Scandinavian Content Group. Smaka på det filmbolagsnamnet. ”Our focus is to manage and nurture IP by telling stories of Scandinavian origin that are relevant to the whole world”, som det heter på hemsidan. Produktionsbolaget bakom svenska skräckfilmen Feed, som direkt hamnade överst på biotoppen, lämnar ingenting åt den konstnärliga fantasin. IP, intellectual property, ska förvaltas och exploateras.

Egentligen är det väl inga konstigheter eller nyheter att filmen är en produkt som ska ge avkastning. Svensk Filmindustri hymlade inte heller med vad filmproduktion handlar om när bolaget bildades 1919. Och som bland andra André Bazin har påpekat: filmen är inte en konstform plus en industri utan snarare en industriell konstart.

Men skiftet från industri till content är inte betydelselöst. Numera kallar sig Svensk Filmindustri för SF Studios och skickade ifjol ut ett pressmeddelande där det framgick att man ”investerat i de immateriella rättigheterna för den välkända nordiska barnkaraktären Arne Alligator”. På helt oförblommerad aktiebolagsprosa förklarades förvärvet med att SF Studios vill ”växa inom internationellt skalbara varumärken och vidareutveckla deras innehåll för bred distribution”. Mmm…marknadsstrategi.

Återigen: så här har det väl, på ett ungefär, alltid fungerat på filmmarknaden. Och sedan televisionens genombrott har det konstaterats och kritiserats att Hollywood satsat för mycket på publikfriande uppföljare och, ja, IP (den här New York Times-artikeln från 1982 är bara ett och knappast det första exemplet).

Men den svenska filmreformen på 1960-talet var ju en motreaktion, liksom liknande stödsystem i andra länder. Ett försök att både värna filmbranschen i tuffa tv-tider och stärka filmkonsten. Heja cinema! Per Vesterlund skriver intressant om detta i sin text om inte en utan två regissörsprotester: först en där Harry Schein fanns med som undertecknare, sedan en där han var måltavlan.

Vilket leder oss tillbaka till Feed. En återkommande kritik mot smakhierarkin, som formaliserades genom Filminstitutet, har ju varit att vissa filmer och filmare blivit styvmoderligt behandlade. Läs exempelvis Joni Hyvönens text i senaste numret av FLM som bland annat handlar om utskällda klassikern Thriller – en grym film från 1974.

Eller se den filmpolitiska debatten i samband med Besökarna från 1988 (nyligen digitaliserad av Filminstitutet och i våras utgiven på bluray genom Studio S Entertainment). Joakim och Patrik Ersgårds skräckfilm nekades alltså stöd. I Kvällsposten menade Björn Fremer att det berodde på att filmbranschen ”placerar sina egna i nämnderna som stoppar alla filmer som inte görs av nämndens ledamöter eller deras kompisar”.

Nu har som bekant verkligheten hunnit ikapp både ”kvalitetsfilmen” och Filminstitutet. Skräckfilm är väl för bra content helt enkelt. Till skillnad från hyllade Låt den rätte komma in, som aldrig orsakade någon hausse på horror, saknar Feed dessutom litterärt alibi och socialdemokratiskt vemod. Den har inte fått något produktionsstöd. En av filmens initiativtagare tillika producent är Joakim Lundell, till vardags influencer. Ja, ett slags publikdragande varumärke i egen rätt.

Som ett tecken på nya tider är Feed med andra ord intressant. Svensk film publikkrisar och att den toppar biolistan är bra mycket roligare än att Black Adam gör det. Men oavsett filmens succé eller kvalitet väcker den frågan om hur konsten, som inte enbart kan formuleras i IP-termer, ska hävda sig i contentflödet – eller skapa alternativ till det.