”Vad begär kvinnor mest av allt?” Litteraturforskaren Althea (Tilda Swinton) vet i teorin svaret på frågan. De anrika väster- och österländska berättartraditionerna är rika på myter och anekdoter om kvinnor – och män – som på olika vis har fått sitt ”hjärtas begär” tillfredsställt. Hon tillbringar all sin tid åt att lusläsa tjocka dammiga luntor med tusenåriga sagor. Men när Althea, som befinner sig på en litteraturkonferens i Istanbul, av en händelse ställs inför ett magiskt väsen, en Djinn (Idris Elba), som önskar uppfylla hennes drömmar, ja, då har hon inte längre svar på tal.
Tre tusen år av längtan, som bygger på novellen The djinn in the nightingale’s eye av den brittiska författaren A S Byatt, är ett romantiskt fantasy-drama som den australiske actionfilmsmästaren George Miller har ägnat sju år åt att pula ihop. Det i stället för den efterlängtade uppföljaren på Mad Max: Fury road (2015).
Inte helt oväntat, egentligen. Miller har flera gånger genomgått något slags konstnärlig pånyttfödelse. Han slog igenom i början av 1980-talet med de postapokalyptiska actionfilmerna om ”the road warrior”, då spelad av Mel Gibson (senare Tom Hardy). Sedan gjorde han den idag bortglömda John Updike-filmatiseringen Häxorna i Eastwick och den bedårande barnfilmen Babe – en gris kommer till stan.
Miller, som idag räknas till en av filmindustrins toppnamn efter den över hela världen haussade Fury road, var då fjättrad som en vanlig dödlig daglönare vid Hollywoods produktionsband. Kanske är djinnen, som – likt Aladdins ande i lampan – har tillbringat tusentals år som fånge i en liten gyllene flaska, en metafor för Millers konstnärskap?
Tre tusen år av längtan utspelar sig i ett hotellrum i Istanbul. Althea för långa samtal med djinnen om sagor, som i själva verket visar sig vara sanningsenliga skildringar av hans strävan efter att få av sig sina bojor. Filmen för tankarna till Nicolas Roegs egendomliga Insignificance (1985), som också utspelar sig i ett hotellrum. Där för popkulturella ikoner som Marilyn Monroe och Albert Einstein långa samtal om verklighetens metafysiska sammansättning. Det är en film som är mer intressant än bra. Samma sak gäller Tre tusen år av längtan. Det är en vackert iscensatt och fotograferad (av John Seale, som även plåtade Fury road) film om vad historieberättande är, dess natur och funktion i samhället. Miller verkar ha haft roligt när han regisserade. När djinnen lyckas fly från flaskan för första gången är han för stor för hotellrummet. Hans stortå sticker in i badrummet, där en vettskrämd Althea försöker begripa vad som pågår.
Men filmen ska visst också vara en kärlekshistoria. Swinton och Elba är utmärkta som intellektuella sparrningspartners, men när det ska hetta till i sänghalmen är det som om en vindil från Sibirien smyger in i rummet. Ja, vad begär egentligen kvinnor? Vad begär människor över huvud taget? Fick Althea verkligen det hon ville ha? Den bristande glöden mellan Swinton och Elba kan förmodligen ställas till svars för att facit inte övertygar.
Även om filmen handlar om kärlek – till köttet, till lusten, till kunskapandet – saknar den gnistan som får passionen att fatta eld.
Läs också: Boken om Fury road nästan lika hisnande som filmen
