Att åldras är det farligaste en kvinna kan göra. Så pass farligt att mellanstadietjejer sträcker sig efter retinol. I den Cannesprisade body horror-skräckisen The substance, utforskar regissören och manusförfattaren Coralie Fargeat den åldrande kvinnokroppens falnande kapital. Mycket i The substance känns igen från Fargeats långfilmsdebut Revenge: blod, rumpor och en aningen sömnig feminism.
Vi blir introducerade till Elisabeth Sparkle (Demi Moore): en avdankad filmstjärna som numera arbetar som aerobicsinstruktör med eget tv-program. Det talas inte längre om Elisabeth i nutid, hon har blivit förvisad till dåtiden. Hon var fantastisk. Vägen från lyx och flärd till trikåer och svettband illustreras effektivt genom att låta kameran vila svävande över Elisabeths walk-of-fame-stjärna. Till en början samlas människor på huk för att låta sig fotograferas med stjärnans stjärna men med tiden vittnar ljudbilden om att hennes framgångar faller ur de förbipasserandes minnen. Slutligen färgas stjärnan röd av spilld ketchup. En hint om ödet som väntar.
Elisabeths sliskiga chef Harvey – (över)spelad av Dennis Quaid – förklarar att kvinnors bäst-före-datum passerar vid 50-års ålder. Med munnen full av aiolidoppade räkor berättar Harvey att tv-bolaget nu måste hitta en yngre förmåga som kan höja tittarsiffrorna.
Elisabeths sliskiga chef Harvey – (över)spelad av Dennis Quaid – förklarar att kvinnors bäst-före-datum passerar vid 50-års ålder. Med munnen full av aiolidoppade räkor berättar Harvey att tv-bolaget nu måste hitta en yngre förmåga som kan höja tittarsiffrorna. Och med den motiveringen blir Elisabeth kastad åt vargarna.
Som en skänk från ovan får Elisabeth information från en läkare om en kur som förändrade hans liv: the substance. Plötsligt står Elisabeth naken framför badrumsspegeln, redo att injicera en neongrön vätska som garanterar en yngre, mer livskraftig och snyggare version av henne själv. Efter en Requiem for a dream-liknande sekvens krälar en smärt ‘Elisabeth 2.0’ ut ur ryggen. Medan Elisabeth 1.0 ligger utslagen på det kalla badrumsgolvet och livnär sig på dropp, tar sig den förbättrade versionen, nu under namnet Sue (Margaret Qualley), ut i världen.
Fargeat vill göra narr av den manliga blicken och besattheten av ungdomlig skönhet. Men när jag efter två timmar och tjugo minuter har en starkare minnesbild av Qualleys bakdel än ansikte blir budskapet spretigt.
Juste. Inte att förglömma! Elisabeth och Sue måste byta plats med varandra var sjunde dag. De är trots allt gjorda av samma skrot och korn och kan därför bara existera en åt gången. Varannan vecka dansar Sue – som tagit över Elisabeths gamla jobb – suggestivt framför kameran för att utöka både sin egen och Harveys plånbok. Varannan vecka isolerar sig Elisabeth i hemmet, tröstäter och avundas Sues framgångar. Givetvis dröjer det inte länge innan Sue blir girig och börjar tänja på gränserna. Några extra timmar blir till månader. Regelbrottet får förödande konsekvenser för Elisabeths kropp som sakta börjar likna en äppelskrutt.
Fargeat skruvar upp absurditeten till max och gör bisarr satir på samtida skönhetsideal. Tyvärr finns det något som går förlorat i virrvarret av röv, röv och ännu mer röv. Jag förstår visionen. Fargeat vill göra narr av den manliga blicken och besattheten av ungdomlig skönhet. Men när jag efter två timmar och tjugo minuter har en starkare minnesbild av Qualleys bakdel än ansikte blir budskapet spretigt. Särskilt när filmen stundtals faktiskt utforskar självhatets råa mörker. Valet av Demi Moore i huvudrollen får en genuin prägel, då hon under 80- och 90-talet blev inmålad i ett hörn som en sexsymbol för att sedan – efter en paus från duken – känna sig osäker på sin roll i filmindustrin. Scenen i vilken Elisabeth försöker ta sig ut ur hemmet men istället fastnar granskades framför spegeln, skildrar effektivt hur självhatet kan förvandlas till cement kring fötterna. Igenkänningsfaktorn blinkar febrilt och jag kommer på mig själv med att sitta och skämmas i biostolen. Är det så här jag håller på? När jag lämnar salongen är det inte bara med en röv etsad på näthinnan, utan även med en skamsköljning.
The substance är en rolig bioupplevelse. Helst ska du sitta bredvid ett yngre kompisgäng som tjuter av äckel när nålar pressas in under huden och fnissar när Gollum-Moores hängande byst svänger förbi kameran.
Ett illamående förföljer mig också efter filmens slut. Kroppsvätskor, blod och nålar rör mig inte i ryggen, det gör däremot det konstanta griseriet med mat. Värst blir det när Sue gräver ut en hel kycklingklubba ur naveln. Lyckligtvis består filmens sista halvtimme, som går i ultrarapid, endast av deformerade kroppar, radioaktiva spyor och litervis med blod.
The substance är en rolig bioupplevelse. Helst ska du sitta bredvid ett yngre kompisgäng som tjuter av äckel när nålar pressas in under huden och fnissar när Gollum-Moores hängande byst svänger förbi kameran. Utan deras närvaro finns det en risk att gäspningarna smyger sig på. Trots att det är en stundtals roande film som, för ett ögonblick, tvingar publiken att reflektera över begränsningarna som följer den yttre upptagenheten vattnas budskapet till sist ur. Om en skarpare film äntrar bioduken om sju dagar ser jag ingen poäng med att de ska byta av varandra. Låt The substance ligga kvar på kakelgolvet.
Coralie Fargeat vann pris för bästa manus på årets Cannesfestival med The substance. Filmen hade svensk biopremiär den 18 september.
