OSCAR: Det är en mycket varm eftermiddag i mitten av maj. Svett, ansträngda utrop och gnisslande sportskor. Det rytmiska pop-oop-pop-oop när rackets hårt snörade träffyta kopplas med bollen. Dolby Atmos-ljudet kapslar in mig; tennisbollar som viner över den avlånga rektangulära spelplanen. ”Hennes backhand”, säger de två manliga beundrarna unisont. Alla pratar om Challengers, Luca Guadagninos erotiskt laddade tennisfilm med Zendaya, Josh O’Connor och Mike Faist i huvudrollerna. Varför?
LUCIA: Det var länge sen man fick se ett klassiskt triangeldrama på bio. Det känns som en plot som ingen vågar göra efter 2008 när Twilight kom ut. Jag kan tänka mig att Challengers har potential att få en liknande status, fast åt det brattigare, mer kontrollerade och homoerotiska hållet? Internet är fullt av kollagevideos med trånande thirst trap-beats och glitterövergångar mellan röda mattor och intervjuer. Zendaya, Mike Faist och Josh O’Connor. Folk håller reda på vem som rör vems axel och i vilken ordning det sker. Det verkar svårt för många att hålla reda på vad som är verklighet och inte. Men life imitates art, antar jag?
OSCAR: Nej, jag blir faktiskt rätt förvirrad. Men jag, en Malmö-man i keps vid trettiofyra år, kom såklart främst att tänka på David Foster Wallaces essä om Roger Federer. Wallace, som själv en gång var en lovande ung tennistalang, beskriver sin upplevelse av att se den schweiziska världsmästaren spela som något nästintill religiöst. Kropparna på banan, i synnerhet Federers, blev ställföreträdare för en gudomlig vilja. Kan man se Challengers som raka motsatsen? Sport som ren utmattande kroppslighet; avslitna ligament, skrapskador, ärr och värkande muskler. Men även ekonomi; sportevenemang (Tashi är reklampelare för Adidas) och PR-kampanjer. O’Connor, som spelar tennisproffset Patrick, viftar i en scen med sin enorma dase i ansiktet på hans motspelare Art (Mike Faist). Psykologisk krigföring med könet som främsta vapen. Zendayas slutreplik – ”Come on!” – ser jag som ett slags ersatz-orgasm (filmen innehåller ju, trots den laddade stämningen, förvånansvärt lite sex). En fullbordad ménage à trois. Vad säger du?
LUCIA: Jag har sagt det förut, jag säger det igen. Twilight. Som om Jacob aldrig fick bli varulv och Bella inte fick föda sin animatronic bäbis (bildgoogla om ni inte redan sett). Istället får de bara gå runt och spänna käkbenen, utan utrymme, förmåga eller kanske egentlig lust att be om det man behöver. Det finns ju uppenbart en publik som dras till old money-estetiken. Påminner om Young royals-hysterin. Internatskola och jävla sexig stämning. De konservativa kidsen i tennisskjorta vill let out some steam? Är det inte religion i sin renaste form?
OSCAR: Kära läsare: Bildgoogla INTE Bellas och Edwards unge. Spädbarnet – eller vad denna egendomliga sammansättning av pixlar nu ska föreställa – är ett praktexempel på the uncanny valley.
Men ja, det finns tveklöst paralleller att dra till Twilight. Luca hade antagligen snörpt på munnen som en citron åt jämförelsen, men jag tycker det är en skarp iakttagelse. Kanske har Luca i själva verket skrivit en fan fiction? Det var ju bland annat så Fifty shades of Grey kom till (även där finns det paralleller). Faists rågblonda huvudperson Art är dessutom så blek att han, likt Edward, glittrar i solen. Men Challengers är en film som – med en viss avmätt akademisk överlägsenhet – vältrar sig i populärkultur, låg såväl som hög. Något som inte minst är tydligt i Trent Reznors och Atticus Ross juckande rave-soundtrack.
LUCIA: Ja, för visst finns det något skamlöst harlequin över det hela? Det är som en sorts svårdefinierad satir. Det är i alla fall det enda sättet för mig att begripa vissa val. Till exempel den helt oförståeliga filmaffischen, där en airbrush-målad Zendaya kikar fram bakom lila solglasögon. Den liknar något som man skulle kan köpa av en gatukonstnär på typ Coney Island. Det är som om de försöker lura in en städad publik till att bli skendränkta i svett och saliv. Det är väl i det mötet av motsatser som filmens bisexuella estetik uppstår?
OSCAR: Städad yta som sedermera briserar i illaluktande armhålor och snoppviftande? Filmen är mycket yta, men särskilt städad är den inte. Jag tycker dock att Luca har gjort rätt, åtminstone ur en dramaturgisk synpunkt, i att inte gräva ner sig i deras bakgrundshistorier. Det bibehåller en spänning och mystik. Socioekonomiska faktorer antyds bara, och på något sätt förstärker det hela känslan av old money, som du pratar om. Riktigt snuskigt rika människor tycker ju som bekant ofta att det är vulgärt att prata om pengar. Därför skulle man kunna se Challengers som ett mer autentiskt (?) uttryck för nedärvd rikedom, till skillnad från allt flådigt överdåd i Young royals. Att Tashi är den som genom sin talang har lyckats slå sig fram nämns i förbifarten. Grabbarna har däremot rika familjer som kan stå för notan. Sen är det hon, och inte någon av de bortskämda rikemansbarnen, som får sin proffskarriär tillintetgjord av ett benbrott. För att kunna försörja sin familj måste hon fortsätta, medan hennes make Art går runt och drömmer om att luta sig tillbaka och njuta av sin ärvda rikedom.
LUCIA: Men blir det inte, trots att vi slipper backstory eller kanske snarare på grund av det, ändå lite övertydligt? Jag tänker framför allt på “homewreckern” Tashi. Hennes karaktäristiska sätt att skrika på när det går som hon vill på planen, i stället för att som resten av spelarna skrika när det går dåligt. Hennes ständiga och kompromisslösa kicksökande kanske är nödvändigt för hur narrativet är uppbyggt, men gör det inte också hennes karaktär lite mer 2-D än vad hon hade behövt vara?
OSCAR: Hon är faktiskt den klart blekaste personen i filmen. Är det för att Zendaya är en rätt träig skådespelare? Hon har ju hyllats för Euphoria, men jag vet inte. Jag tycker att hon överlag har en rätt begränsad palett. Det känns också som att Luca egentligen är rätt ointresserad av att skildra politiska klasser. Slutet, en hyper-stiliserad tennismatch mellan Art och Patrick, gör mig mer övertygad om att detta egentligen bara är en film om sex och tennis. Politiken, eller vad man nu ska kalla det, ett svepskäl för att närgånget plåta trimmade unga kroppar.
LUCIA: Det handlar väl i slutändan om att alla relationer är beroende av sina egna, sjuka förutsättningar för att överleva. Just i detta fall blir kampen och rivaliteten, i vilket jag tycker klass absolut bör räknas in, deras muggiga syre. Utan konkurrensen blir hela upplägget fullständigt ointressant för alla tre. Även om överenskommelsen upprättades redan under tonåren, är den fortfarande lika essentiell för relationen tio år senare. Utan den skulle vardagen bli trygg och kanske till och med lite mysig. Alltså skittråkig och osexig, om man frågar Luca Guadagnino.
Challengers hade svensk biopremiär 26 april.
Lucia Haag och Oscar Westerholm är filmkritiker och återkommande skribenter i FLM.
