Att se på ofärdig film är inte en oskyldig verksamhet. Eftersom filmerna för det mesta inte existerar kan man föreställa sig vad som helst. Man kan föreställa sig att de ger upphov till hela karriärer, hela filmindustrier. Nya genrer, nya stilarter. De icke-existerande filmerna inbjuder ju till det! Men tro inte för en sekund att man för den skull gör dem rättvisa. Nej, man ser inte filmerna för vad de borde ha varit. Man ser oblygt och blint. De tittare som samlas kring filmhistoriens ruiner gör det på samma sätt som nattfjärilar dras till elektriska lampor. Det som nattaktiva insekter tror är månljus gör dem så förvirrade att deras navigationssystem bryter samman.
Att läsa om ofärdig film är inte heller en oskyldig verksamhet. Man behöver inte leta länge efter bevis på det. Texterna om de stympade eller aborterade projekten är antingen ägnade åt de uppburna auteurerna eller åt de som marginaliserats under genikultens tidevarv. Antingen mästerverken eller misslyckandena. Ingenting däremellan. Det går nästan inte ens att föreställa sig en ofärdig film som medioker. I hjärtat av det ofärdiga förväntar vi oss en guldgruva.
Hur hade den polska regissören Andrzej Żuławski färdigställt On the silver globe (Na srebrnym globie) om han hade fått chansen? Man kan säga att den är häpnadsväckande i sin visuella och närmast deliriska prakt: sannerligen ett dokument från en annan värld, en profetisk rymdsaga där kosmonauterna på den främmande planeten inrättar en primitiv Kurtz-koloni samtidigt som de sörjer den värld de lämnat efter sig. Men man kan också säga att den är förbryllande med sina många metafysiska monologer: en visionär dystopi med operatiska anstrykningar där kosmonauterna för filosofiska samtal med de främmande, fågelliknande varelserna i det typiska transtillstånd som kännetecknar Żuławskis filmer. On the silver globe framstår otänkbar i någon annan form. Inspelningarna avbröts 1977 efter ett beslut av vice kulturminister Janusz Wilhelmi och färdigställdes – i dess ofullbordade härlighet – först 1988. Medvetet eller inte så strävar Żuławski efter ett elliptiskt flöde och klipper gärna så fort en scen når klimax, ofta med musik som blott hinner antydas innan vi kastas in i en ny scen, ett nytt klimax. På så sätt speglar dessa välljudande fragment – eller är ett svar på – det faktum att filmen är ofärdig.
Av allt man kan säga om On the silver globe – och ofärdig film som sådan – så är det mest kännetecknande med Żuławskis epos att den pendlar mellan mästerverk och misslyckande just för att den är ofullbordad eller, med regissörens egna ord, för att den blev ”mördad”.
Ofärdig film bär sitt öde som en hedersbetygelse, ett stolt sår. Här vilar en soldat.
Hur markerar man det ofärdiga? Man visar fogarna, de trasiga sömmarna. On the silver globe inleds med en förklaring: filmen ni nu ska se existerar endast som fragment. De resterande bitarna, förklarar rösten, Żuławski själv, kommer aldrig att återskapas. I stället har regissören spelat in scener från Kraków tio år senare i vilka han förklarar vad de saknade scenerna skulle innehålla. Vad vi ser i dessa förklarande scener är en brutal kontrast till de visionära bilderna från den främmande planeten, sannolikt, kan man tänka sig, medvetet så. Vi ser folk i en rulltrappa, bilar i trafiken, pittoreska landskap. Och vi hör en röst som neutralt återger innehållet i scenerna. Det är inte helt lätt att hänga med. Men det är inte heller meningen. Ingen idé att hyckla, tycks Żuławski säga. Låt oss minnas filmen som dog!
Johannesevangeliet (19:30) beskriver människosonens sista ord så här: ”När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: ’Det är fullbordat.’ Och han böjde ner huvudet och gav upp andan.” Närmare än så kan man inte komma den slutgiltiga försoningen. Arbetet är färdigt. Verket komplett. Frälsaren ger upp andan. Men riktigt så enkelt är det inte. I övriga evangelier säger Jesus någonting helt annat (”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” står det i både Markus- och Matteusevangeliet). Inget tal om fullbordan. Inte heller tar det riktigt ”slut” där. Jesus liv och verk fortsätter att tolkas, kommenteras och förklaras 2000 år efter fullbordan. Om det är någonting man med säkerhet kan säga så är det hur ofärdigt detta verk ter sig.
Har det någonsin funnits en filmskapare som blickat tillbaka på sin karriär och konstaterat: ”Det är fullbordat”? Jag vill nog tro att de snarare har konstaterat att det ännu finns mycket kvar att uträtta. Film har också den fördelen att mästaren kan fortsätta att putsa på verket länge efter att det blivit ”färdigt”. Paradoxalt nog står tittarna inte ut med detta. Färgläggning av svartvita filmer, CGI-boostade effekter, AI-bistådda 4K-versioner? Det går inte hem i stugorna. Det färdiga verket har en helig status i vår kultur. Filmskaparen må vara missnöjd med originalet, till och med vi må vara missnöjda, men för guds skull: Konstra inte med skapelsen!
”Men”, säger någon till mig, och med en hög nasal röst, ”har du sett the director’s cut av filmen?”. ”Ja”, svarar jag, ”den är fantastisk, den där scenen med…”, varpå jag fantiserar ihop någonting som inte är med i någon version. Han står svarslös. Med så många olika versioner, kopior och format av de filmer vi sett och sett om, drömt eller glömt, är vi tacksamma för att det någonstans finns ett fragment som vi har förbisett, även om vi innerst inne vet att det inte existerar. Liksom regissören är vi obotligt svurna åt en helt annan film än den färdiga produkten som så obönhörligt rullas upp framför våra ögon.
”Kraft, min kraft, du har övergivit mig!” ropar den korsfästa Marek i slutet av On the silver globe. Som den messiasfigur han blivit fullbordar han sitt verk på den nya planeten, övergiven och mördad. Från början var orden mer prosaiska och kanske till och med banala (”Jag saknar dig”) och speglade hans förlorade kärlek på jorden. Filmen var också ett sorgearbete för Żuławski. Han hade själv blivit övergiven av sin partner efter att familjen flyttat till Polen från Paris-exilen. Därtill hade han blivit övergiven av Polen (igen) efter att inspelningarna stoppades och han fick ett pass med rådet att lämna landet. Kanske var ”Jag saknar dig” för tydligt. Hela filmen är ju ett enda stort gapande sår.
Efter att Gud haft en hektisk vecka och skapat världen tar han sig en ledig dag på söndagen, vilodagen, den dag som händelsevis är då Jesus sägs ha återuppstått efter att han, enligt aposteln, hade ansett sitt verk för att vara fullbordat. Poeten Novalis skriver i ett av sina fragment från 1798: ”Bara det ofullkomliga kan begripas – kan föra oss vidare. Det fullständiga avnjuts bara.”
Jag som aldrig riktigt blivit klar med någonting finner en tröst i detta. Tröst men också ångest eftersom det samtidigt visar på att det utförda arbetet aldrig faktiskt är klart, som när man, vilket många skribenter vet, publicerat en text och fortsätter att skriva på den, man börjar drömma om den och börjar först då skriva på allvar. När blir verket färdigt med oss?
Vissa verk blir aldrig färdiga av den anledning att man ägnar för mycket tid åt det och vars innehåll i slutändan sipprar in i andra verk så att man inte längre kan fullborda det. Som David Lynch med Ronnie Rocket: ett projekt han försökt filma större delen av sin karriär. Eller som Robert Musil med sitt evighetsprojekt Mannen utan egenskaper (1930–1943). Han sa en gång att han ville avsluta sitt storverk mitt i en mening, med ett kommatecken. Tyvärr nådde han inte så långt. Döden kom emellan. Men Musil var någonting på spåren. Ett kommatecken skapar en förväntan efter någonting stundande, det som komma skall. Som att stanna upp i en mening, andas in och… tystna. Vad är det om inte en handräckning till läsaren att ta upp stafettpinnen? På motsvarande sätt är många europeiska art house-filmer otänkbara utan ett kommatecken-slut. Inget coda, inga melankoliska reflektioner. Bara ett hårt snitt med rakbladet vid redigeringsbordet. Och så tystnad. Ingen musik, inga förmildrande omständigheter. Bara den iskalla klarheten hos ett kommatecken utan någonting kommande.
Så är det med de flesta av Michael Hanekes filmer. Och så är det utan tvekan i hans filmatisering av Kafkas Slottet från 1926, Das Schloß (1997), som bokstavligen slutar mitt i steget. Vi ser K. promenera i snön och vi hör berättaren säga ”Och vad hon sa…” varpå bilden övergår i en svart ruta med den förklarande texten: ”Här slutar Kafkas fragment.”
Detta gör inte Hanekes film ”ofärdig”, men slutet visar på hur en sorts högkulturell film älskar det ofärdiga. Glöm alla försök att spinna vidare på mästarens oavslutade roman, låt oss i stället hylla det ofullbordade i Slottet som gör det så mycket mer fullbordat hos oss, läsarna, uttolkarna, vi som kan fortsätta på verket i fantasin eftersom det förblir öppet, som de romantiker vi alla är, bländade av minsta lilla ruin som både pekar mot det förgångna och det som måste fyllas i av det framtida, i egenskap av det kommatecken som det ofärdiga är.
Richard Stanley, regissören som ägnade fyra år av sitt liv åt en filmatisering av H. G. Wells roman The Island of Dr. Moreau för att sedan sparkas från filminspelningen efter fyra dagar, har sagt om filmbolaget som avskedade honom: ”Manuset är bara lockbete. De vill och behöver egentligen inte ett manus för att göra filmen, de behöver det för att locka talanger. Så fort talangerna är ombord kastas manuset över ens axel och det blir dags att göra någonting helt annat.” Med andra ord: manuset är redan en ruin. Filmen är en front som ska smycka – och locka in i – den grotta som är dess hjärta. Stanley ersattes av den mer rutinerade John Frankenheimer, men filmen från 1996 blev likväl en katastrof och den lovande talangen Stanley regisserade inte en spelfilm förrän 2019. Den ofärdiga film som förseglade hans karriär är drivved som flyter på ett ändlöst hav, med filmbolagen redo att håva in frukterna av någon annans arbete, under ett annat namn.
Författaren David Hughes, som ägnar ett kapitel i The greatest sci-fi movies never made (2001) åt Richard Stanleys försök att filmatisera romanen, påpekar om det filmade manuset: ”Ordet som är mest frekvent i det är ’OMITTED’ [utelämnat] – det är i själva verket det första ordet i manuset.” Att begynnelsen i Stanleys ursprungliga manus är någonting som utelämnats säger något om det osynliga arbetet bakom varje filmprojekt och visar att filmen, i belysning av alla apokryfiska redogörelser, alltid kunde ha tagit en annan riktning. En tendens utkristalliserar sig. Från kommatecknet till det utelämnade löper en röd tråd som inte bara har att göra med filmbolagens ovilja att komma till skott, utan också en oförmåga att sätta punkt. I dag ska verket i sin tur optimeras, effektiviseras, strömlinjeformas. Det ska granskas och anpassas för att ge avkastning och rendera mer text, fler utgåvor och uppföljare bara för att ett verk inte är nog, nej, det ska lämnas ofärdigt för att bereda utrymme åt en affärsmodell, en hel serie av verk, en franchise.
Dessa ofärdiga verk, havererade på grund av oförstående filmbolag eller av stora regissörsegon korsfästa på det löpande bandet, kommer för alltid att vara föremål för melankoli. Det är också alltid någon annans fel än filmskaparna själva, intalar vi oss, om så bara för att filmskaparen en gång snuddat vid det gudomliga – ordet är inte valt på måfå – och vi längtar efter att de ska göra det igen, till och med efter att de har dött då detta hopp riktas till arkivarbetarna och restauratörerna.
Jag vet inget mer talande exempel på detta än Orson Welles som praktiskt taget bara lyckades lämna ifrån sig ofärdiga filmer efter Citizen Kane (1941). När han och Peter Bogdanovich hade spenderat en kväll tillsammans, berättas det, var det någon i sällskapet som lyckades pricka in en tv-sändning av De magnifika Ambersons (1942), Welles uppföljare till Citizen Kane som klipptes ner radikalt av filmbolaget. Welles ville inte se på filmen. Men Bogdanovich insisterade. Till slut gick Welles med på det, satte sig en bit bort från de andra, och under filmens gång vände sig Bogdanovichs partner om för att titta till Welles och gestikulerade sedan med fingret nedför ansiktet. Welles satt och grät.
Orson Welles tårar: vem var det som uppfann dem? Anekdoten säger inte bara någonting om Welles, utan också om den evigt vördnadsfulla Bogdanovich och hans beundran för de stora amerikanska auteurerna, vilka han uppvaktade till varje pris samtidigt som han sörjde för, i ordets alla bemärkelser, att de skulle få sin rättmätiga plats i filmhistorien. För vi vet också att Welles var sin egen största fiende, det kompromisslösa underbarnet i en bransch som bygger på kompromisser. Endast genom att aldrig fullborda en film efter Citizen Kane kunde han leva upp till sin och andras bild av geniet. Endast genom tårarna kunde han se klart.
Det ofärdiga utövar en lockelse som få andra gör. Varför annars skulle dessa stympade karriärer ge upphov till en mytologi som lever på nostalgi? Vi vill uppleva tragedin igen. Vi vill fantisera om de vägar historien inte slog in på. Vi vill ge upprättelse åt det ofärdiga!
Arkivarbete går ut på just detta och det är vad – det relativt nya – studiet av oproducerad film går ut på: att kasta ljus på det som systemet har stött bort. Sådana uteslutningsmekanismer ger samtidigt upphov till nostalgi. Katherine Fusco skriver i antologin Incomplete: The feminist possibilities of the unfinished film (2023) om hur Marilyn Monroe blivit föremål för så kallade deepfakes på nätet, som en digital kopia i bland annat porrfilmer. Inget av detta skulle ha blivit verklighet om inte hon dött i förtid och under mystiska omständigheter. Och detta är en stor del av 2000-talets nostalgi-industri. Ett exempel på detta är fenomenet deep nostalgia som ger möjligheten att få prata med en död person på nätet, till exempel en närstående som gått bort, genom att mata algoritmerna med fotografier. Men finns nostalgin innan tekniken erbjuder oss dessa digitala längtanskänslor? Man vet inte vad man saknar förrän någon erbjuder en det.
Skuggfilm. Det är en av många termer för allt det som inte produceras, shadow cinema. En av auktoriteterna inom området, James Fenwick, har beskrivit att detta i själva verket håller filmindustrin vid liv. Systemet bygger på över- och underutveckling. Synopsis, bokrättigheter, registrerade alternativa titlar eller idéer diskuterade över en lunch: detta är också en del av filmindustrin. Och bakom allt detta finns en räcka av projekt som kunde ha producerats i stället för den film som faktiskt kom ut. Uppemot 99 procent av alla manus förblir oproducerade, påpekar Fenwick i Unproduction studies and the American film industry (2022). De flesta manus förblir inte bara oproducerade, tillägger han, utan också olästa.
Eftersom de flesta av dessa projekt inte ens är ämnade att produceras, och mer än ofta finns det ingenting konkret att forska kring, blir det inte så mycket av ett räddningsuppdrag att närma sig verken, utan en kreativ akt. Det betyder dock inte att man på något sätt skulle fullborda det ofullbordade. Då skulle man, som litteraturteoretikern Gérard Genette anmärker i Palimpsestes (1982), förråda det som ligger till grund för det, alltså det ofullbordade i sig. Vad Genette formulerar, som med hans mest kända begrepp paratext, är det som skenbart ligger utanför verket som sådant. Ett exempel är de underrubriker som James Joyce tog bort ur bokversionen av Odysseus (1922) som alla refererade till Odyssén. Dessa utraderade rubriker är likväl en del av romanen, de är en del av dess paratext som Genette, enligt honom själv, riktas till alla de som tror på idén om att man kan bli ”färdig” med en text.
Finns det inte någonting nästan skrämmande i en sådan tanke – att aldrig bli färdig med en film – och att vi hade att göra med en underutvecklad konstform inför vilken blotta tanken blir ofärdig, lös och slapp i kanterna, som fettvalkar utan funktion? Ja, det skrämmer mig. Men det gör mig också märkvärdigt upprymd. Äntligen, säger jag, kan jag känna igen mig. Jag känner igen mig i någonting som är så rudimentärt att man måste hitta på nya namn åt det (oproduktionsstudier, postum film, fantomfilm, skuggfilm) eller i ett tecken som glidit ur sig själv, hamnat snett och heroiskt försöker styra tillbaka till sig själv. Ett lönlöst företag. Men det var värt ett försök!
Sa jag underutvecklad? Ett annat ord för det är, som Robert Musil skulle vara den första att skriva under på: uppskov. Vi har att göra med film som skjutits upp på obestämd tid, film i exil. Andrzej Żuławski skrev i sin dagbok den 23 maj 1977 strax efter att inspelningarna av On the silver globe stoppats: ”Jag har slagit en kullerbytta och vänt om. Jag är bannlyst.” Landsförvisad, frånskild och filmlös kom dessa förlorade år – från maj 1977 fram till premiären i maj 1988 vid Cannesfestivalen – att skrivas in i On the silver globe. Alla dessa förlorade år ”finns” egentligen inte, men de är ändå en bärande del av filmen, skuggdelar. Det är dessa som vi, tittarna såväl som filmskaparna, aldrig riktigt kan frigöra oss från.
Man blir aldrig färdig med en film. Ofullkomligheten är en garanti för dess överlevnad.
Publicerades urpsrungligen i FLM Nr. 66, våren 2024.
