När Italiens före detta premiärminister och mediemiljardär Silvio Berlusconi dog i juni i år kraschade det italienska internet. Ute på gatorna tutade bilarna unisont. Det sägs att vissa hade sparat en flaska prosecco i kylskåpet för att öppna den dagen han var borta, men när stunden väl var kommen greps många i stället av en förvirrande känsla av tomhet. Rubrikerna om hans farsartade persona, ständiga skattefusk och eventuella maffiasamröre skulle förvisso upphöra, men ”berlusconismen”, den täta sammanfogningen av nyliberalism och populism, har lämnat stora avtryck både inom och utanför landet. I dag är Italien mer berlusconianskt än när han satt vid makten och han är i många avseenden en förgrundsgestalt till våra samtida politiska högerledare. Men till skillnad från de andra populistiska “antipolitikerna” från näringslivet som han banade vägen för, så framträdde han alltid på släpig milanesiska med ett tandblekt filmstjärneleende. Hans dragningskraft och karisma skilde honom från den amerikanska motsvarigheten Trump. Nog måste väl Berlusconis minutiöst beräknade utstrålning, hälften pajas och hälften cavaliere, ha utgjort en svårlöst problematik för dokumentärfilmare och regissörer som velat göra film om hans persona? Hur gestaltar man någon som redan ger sken av att äga och kontrollera hela narrativet om sig själv?
Berlusconi föddes 1936 i Milano, och är efter sina tre mandatperioder den längst sittande premiärministern i efterkrigstidens Italien. Han förändrade även den italienska televisionen i grunden när han skapade ett kommersiellt mediaimperium genom att utnyttja ett kryphål i lagen. Han köpte upp en rad lokala tv-kanaler, vilket var det enda tillåtna som privat aktör, och sände samma program samtidigt på alla, så att han fick i stort sett nationell täckning. På detta sätt konkurrerade han mot den statliga televisionen RAI utan att bryta mot lagen. Den folkbildande funktionen som RAI hade haft fick stor konkurrens när Berlusconi köpte in rättigheter till kända amerikanska såpoperor som han varvade med lättklädda kvinnor, matlagningsprogram och färre och “muntrare” nyhetsinslag – något som tv-publiken fastnade för.
Eftersom han ägde och styrde majoriteten av innehållet i medierna både i och utanför regeringsställning och på ett eller annat sätt fick igenom flera sorters censur var det inte självklart vilka visuella verktyg som var gångbara för att gestalta Berlusconi under tiden han levde. Så när ljudet från biltutorna tystnat väljer jag att söka fram filmer från de trettio år som gått sedan Berlusconis inträde i politiken för att ändå få reda på vad man har varit intresserad av att återge genom filmens medium, och hur.
Citizen Berlusconi – The prime minister and the press (2003) av den amerikanska duon Andrea Cairoli och Susan Gray ger en överblick över de intressekonflikter Berlusconi haft i sin roll som både mediaman och politiker. Den kom under hans andra mandatperiod som premiärminister och sändes av public service-kanalen PBS i USA men fanns i Italien bara att tillgå på DVD fram till 2009 då den sändes på den Al Gore-grundade kanalen Current TV. Statsvetaren Giovanni Sartori hävdar träffande i en av dokumentärens intervjuer att den fiktive mediemogulen Charles Foster Kane från Orson Welles klassiska film Citizen Kane skulle vara en mus i jämförelse med en elefant, och syftar på att Berlusconi är den senare. “Citizen Kane var en mycket rik man som ägde en viktig dagstidning. Berlusconi äger hälften av italiensk tv och kontrollerar den andra halvan (de statliga kanalerna). Han kontrollerar all reklam, vilket i branschen inte är någon liten sak, och han påverkar det mesta av pressen. Citizen Kane är ‘una pulce’ – ingenting.”
Komikern och regissören Sabina Guzzanti utkom med dokumentären Viva Zapatero! år 2005. I den granskar Guzzanti satirgenren och vad den får innefatta i Berlusconis Italien, ofta iklädd Berlusconi-utstyrsel med protes och peruk. Titeln refererar till den spanske socialistiske premiärministern José Luis Rodríguez Zapatero, som under tidigt 2000-tal lyckades införa den första tv-reformen som gjorde den spanska statliga kanalen RTVE mer självständig från politiska tjänstemän och öppnade upp för andra aktörer att forma innehållet. Detta jämförs med den italienska kontexten under samma tid, där styrelseledamöterna på RAI valdes av regeringen, vilket gjorde att public service kontrollerades av de som innehade den politiska makten.
I filmen berättas hur Guzzanti hade fått i uppdrag att leda ett satirprogram på RAI vid namn RAIot, i vilket hon kritiserade Berlusconi och hans medieimperium Mediaset. Programmet hann bara sändas i ett avsnitt innan RAI stämdes på 20 miljoner euro av Berlusconi och Mediaset. Men fanns det verkligen en laglig grund för att förbjuda eller begränsa satir tidigt 2000-tal i Italien? Nej, men i Berlusconis Italien var censur och smak en rörlig materia. Som kontrast sändes den satiriska dockteatern Les guignols på daglig basis i grannlandet Frankrike, med karikatyrer på Chirac, Sarkozy, Bush och påven, för att nämna ett fåtal. I dokumentärens slutscen ser vi hur de resterande avsnitten av RAIot framförs live på det fullsmockade auditoriet i Rom och hur tiotusentals italienare samlats utanför för att se det på storskärm, eller hemma framför datorn.
I Videocracy (2009) av den svensk-italienske regissören Erik Gandini visas hur Berlusconis mediavälde har påverkat italienarna både på makro- och mikronivå, genom att filmen följer de individer som strävar efter berömmelse och de som har blivit korrumperade av underhållningsbranschens förgänglighet. Undertiteln på originalspråket “Basta apparire” (Det räcker att bara synas) ringar in Gandinis budskap väl. Vi får bland annat se hur vanliga människor börjat lyda under “skönhetens diktatur”, kvinnor i långa köer som drömmer om att bli nästa velina, en showgirl (“velina” betyder silkespapper, märk väl, ett papper så tunt att man kan se igenom det). Videocracy berättar om tv:ns makt som politiskt styrmedel och den berlusconianska tv-marknadens tomma löfte om att föreviga bilden av gemene man, kanske till och med av särskilt utvalda från publikskaran. Gandini åskådliggör detta genom att låta produkterna av Berlusconis styre få tala för att påvisa att han är överallt, både när han syns och när han inte syns i bild. Trailern förbjöds av Mediaset och RAI som avfärdade den med argumentet “även om det inte pågår en valkampanj är RAIs pluralism helig och om man visar politisk kritik måste alltså denna kritik följas av ett budskap av motsatt natur.” Detta att jämföra med trailarna till Viva Zapatero! och Nanni Morettis spelfilm Kajmanen (2006) som faktiskt visades av de statliga kanalerna. Morettis film återkommer vi till senare.
Den “oauktoriserade” biografiska dokumentären Silvio forever av Roberto Faenza kom ut 2011. Faenza låter en berättarröst som görs av komikern Neri Marcorè leda narrativet, som med stor träffsäkerhet fångar Berlusconis tonfall och rytm. Berättarspåret, som för övrigt bara består av uttalanden Berlusconi själv har gjort under tal, presskonferenser och andra offentliga framträdanden, klipps ihop till en uppblåst och underhållande livshistoria som får ledsaga ett collage av arkivmaterial och tidningsrubriker. Särskilt fina är scenerna med skådespelaren Roberto Benigni där han 1987 kastar sig över Silvio av ironisk förtjusning för att kyssa honom på en prisutdelning och 1995 framför sin låt “È tutto mio” om alla områden Berlusconi äger. “Jag köper allt, från A till Z, men hur jävla mycket kostar den här planeten? Jag köper den, jag vill ha den nu. Sen köper jag Gud, det vill säga, jag köper mig själv.”
Poi compro Dio, sarebbe a dir: compro me stesso!
Det gjordes även ett antal fiktiva verk om Berlusconi under hans livstid, både under tiden han var premiärminister och efter. Gemensamt för de spelfilmer som utkom under 2000-talets början är att man i filmernas narrativ problematiserar själva handlingen att göra film om honom. De präglas även starkt av en märkbar svårighet i att porträttera en person som konstant gör sig till en karikatyr, och som förefaller vilja övertyga sin publik att han står över verkligheten, lagarna, konventionerna i samhället.
En av filmerna om Berlusconi som var först ut är satiren Bye bye Berlusconi! (2005) av den tyske regissören Jan Henrik Stahlberg. Den hade premiär på Berlinalen 2006 men fick initialt ingen distributör i Italien och inleds med textrutan ”För att filmen inte ska censureras råder vår advokat oss att dölja problematiska scener eller helt ta bort ljudet på dem. Vi hoppas att ni har förståelse för detta.” Filmen har en metahandling där en grupp filmskapare vill göra en film om Berlusconi men brottas med hot om censur och rättsliga efterföljder. De måste bland annat byta ut namnet på Berlusconi till Topolino (Musse Pigg), vilket även återges i den något missvisande italienska översättningen till filmen – Buonanotte Topolino (Godnatt Musse Pigg). Den fiktiva delen av handlingen skildrar hur samma grupp kidnappar premiärministern och ställer honom inför rätta i ”folkets domstol” med en rättegång som äger rum på internet.
2006 kom filmen Kajmanen av Nanni Moretti som till sin struktur liknar Bye bye Berlusconi. Moretti, en av Italiens mest hyllade regissörer, har dock valt ett bredare kommersiellt tilltal med en tydligt större målgrupp i åtanke. Det var en av de mest framgångsrika filmerna i Italien året den kom ut. Filmen skildrar en producent på dekis som blir kontaktad av en författare som skrivit ett filmmanus om Berlusconi. Producenten är till en början skeptisk men börjar till slut söka finansiering. Filmen har en tydlig agenda, även om Moretti använder andra grepp för att kritisera Berlusconistyret än Stahlberg. Efter att ha haft ett fruktlöst möte med RAI som inte vågar producera en sådan film säger manusförfattaren “Det är inte möjligt att ingen har gjort en film om Berlusconi i Italien. I USA gör de komedier, politiska filmer, thrillers och kärlekshistorier om sin president. Här är de bara rädda.” I Kajmanen visas arkivmaterial med Berlusconi vilket går att se som ett anspråk på att historiskt och pedagogiskt skildra hans tid vid makten. Här presenteras bland annat den berömda händelsen i Europaparlamentet sommaren 2003 när ordföranden i den socialdemokratiska gruppen, Martin Schulz, framförde kritik mot Berlusconis ministrar och Berlusconi kontrade med att han ska föreslå att Schulz får rollen som “kapo” i en ny film om koncentrationsläger som görs i Italien, strax innan han säger att de övriga ledamöterna är turister i demokratin (en debatt som för övrigt varken sändes i sin helhet av RAI:s största nyhetsprogram TG1 eller på Mediasets egna kanaler).
Tv-serien i tre säsonger 1992, 1993 och 1994 (2015–2019) skildrar de turbulenta åren i början av 90-talet när den första italienska republiken föll och den andra tog vid. Fiktiva karaktärer blandas med gestaltningar av verkliga personer – så som Marcello Dell’Utri, medgrundaren till Berlusconis parti Forza Italia och stjärnåklagaren Antonio Di Pietro som ledde korruptionsutredningarna ”Mani Pulite”. I första säsongen är Berlusconi bara ett väsen som svävar ovanför karaktärerna och presenteras med arkivmaterial medan han från och med andra säsongen gestaltas av skådespelaren Vincenzo Schettini. Bland de fiktiva porträtt som har gjorts om Berlusconi presenterar serien det mest lågmälda. Här berättas ingenting om hans privatliv, excesser eller clownartade utspel utan han framstår som en av de mer samlade karaktärerna, vilket utgör en relativt behaglig omväxling efter de många satiriska skildringarna. Som tittare får man möjlighet att genom händelserna bilda sig en egen uppfattning om hans tvetydiga persona.
Loro (2018) av Italiens Oscarsbelönade regissör Paolo Sorrentino är en satirisk biopic som både skildrar tiden då Berlusconi var i opposition under mitten av 00-talet och när han vunnit valet 2008. I Loro framgår det tydligt vad regissören haft för idé till sin skildring – första gången Berlusconis ansikte dyker upp är på en kvinnas svanktatuering under en sexscen. Därefter domineras många av scenerna av naken hud, kokain och Berlusconis karaktär som ler tomt. Personporträttet känns så baserat på den dekadenta mediala bilden av honom att det blir absurt, som en forcerad projektion av Berlusconis eget undermedvetna. Sorrentino förefaller ha lagt allt krut på detta, på bekostnad av själva handlingen som känns bortprioriterad. I filmens andra halva har regissören dock lyckats återge några andra nyanser av Berlusconis karaktär, och då kan man inte göra annat än att känna någon slags pervers ömhet för honom.
Jag vill gärna tänka att Berlusconis gränslöshet i själva verket bara var ett medel för honom att aldrig lämna en fiktion. Han måste vetat om att det var ett tacksamt underlag för filmskapare, och det återkom gång på gång i porträtteringen av honom, en person så frånkopplad från vanliga människors liv och vardag att han blir en driftkucku.
Han hävdade ibland att han aldrig borde gett sig in i politiken och återkom ofta till sin bakgrund som affärsman, där det han tyckte bäst om var att han fick sälja drömmar till folk. Men att sälja en dröm är såklart också att ljuga. I Loro har Sorrentino tagit fasta på just detta i filmens kanske bästa scen, när Berlusconi ringer till en slumpmässigt utvald kvinna i telefonkatalogen för att övertala henne att köpa en påhittad lägenhet av honom. Man förstår att han försöker få tillbaka något av sig själv, hitta tillbaka till den han var innan han blev en skandalomsusad politiker. I sin pitch låter han som en hetsig predikant, han börjar tro på sina egna lögner. “Jag kan livets manus”, hävdar han bestämt.
Det stämde säkert på någon nivå, tillräckligt för att få folk att rösta fram honom som premiärminister tre gånger. Sannolikt kommer fler verk att göras om honom efter hans död. Om jag får önska någonting är det att visa på att karaktären är mer komplex än den parodiska antagonisten han så ofta blev porträtterad som under sin livstid. Hans popularitet kanske ändå i någon mån vittnar om att väljarna spelade med i fiktionen, att de ville ha en plats i hans drömvärld.
Artikeln publicerades ursprungligen i nummer 64, FLM Höst 2023.