sover på allmän plats varken bråkar eller förhandlar du med någon. Du bara överlämnar dig åt den andre, blottar dig inför honom som sårbar, otillräcklig, hjälplös.” Inspirerad av Walter Benjamin skriver el-Wardany att vakenhet och sömn inte är två separata rum utan utgör olika sätt att ordna samma verklighet. Sömn betraktas alltså inte som en apatisk flykt från verkligheten, utan som en tänkbar strategi för att möjliggöra verklighetens reform. Om så är fallet är det möjligtvis på sin plats att tillägga en aspekt gällande sömnens position i vår tid: en potentiellt subversiv kraft.

Utvalda stillbilder från Gloria López Cleries videoverk [ASMR] Reading you to SLEEP. Soft spoken relaxation about affective capitalism (2020)

I en del av Sömnboken skriver el-Wardany om hur sömnen gestaltats genom konsten. Medan López Cleries intresserar sig för hur det moderna samhället håller oss alla sömnlösa, skriver el-Wardany specifikt ut relationen mellan klass och sömn. Sällan har vi sett de övre klasserna sova. Medan de vilar skyddade i avskilda rum finns det otaliga målningar och porträtt av sovande bondkvinnor och drängar (se till exempel Vincent Van Goghs Siestan, Jean-François Millet Sovande bönder eller Sleeping time av Frederick Cayley Robinson). ”Vad är det med arbetarklassens sömn som är så lockande för medelklassen? Vad är det som kittlar med att betrakta dessa kroppar så slutkörda att de somnar? Är det voyeurism? Lättköpt sympati? Eller kanske en övning i självutnämnd äganderätt?”, frågar sig el-Wardany. Hur och när vi sover följer självklart kulturella matriser präglade av klass vilket avspeglar sig inom konsten. Där konstnärer tidigare har intresserat sig för att betrakta den sovande arbetarklassen ser vi nu en ny kulturströmning där sömnen ska upplevas, och helst gemensamt.

I början av året anordnades Lumen project på Skeppsholmen i Stockholm, en sex timmar lång konsert där besökarna uppmanades att sova. Jag packade med filt och kudde för att bekvämt tillbringa konserten i ett horisontellt läge. Även om jag inte utfört aktiviteten “gemensam vilostund” sedan dagis, gick jag salig hem den kvällen. Jag hade fått uppleva ett sex timmars avbrott från kärleksbekymmer, deadlines, politik, ja, you name it. Liknande scener utspelar sig i dokumentärfilmen Max Richter’s sleep (2019) i vilken människor runtom i USA bäddar ner sig för att sovandes uppleva en konsert, till vilken den minimalistiske tonsättaren Richter komponerat ett åtta timmar långt album, en vaggsång för vuxna, att slumra till. Filmen beskrivs som en meditativ tillflykt från vår kaotiska moderna värld. I en scen berättar Richters fru och kreativa partner, Yulia Mahr, om hur konceptet “sovande konsert” föddes. Idén är enkel, syftet är att skapa ett community eftersom vi saknar det. Lämna sitt jag för att ingå i något större. ”Connect to origins, can we just start over, please?” som Richter själv säger.

Även i konstnären Marina Abramović performanceverk Sleeping exercise (2014), bjuds besökarna in att betrakta de sovande. Åkern i de klassiska målningarna är här utbytt mot konstmässan Art Basel, och människorna på madrasserna, inbäddade i filtar, avskurna från vakenheten, gör inga anspråk på att komma från kassa produktionsförhållanden. Om Abramović likt el-Wardany och Richter hoppas på sömnens förmåga att förändra verkligheten kan jag inte svara på. Efter att ha spenderat en hel del tid på Youtube (1–0 till algoritmen!) för att höra Abramović prata om sin praktik drar jag slutsatsen att verket tycks handla om rituellt kontrollerade beteenden snarare än kraften i det kollektiva sovandet. Men konsten vilar i betraktarens ögon.

Sömnen kommer alltid att leta sig in i kulturens värld även om miljöerna och subjekten har ändrats radikalt sedan van Gogh och gänget var verksamma. Om konstnärliga gestaltningar av människor som sover i offentligheten tidigare skildrade arbetarklassen tycks den idag ha expanderat till att inkludera de kulturellt intresserade övre klasserna. Är den konstnärliga upplevelsen då till för den som betraktar eller för den som sover? Möjligtvis är svaret både och. Min egen erfarenhet av kollektivt sovande vittnar om att upplevelsen i sig själv var ljuvlig, samtidigt som verken bjuder in till en upplevelse för andra att betrakta: en kollektiv vila, ett ögonblick av tillit och sårbarhet inför den andre, ett temporärt försök att väva ihop individer atomiserade av moderniteten? Kanske är det just detta som gör det gemensamma sovandet intressant även när det sker inom kulturella institutioner: från att ha fascinerats av slumrande arbetare har den kulturella medel- och överklassen för en stund slutit sina ögon, blivit till sovande subjekt att betrakta.

I senmodernitetens kulturella landskap korsas konsten med kapitalismens inneboende vilja att omstöpa allt, nu också sömnen. Men kan konsten utmana marknaden? Det ska mycket till innan jag inbillar mig att de människor som vaknar upp på Art Basel – eller i en konserthall till tonerna av klassisk musik – genom sin ”övning i självutnämnd äganderätt”, för att låna el-Wardanys ord, skaffat sig politiska verktyg för att utmana samhällets ägandeförhållanden. Men kanske kan den kollektiva sömnens dragningskraft ge en ledtråd till vad som är fel, till vilka latenta drömmar som samtidens överstimulerade och överarbetade subjekt bär inom sig. Om jag får hoppas på något för egen del så är det en god natts sömn. Det är ju trots allt när vi sover som vi tillåter oss att drömma.

Artikeln publicerades ursprungligen i FLM Nr. 67