”En biljett till Wuhan tack”
Mitt i den impressionistiska strömmen av bilder och repliker i Caught by the tides (visas i sektionen Masters) hajar jag till när staden nämns. I en scen inspelad långt innan Wuhan kom att bli synonymt med en världsomfattande pandemi yttras repliken i förbifarten. I dag framstår den inte bara som ett olycksaligt förebud, utan också som en ledtråd till filmens ursprung. Isolerad av den omfattande nedstängningen av Kina under covid, vände regissören Jia Zhangke blicken mot sitt eget arkiv. Resultatet är en film där dokumentära tagningar och bortklippta scener från tidigare projekt blandas med nytt material, för att gestalta en fragmentarisk kärlekshistoria som spänner över två decennier. I centrum står två av regissörens favoritskådespelare – Zhao Tao och Zhubin Li – men också Kinas explosiva förändring sedan millennieskiftet.
Det tidigaste materialet är inspelat i Datong: den stad i norra Kina som utgör filmens epicentrum. Ur dokumentära panoreringar av nedgångna föreningslokaler och trafikerade gator stiger så småningom filmens kärlekspar fram, i form av modellen och underhållaren Qui Qui och den småkriminelle Broder Bin. Handlingen förflyttas sedermera till Fengjie vid Yangtzeflodens strand, där konstruktionen av De tre ravinernas damm skymtar förbi innan de två älskande återigen förlorar varandra ur sikte. Långt senare återses de i staden där allt började; ett nu uppfräschat men nedstängt Datong.
Den fragmentariska kärlekshistorien speglar det moderna Kinas rotlöshet, där människor färdas över stora avstånd i jakt på arbete och sammanhang.
Populärmusik och dans knyter ihop filmens olika tidsplan, från det tidiga 2000-talets karaokesång till pandemireglerad pardans med ansiktsmask. Den fragmentariska kärlekshistorien speglar det moderna Kinas rotlöshet, där människor färdas över stora avstånd i jakt på arbete och sammanhang. Landets ekonomiska uppsving lämnar spår i form av förstörd natur och till oigenkännlighet ombyggda städer. Samtidigt bär Caught by the tides vittnesmål om den digitala filmens olika faser – där de tidiga dv-bildernas råhet i slutet ersätts av en högupplöst, blankpolerad pixelyta. Oavsett den slätstrukna estetiken i filmens nya delar är det drabbande att bevittna hur tidens gång satt sina spår i såväl stadsbilden som skådespelarnas ansikten.
Utöver Caught by the tides synades den kinesiska samtidshistorien i flera filmer på årets festival i Göteborg. Jia Zhangke dyker upp i en biroll i regissören Guan Hus Black dog (visas i sektionen Voyage), som utspelar sig under upptakten till 2008 års olympiska spel i Beijing. Den frigivne mördaren Lang återvänder till sin nedgångna hemstad vid randen av Gobiöknen, som trots att den ligger långt från händelsernas centrum ska genomgå en så kallad upprustning. Enligt osentimental kinesisk statslogik rivs stora delar av staden samtidigt som dess hundratals löshundar ska elimineras. Bland dessa förbarmar sig den forna fången över en efterlyst, pinnsmal och eventuellt rabiessmittad svart jycke.
Black dog tilldelades första pris i Un certain regard vid fjolårets filmfestival i Cannes, men blandningen av gangstertroper och sentimentalitet resulterar i en både överlastad och märkligt anonym film. När OS-invigningen till slut sänds via storbildsskärm på stadens torg har Lang redan fäktats med kobror, förlorat sin far och upplevt en sällsynt solförmörkelse utan att det gjort något större intryck på publiken. Den främsta behållningen är i stället bilderna av en halvt förfallen stad, synbarligen på väg att uppslukas av det omgivande ökenlandskapet.
Gobiöknen återkommer som skådeplats i Zhou Taos fascinerande experimentella dokumentärfilm The periphery of the base (Visas i sektionen Visionaries), som kretsar kring ett inte helt tydligt identifierat byggprojekt. Med hjälp av teleobjektiv iakttar det sökande kameraögat hur lastbilar och arbetare rör sig över torra, sterila miljöer, som antar alltmer abstrakta dimensioner under filmens gång. Till slut ersätts det etnografiska porträttet av arbetsplatsen av en balett av kroppar, fordon, former och ljuspunkter i planlös rörelse genom ett ökenlandskap insvept i sand och dimma. Sedda genom linsen av festivalens övriga kinesiska filmer får man bilden av en irrande mänsklighet, som dock gör sitt yttersta för att forma naturen efter sina behov.
Med hjärtat i halsgropen tas åskådaren med på överfulla tåg och bilfärder längs smala bergsvägar. Väl hemma framstår kontrasterna i dagens Kina i blixtbelysning.
Slutligen var det också svensk premiär för de två avslutande delarna av Wang Bings dokumentära Youth-trilogi (visas i sektionen Masters). Inspelad mellan 2014 och 2019 i textildistriktet Zhili skildrar filmen villkoren för landets många unga textilarbetare. I Youth (Homecoming) vidgas perspektivet när regissören följer med några av arbetarna när de återvänder till sina avlägset belägna hemtrakter för att fira det kinesiska nyåret. Liksom Caught by the tides porträtterar filmen ett nomadiskt tillstånd, där människor pendlar mellan hembygd och industristäder.
Med hjärtat i halsgropen tas åskådaren med på överfulla tåg och bilfärder längs smala bergsvägar. Väl hemma framstår kontrasterna i dagens Kina i blixtbelysning. De unga arbetarna navigerar sina smartphones med huttrande fingrar medan de lyssnar till sina fårade föräldrars umbäranden. En gudabild paraderas halvt engagerat runt bland husen i en liten by. Vid ett bröllop i Yunnanprovinsen sprayas brudparet med färgglatt, syntetiskt skum, och den traditionsenliga hemgiften betalas i form av märkeskläder från kustregionerna. Om Jia Zhangkes film visar det kinesiska samhällets rasande förändringstakt under åren sedan millennieskiftet, ger Wang Bings trilogi en bild av hur landets olika epoker tycks existera samtidigt.
