När österrikaren Jessica Hausner med Club Zero kastar ljus på den ekonomiska elitens känslomässiga tillkortakommanden placerar hon handlingen på en klassisk arena för eliter; internatskolan. Medan jag börjar skriva den här texten messar jag min författarkompis Johanna som gick på Sigtuna, en av Sveriges finare internatskolor, någon gång på nittiotalet. “Hur tråkigt var det att gå på Sigtuna?” frågar jag, lite ledande, och hon svarar direkt: “Inte alls tråkigt”. Till och med så otråkigt att hon skriver på en ny roman som utspelar sig på ett internat. Jag hade hoppats på ett annat svar som ingång till Club Zero, för det är inte en film som spelar på den romantiska bilden många av oss har av elitinternaten. Tvärtom.
Det finns många exempel på elitinternat i fiktionen – Welton Academy i Döda poeters sällskap, Hailsham i Never let me go, Solbacka i Ondskan, Barton Academy i The holdovers och Hillerska i Young royals. Ibland är det svårt att se något annat framför sig än vidsträckta campusområden i nyklassisk eller nygotisk stil där privilegierade och begåvade elever läser klassiker och hålls under uppsikt av stränga lärare. Det är en perfekt arena för ett drama där alla inblandade befinner sig i en ständig kamp mellan kontroll och frigörelse.
Foucault, som var lite besatt av hur makt utövas, tar också upp det klassiska internatet som en space of crisis (i Of other spaces, publicerad postumt i Diacritics 1986). Det är en plats där den som träder in befinner sig i ett stadium av kris för att genomgå en metamorfos från ett tillstånd till ett annat. På internatskolan vecklar de känsliga tonåren ut sig, där sker utforskandet av den sexuella identiteten men även den egna viljans och självbestämmandets gränser. Där ska eleverna inte bara utbildas, utan fostras till arvtagare av traditioner och positioner.
I verkligheten, i Sverige, är eleverna som går på idrotts-, fordons- och lantbruksgymnasier med internat, eller som helt enkelt behöver flytta för att de inte har ett gymnasium tillräckligt nära, betydligt fler än de som går på traditionstyngda Lundsberg och Sigtuna. De flesta internat andas alltså mer skitig overall, stinkande träningskläder och vardagstristess än kort kjol, slips och blazer. Just därför är det så befriande att se att Jessica Hausner drömt fram en annan form av elitinternat för Club Zero än ännu en dark academia-fantasi.
Som grund i berättelsen använder hon sig i och för sig av elitinternatets sociala förutsättningar, där en ekonomisk överklass skickar iväg sina barn, men annars påminner skolan mer om ett gymnasiekoncept som en riskkapitalägd friskolekoncern hade kunnat utveckla. Campusområdet, en funkisbastion i betong, ligger i ett obestämbart någonstans. (Verklig location är fantastiska Arne Jacobsen-ritade St. Catherine’s College i Oxford. Filmen Saltburn, med sin mer traditionellt konservativa estetik, spelades in samtidigt men på Magdalen College, ett campus med anor från 1400-talet och framåt.) Skolans logga är en liten figur som sträcker sig efter en stjärna som den inte riktigt når. Skolmottot är ”There is more in you!”, ett hot lika mycket som ett löfte.
Skoluniformen är unisex och består av knälånga, beigea byxshorts, lila knästrumpor och neongula pikétröjor. Den sitter lika illa på alla kroppstyper, särskilt när eleverna befinner sig i det känsliga, dysmorfiska tonårsstadiet där kropparna verkar ha vuxit ifrån dem. Att de får ha privata skor och vilka frisyrer de vill gör det inte bättre. Alla stilar och färger skär sig mot varandra i en clash av individualism och konformitet.
Föräldrarna är sköningar som vill att barnen ska ha det bra så länge de inte är i vägen för deras egna karriärer och planer. De är till och med så måna om barnens hälsa att de har sett till att Ms Novak (Mia Wasikowska), en hälsoinfluencer, anställts för att hålla en kurs i conscious eating.
Conscious (eller mindful) eating är en, helt verklig, mindfulnessmetod som populariserades av Harvardforskaren Dr. Cheung för något decennium sedan. I korthet går den ut på att stillsamt närma sig ätandet med alla sinnen och lyssna på hur kroppen signalerar hunger och mättnad, samtidigt som du kontemplerar födans resa från jord till bord. Det är en i grunden enkel och rimlig praktik som alla kan använda sig av, samtidigt är den fylld av löften och paradoxer. Framför allt kräver den full kontroll över villkoren för ätandet – när, vad, var och hur länge.
Metoden passar därför perfekt in i den självhjälpskultur som länge frodats på corporate professional-plattformar som LinkedIn och Medium. Där förpackas mindful eating i en självoptimeringsjargong som främst handlar om att kontrollera sina begär, att investera i sin egen hälsa och bli en lite, lite bättre människa än alla andra. Ingen sätter det i samband med något så vulgärt som bantning. Kom bara ihåg: There is more in you!
Ms Novaks elever framstår som redan rutinerade key note-speakers när hon möter dem under sin första lektion. De levererar hisspitchar om hur de hoppas att medvetet ätande kan hjälpa dem dämpa deras impulsivitet, prestera bättre i idrott, minska resursanvändandet i västvärlden och leda till en mer hälsosam livsstil i allmänhet. Allt det kommer att hända, lovar Ms Novak. Det enda de måste göra är att följa hennes råd. Sen tar det så klart inte lång tid innan en våg av intellektuellt motiverade ätstörningar rullar in över klassen. Vem vill inte bli en bättre människa och samtidigt rädda världen om det enda som krävs är att inte äta?
När föräldrarna börjar förstå att deras barn håller på att svälta sig till döds är det redan för sent. Ms Novak har invigt dem i Club Zero, ett hemligt nätverk för en upplyst elit som avslöjat myten att människor behöver föda för att överleva. Egentligen är det tvärtom: Mat dödar. Och på juldagsmorgonen, efter att en sista spya fått göra resan ner och upp två gånger, är barnen och Ms Novak försvunna. Kvar står föräldrarna, lika blinda som innan, och undrar hur det kunde hända.
“Varför?”, undrar de under ett sista möte på skolan. “Isn’t it obvious?”, svarar en elev och som erkänner att hon inte var stark nog att fullfölja svältprogrammet och tittar tårögt tittar rakt in i kameran med en övertydlig och vagt frustrerande uppmaning att det nu är upp till oss i publiken att tänka själva.
Och jag vet inte. Kanske är det satir över den ekonomiska elitens självupptagenhet. Kanske är det långsam body horror-underhållning. Kanske handlar filmen om hur det senkapitalistiska samhällets krav leder till kollektiv depression, för ingen är glad i denna film. Kanske vill Hausner säga att dagens ungdom festar för lite och optimerar livet för mycket. Kanske är det uppenbart att Hausner velat göra en film om vad som händer när föräldrar inte ger sina barn omsorg och riktning i livet. Kanske finns det inget budskap.
Hausner kallar sig helst inte för provokatör, utan irritatör. Ett genialiskt begrepp, för det gör en genast irriterad. Provokatör är dessutom en titel som är svår att leva upp till i ett land som fött fram konstnärer som Michael Haneke, Elfriede Jelinek, VALIE EXPORT och Hermann Nitsch. De är mästare på att exponera föräldragenerationens ovilja att göra upp med ansvaret för händelseförloppen som släppte fram nazisterna till makten och landets konservativa, småborgerliga värderingar. Arnold Schwarzenegger ska ha sagt att han blev tvungen att lämna Österrike eller gå under. För honom var bodybuildingen vägen ut, en nästan lika extrem väg som elevernas disciplinerade svält.
Hausners generation har helt andra utmaningar. Den högernationalistiska våg som sveper genom Europa, där Österrike var tidigt ute, skenande klimatkris och ett instabilt världsläge gör det svårare att bara peka bakåt mot tidigare generationers felslut. Spyor, sex och våld är heller inte lika kraftfulla verktyg för att särskåda samhällsnormer nu när true crime är mainstreamunderhållning och folk hellre vill förverkliga sig själva än att ora et labora. Den samhällsgrupp som Hausners filmer hittar till, den kulturintresserade breda, medelklassen, kanske inte går att provocera längre. Spyorna i Club Zero är äckliga men de känns inte särskilt provocerande eller ens överraskande. Irritation är kanske det bästa Hausner har kunnat jobba med.
Foucault menade redan för flera decennier sedan att de flesta spaces of crisis, också de stränga internaten, håller på att försvinna i takt med att de inte längre behövs. Vuxenblivandets riter behöver inte ske på en privat, skyddad, plats, de kan ska i det öppna, i samklang med samhället. Föräldrarna i Club Zero skulle nog inte heller se sina barn som besvärliga tonåringar. Filmens problem är nästan det omvända. Istället för frigörelse väljer eleverna disciplin. De gör precis vad deras föräldrar förväntar sig av dem, blir lite bättre människor, men drar det för långt, just för att föräldrarna valt att outsourca omsorgen till andra entreprenörer. Och den marknaden verkar inte vara mättad än.
För några år sedan öppnade Österrikes dyraste internatskola i den lilla alpbyn St. Gilgen, inte långt från Red Bulls huvudkontor. Eleverna utlovas en utbildning i toppklass mellan alptopparna där kor strövar fritt med dinglande skällor. Loggan är en medeltidsinspirerad vapensköld, skoluniformen klassisk, med tillvalet Dirndl och Lederhosen, som om någon levt ut en alpin dark academia-dröm. Barnens hälsa och näringsriktig mat är självklart av högsta prioritet. Det är något vagt olycksbådande över projektet, som om tiden fastnat, och det är inte svårt att föreställa sig att en Ms Novak vilken sekund som helst skulle kunna släntra in och lova barnen vingar.
Texten publicerades ursprungligen i FLM nr.68
