Den amerikanske akademikern Alexander Herbert fyller en bildningslucka med den nätta volymen Fear before the fall från Zero books. På drygt hundra luftigt tryckta sidor skisserar han en sovjetisk skräckfilmskanon från Vij eller Prästseminariets likvaka (1967) – som baseras på en novell av den ukrainske författaren Nikolaj Gogol – till Mr. Designer (1987) och Sovjetunionens slutliga upplösning 1991.

Men vad är sovjetisk skräckfilm, då? Herbert plockar en handfull exempel på spöken och vampyrer ur sovjetfilmens annaler, men en gemensam nämnare – åtminstone innan perestrojkan öppnade för kulturell påverkan från andra delar av världen (läs: USA) – är att filmerna inte uttryckligen rubriceras som skräck. Genren – som då främst befolkades av skrock och vidskepligheter – ansågs vara dekadent, en produkt av individfokuserad västerländsk kapitalism, och följaktligen en antites till den socialistiska realismen. Vij, som nu i efterhand utan några tvivel kan placeras inom skräckfilmsgenren, prånglades ut som en filmatisering med folkbildande förtecken av en inhemsk litterär klassiker. Visst, det är den också. Men det är inte hela sanningen.

Herbert har tidigare skrivit om punkkultur i Sovjet (What about tomorrow? An oral history of Russian punk rock from the Soviet era to Pussy riot från 2019) och är intresserad av hur kommersiell genrefilm i vissa sammanhang kan fungera som subversiv motkultur. Han tittar också närmare på hur populärkultur kan erbjuda en oväntat nyansrik bild av hur ett samhälle är ideologiskt beskaffat under särskilda tidseror. Varför var det till exempel trendigt med filmvarulvar i slutet av Sovjetunionen? Jo, menar Herbert, varulvar – människor som förvandlas till antropomorfa vargar när fullmånen kikar fram på himlavalvet – är en utmärkt metafor för jättelika ofrivilliga förändringar, men även för hur minnesförlust kan sätta in efter traumatiska metamorfoser. Hur ofta vaknar till exempel inte människan naken i skogen när hen har återfått sin ursprungliga form?

Texterna – som alla handlar om särskilda betydelsefulla filmer – är korta, visst, och skrapar för det mesta bara på ytan av ett oändligt komplicerat ämne. Som filmvetare lämnar Herbert dessutom en del att önska. De stilistiska analyserna är ofta rätt grunda, och hans definition av skräckfilm som en katalysator för mänsklig existentiell rädsla är – om än passande för hans syfte att ställa individfokuserad kultur gentemot kollektivistisk – lite förenklande. Men det påverkar inte läsupplevelsen på det stora hela. Fear before the fall är en lättläst, tillgänglig och underhållande liten text om populärkultur och politikhistoria som borde tilltala alla skräckfilms-
intresserade.