Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2022 på den här länken.

Schweizarna Ramon & Silvan Zürchers långfilmdebut The strange little cat (2013) var bland förra årtiondets mer oefterhärmliga skapelser. Det avskalade och surrealistiska kammarspelet destillerade rådvill mellanmänsklig kommunikation med empati och fräschör. Knappt tio år senare fick uppföljaren The girl and the spider avsluta Göteborgs filmfestivals onlineupplaga. Mycket känns igen från brödernas genombrottsfilm: de utstuderade rörelsemönstren, de fasta kameravinklarna, Ikeaestetiken, pastellfärgerna, husdjurens hemliga liv – men det rör sig om en långt ifrån lika minimalistisk konstruktion. Tvärtom känns det som att man har velat toppa föregångaren, addera snarare än reducera. Visserligen en vanlig sjuka bland uppföljare.

I stället för en lägenhet, utspelar sig exempelvis The girl and the spider i två. Lisa ska flytta till en ny våning, Mara blir kvar i den tidigare, men är ändå högst närvarande under själva flytten. Det finns ingen uttalad konflikt mellan huvudpersonerna men någonting verkar uppenbarligen skava i deras relation. Visserligen gäller detta för filmens samtliga förbindelser, vilket är många. Persongalleriet omfattar en orimlig skara flytthjälpande vänner, grannar och annat löst folk. Det frekventaste motivet är då två personer i flyttkaoset plötsligt hamnar stående ensamma i ett långdraget ambiguöst blickutbyte, för att sedan återgå.

Atmosfären är överlag betydligt illvilligare i den nya filmen. Människorna verkar vilja såra varandra, skada egendom och husdjur. Det mellanmänskliga liknar en invecklad tävling där målet är att spela ut sina motståndare mot varandra. Möjligen beror detta på införandet av sexualitet i ekvationen, en drivkraft som ofta får förklara dunkla beteenden. En överhängande lesbisk stämning genomsyrar även de mer heteroorienterade bekantskaperna. Henriette Confurius skådespeleri blir vitalt för filmens funktion. Hennes blickar tycks innehålla hela känslospektrumet samtidigt. Karaktären Mara får bära filmens mer utpräglat psykopata drag, och straffas av en rad (karmarelaterade?) olyckshändelser. Ändå framstår hon som den mest levande och rimliga av karaktärerna. Filmens universum är så omedelbart uncanny i sin uppstyrdhet att anarkistiska motreaktioner framstår livsnödvändiga.

Annars hade jag hellre sett ännu en film med samma småskalighet som The strange little cat. Filmspråket drar i The girl and the spider åt den ordinarie indiefilmen, ett slags halvlyckad korsbefruktning av Angela Schanelec och Miranda July. Philipp Molls återkommande valsmusik är visserligen fin och andas Tōru Takemitsu, men får diskbänkssurrealismen att framstå alltför självmedveten. Överlag känns det som att man har velat göra en mycket häftigare film än sist det begav sig, vilket får ett närmast motsatt resultat. När Desireless Voyage, Voyage brakar igång på eftertexterna (för andra gången under årets festival, första gången var i Kupé nr 6) är mitt känsloläge lika ambivalent som rollfigurernas. The girl and the spider är inte utan förtjänster, men poserandet förtar gesternas äkthet. Väntan på den avslutande delen i Zürchertvillingarnas djurtrilogi, The sparrow in the chimney, blir antagligen inte lika lång – inspelningen planeras äga rum redan i sommar. Förhoppningsvis tar de nu ett steg tillbaka mot en mer narrativlös och varm filmkonst.