Med sina dryga tre timmars speltid är When the waves are gone varken särskilt lång eller särskilt långsam för att vara Lav Diaz. Om det beror på tekniska och ekonomiska omständigheter som har att göra med återgången till analogt 16mm-foto, eller på att handlingen denna gång är destillerad till en klassisk hämndhistoria, låter jag vara osagt. Klart är att den relativa koncentrationen inte helt överensstämmer med Diaz rykte som den mest extrema av slow cinema-regissörer. Snarare än längd och klipptempo är det istället helt andra av hans typiska stildrag som här framstår i särskilt stark relief – satiren, dragen av excentricitet och absurdism och, framförallt, upptagenheten vid den våldsamma politiska situationen i hemlandet Filippinerna.
Efter flera satiriska porträtt av makthungriga presidenter med storhetsvansinne, känns det därför logiskt att den nya filmen kretsar kring två korrumperade och ytterst våldsamma poliser.
Oavsett om det rör sig om historiska skeenden som i From what is before (2014) eller dystopiska framtidsspaningar som i The halt (2019), befinner sig Lav Diaz i ständig polemik med den politiska makten. Marcosdiktaturens spöke hänger tungt över många av hans filmer, och dynastins återkomst till makten i och med Marcos jr. seger i presidentvalet förra året lär avspegla sig i framtida verk. I hans nya film är det dock Duterte-erans hänsynslösa ”krig mot droger” – där polisen givits carte blanche att avrätta människor under brottsbekämpningens flagg – som utgör den uttalade måltavlan för regissörens kritik. Efter flera satiriska porträtt av makthungriga presidenter med storhetsvansinne, känns det därför logiskt att den nya filmen kretsar kring två korrumperade och ytterst våldsamma poliser.
Den före detta topputredaren Primo Macabantay har just släppts ut ur fängelset efter att ha avtjänat ett långt fängelsestraff för sitt samröre med den organiserade brottsligheten. Under fängelsetiden har han funnit Gud, och utsätter numera gärna sin omgivning för väckelsepredikningar och tvångsdop. Hans främsta drivkraft är att hämnas på sin efterträdare som såg till att han hamnade i fängelse, den likaledes vedervärdige polisen Hermes. Denne har i sin tur utvecklat en synnerligen allvarlig form av psoriasis till följd av allt våld han bevittnat och själv utövat. Hudsjukdomen fungerar som ett övernaturligt, demoniskt inslag – i stil med presidentens bokstavligt talat dubbla ansikten i The season of the devil (2018) – och ett tecken på nationens själsliga sjukdomstillstånd.
Polisernas brutalitet symboliserar Filippinernas fascistoida politiska tradition, där våldet inte bara används som en enkel ”lösning” på komplexa samhällsproblem, utan också som ett maktmedel i sig; för att sprida skräck och mana till underkastelse. Denna gång känns det dock som om Diaz delvis missar målet, då hämndhistoriens dramaturgi gör att uppgörelsen i slutändan mer känns som en personlig vendetta, än den väcker frågor med större tematisk räckvidd. Kanhända är det den kortare speltiden som gör att man i farten också går miste om det mesta av de stickspår, stillsamma vardagsskildringar och rika karaktärsgalleri som Diaz främsta filmer bjuder på.
När Primo hänger sig åt något av sina återkommande, bisarra dansperformance närmar sig Diaz en skildring av ondskan som för tankarna till Lynchs orgiastiskt lustfyllda djävulsfigurer.
Om det brutala våldet och känslan av hopplöshet denna gång blir till en lite väl frånstötande cocktail, återfinns filmens poänger – vid sidan av det vackert råa fotot – i de karakteristiska inslagen av absurdism och becksvart humor. Här är våldet och vansinnet nära grannar, och när Primo hänger sig åt något av sina återkommande, bisarra dansperformance närmar sig Diaz en skildring av ondskan som för tankarna till Lynchs orgiastiskt lustfyllda djävulsfigurer, inkarnerade av Bob i Twin Peaks eller Frank i Blue velvet.
I When the waves are gone drivs denna ondska drivs av en barnslig frustration och bristande impulskontroll som har såväl komisk som satirisk potential. När Primos vansinnesdans på hotellrummet leder till klagomål från grannarna på våningen under, uppsöker han dem med hela kroppen uppfylld av vrede. Han lyckas knappt behärska sig, och efter en vibrerande sekund av spänning trycker han i en meningslös gest slutligen pekfingret i pannan på den skvallrande grannen för att sedan harmset störta iväg. Bland alla anklagelser Diaz riktar mot sitt lands styrande skikt är det kanske denna förnedrande bild som träffar där det gör som mest ont. I hans värld är maktens män inte mycket mer än ett gäng förvuxna pojkar med storhetsvansinne; löjeväckande, självupptagna, ensamma och frustrerade.
