Det skulle kunna hävdas att motsatsen till sömn är aktivitet. Aktivitet är även ett nyckelord som går att finna inom graffitivärlden. Syns du inte så finns du inte. Men för att slippa undan rättsliga påföljder behöver aktiviteten i fråga genomföras när ingen ser. Förslagsvis efter mörkrets inbrott då stora delar av staden sover.
Stockholmsromantiken. Vare sig du vill eller inte så finns den där. I boken Våra drömmars stad: Stockholm i filmen myntar filmvetaren Mikaela Kindblom begreppet stockholmness. Förenklat kan stockholmness beskrivas som ett försök till att fånga en stads själ eller identitet på film. En abstrakt känsla av staden. Svårdefinierad och personlig men ändå lätt att känna igen.
1897 producerades den allra första stockholmsfilmen som fick titeln Konungens af Siam landstigning vid Logårdstrappan. Filmen som var regisserad av Ernest Florman var även den första svenska filmen som någonsin producerats. Sedan dess har huvudstaden skildrats på film otaliga gånger. 1987 hade den Televerket-finansierade ungdomsfilmen Stockholmsnatt premiär och mer än 35 år senare har det inom litteraturen och filmen formats en helt egen genre på detta tema. Men trots att Stockholm har en väsentlig roll inom svensk film är filmhistorien full av luckor, vad Kindblom kallar för “bortglömt silver”. Vilka inspelningar är det då som kan ha glömts bort när Stockholms filmhistoria har skrivits?
Under 00-talet släppte Jens Lapidus sin debutbok Snabba Cash och i samband med detta började författaren kalla sin egen genre för Stockholm noir. Förutom att tematiken i de litterära förlagorna, liksom i filmatiseringarna, gestaltar staden på natten, är det framförallt skildringarna av Stockholms undre värld som är framträdande. Men innan genren fanns eller nådde kommersiella framgångar så finner vi nattliga skildringar av Stockholm genom bland annat graffitifilmen. Triviala och vardagliga miljöer som tunnelbanestationer och bakgator förvandlas till exklusiva inspelningsplatser: Den svenska graffitifilmen är ett exempel på en subkulturell rörelse av undergroundfilm som kan ha gått under radarn för den oinvigde.
De första så kallade graffitifilmerna gjordes på 1970-talet där två typer dominerar genren och båda utgör olika dokumentära representationer. Tobias Barenthin Lindblad, författare till boken Metagraffiti: graffiti art films, har identifierat å ena sidan filmer som försöker förklara subkulturens estetik, drivkrafter och sociala struktur, som ofta är gjorda av och för utomstående. Å andra sidan graffitimålarnas egenproducerade filmer som dokumenterar utförandet genom olika slags uppdrag, så kallade graffitiactionfilmer.
Det var via svensk public service som graffitin på allvar introducerades i Sverige. Den 21 september 1984, klockan 19.50 sändes dokumentärfilmen Konst på stickspår (Style wars, Tony Silver, 1983) på Sveriges Television kanal 1. Konst på stickspår tillhör den förklarande kategorin av graffitidokumentärer och kom att bli det första audiovisuella material som gav det svenska folket en inblick i graffitikulturen.
I retroperspektiv kan det tyckas aningen anmärkningsvärt att en så pass underground konstform kunde landa i Sverige genom något så mainstream som SVT. I synnerhet då graffiti var ett närmast okänt begrepp i Europa under denna period. Samtidigt skulle det kunna hävdas att filmen låg helt i linje med SVTs dåvarande programutbud.
Jacob Kimvall, lektor på Konstfack, menar att Konst på stickspår sannolikt framstod som en välgjord och dessutom aktuell dokumentär lämplig för SVT. Tillsammans med titlar som bland annat Wild style (Charlie Ahearn, 1983) och Beat street (Stan Lathan, 1984) tillhörde Konst på stickspår en och samma sfär av hiphop- och filmkultur som växte fram under 80-talet. I Europa under den här tiden visades flera av dessa så kallade hiphop-filmer på såväl tv som på bio. Det nämns både i pressmaterialet som Kimvall gått igenom, och av hallåan när filmen sänds, att den är prisbelönt och ”årets bidrag i Prix Italia” för USA. Detta bidrog troligen till att den uppfattades som en högkvalitativ dokumentär av programsättarna.
Den svenska graffitifilmsproduktionens födelse kan dateras till mitten av 90-talet. En filmrörelse som av förklarliga anledningar kan ha förbisetts. Graffitifilm är en genre av dokumentärfilm som historiskt sett alltid har haft en mycket begränsad distribution och sällan vunnit något större intresse utanför den egna subkulturen.
Det svenska Instagramkontot och Youtubekanalen Tags and throws, som har haft visningar på bland annat MoMA i New York, beskriver sig som “The worlds leading channel for graffiti bombing and documentaries”. Kanalen har främst en onlinebaserad distribution och producerade 2015 den dokumentära kortfilmen Bombing with Uzi. Identifierbara miljöer som Södermalm och Stockholms innerstad utgör majoriteten av inspelningsplatserna som alla utspelar sig under natten i huvudstaden. Spacey – An unordinary hobby från 2014 är en av flertalet dokumentära kortfilmer som produktionsbolaget 4608vandalism distribuerar via sin Youtubekanal. I skepnaden av en urban storstad under nattetid, blir känslan av stockholmness som dessa produktioner avbildar nästintill omöjlig att missa.
Filmen har den unika förmågan att kunna fånga vad som sker i det dolda när vi sover. Genom genrer som Stockholm noir presenteras vi med bilder av staden som vi vid det här laget är rätt bekanta med. Om vi istället blickar bakåt kan vi genom graffitifilmen se en tradition av alternativa nattliga stockholmsskildringar, unika tidsdokument genom vilka staden formas och nyanseras. Med andra ord, en skattkista med bortglömt silver.
Artikeln publicerades ursprungligen i FLM Nr. 67, sommaren 2024.
