Mati Diops Berlinale-vinnande lyriska dokument, Dahomey, bevittnar och griper in i ett historiskt ögonblick. År 2021 meddelade Frankrikes president Macron beslutet att lämna tillbaka 26 av de 7000 föremål som stulits från kungariket Dahomey i dagens Benin under nära hundra år av kolonialt förtryck. Diop beslutade snabbt att dokumentera den historiska händelsen, som ägde rum bara två veckor senare. Som kvinna, konstnär och filmskapare av franskt och senegalesiskt ursprung insåg hon vikten av sin unika blick – en som skulle göra mer än bara bevaka.
Jag ser filmen under en visning i oktober i Los Angeles som Diop gästar. Efteråt följer ett samtal med regissören då hon bland annat berättar om filmens tillkomst. Diop såg det som sin plikt att förhindra att detta ögonblick, då en försvinnande liten del av det stulna godset återbördades, skulle gå till historien som en förenklad berättelse med Benins och Frankrikes presidenter som dessutom båda är män i centrum. Resultatet är den hyllade hybridfilmen Dahomey, som följer artefakternas resa hem. I centrum står en träskulptur av Kung Ghezo, som kontemplerar sitt öde och sin återkomst.
När Diop insåg att vanliga människor – särskilt unga beninier – inte skulle få en röst i evenemanget, tog hon snabbt initiativ till en debatt mellan universitetsstudenter. Debatten blev en dynamisk plattform där tankar och frågor kunde lyftas som rör kolonial plundring, återbördandet samt den andliga och kulturella kluvenhet inför det förflutna som präglar dagens Benin.
Utöver Kung Ghezos reflektioner och studenternas kraftfulla röster är Dahomey en ordlös och subtil betraktelse, med en blick som varsamt fångar interaktionerna mellan artefakter och människor. Vi ser hur föremålen förbereds för sin avfärd, packas upp, installeras och slutligen möter sin publik – i en museikontext de aldrig var avsedda för, vare sig i Benin eller någon annanstans.
Filmens mest gripande stunder uppstår i de oplanerade, odramatiska mötena mellan människor och föremål, där bandet mellan objekt (artefakterna) och subjekt (människorna) når bortom tid och rum. En arbetare som tar en trygg tupplur bredvid emballagen och mannen som har ett innerligt samtal med Kung Ghezo, och som syns på filmens affisch, illustrerar detta subtila samspel.
Med en mer avmätt blick noteras också den formella välkomstceremonin i Benin, där uppklädda VIP-gäster poserar medan människor i arbetskläder kånkar och serverar.
Precis som hon återupplivade de döda och deras krav i Atlantics, ville hon ge nytt liv åt de meningsfyllda artefakter som förkroppsligar andliga och kulturella gemenskaper.
Dahomey är en ansvarsfull och omsorgsfull film som påminner om Diops långfilm Atlantics (vinnare av Juryns stora pris i Cannes, 2019) i både föresats och ton. Atlantics skildrar en grupp män som drunknar på väg till Europa men återvänder som gengångare för att kräva in obetalda skulder. Under inspelningen började Diop skissa på en futuristisk långfilm om stulna objekts återkomst – en vision där föremålen, likt männen i Atlantics, får liv och talan. Då var tanken en framtidsberättelse, eftersom hon inte kunde föreställa sig att koloniala skatter skulle återlämnas under hennes livstid.
Precis som hon återupplivade de döda och deras krav i Atlantics, ville hon ge nytt liv åt de meningsfyllda artefakter som förkroppsligar andliga och kulturella gemenskaper. På så sätt blir återbördandet av föremålen mer än en politisk händelse.
Mati Diop är brorsdotter till den legendariska senegalesiska filmskaparen Djibril Mambéty Diop, mest känd för kultfilmen Touki Bouki (1973), och dotter till musikern Wasis Diop. Hon ser sig själv som en filmskapare vars praktik liknar musikerns, en identitet som haft stor betydelse för formen i Dahomey.
Idén till Dahomey har sitt ursprung i en sonisk upplevelse av ordet ”restitution” (återställande), som för Diop frammanade ljudet av något som rasar samman, som en bärande vägg som faller när ett tabu bryts. Ett ljud som hon också associerade till tyngden av bortförda kroppar och föremål; av skam och tystnad. Tillsammans med ljuddesignern Nicolas Becker (Gravity och Arrival) arbetade hon med att skapa en ljudbild som reflekterade denna upplevelse och som signalerar framtid och vitalitet – en kontrast till impulsen att begrava föremålens betydelse i det förflutna.
Hennes musikaliska bakgrund formade även studentdebatten hon initierade och, i hennes egna ord, snarare dirigerade än regisserade. Genom debatten gav hon nytt liv och ny mening åt Kung Ghezo och de andra föremålen. En uppdatering som säkrar deras relevans i en ambivalent tid där politisk medvetenhet om objektens värde samexisterar med religiöst laddad fruktan för deras magiska kraft.
Titeln på en annan film jag tidigare skrivit om här, This is not a burial, it’s a resurrection, skulle fungera som en perfekt tagline för Mati Diops film. I stället för att handla om återlämnade föremål som skänker frid till alla inblandade, har Diop skapat ett verk som lyfter fram artefakternas odödliga värde som symboler för viss upprättelse och bärare av eviga värden – värdsliga och metafysiska – som fortfarande resonerar.
Läs också:
Mati Diops melankoliska Atlantics söker sig till havet av Johannes Hagman
Vad hände efter Touki Bouki? av Stefan Ramstedt
This is not a burial, it’s a resurrection vibrerar av patos av Katarina Hedrén
