Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2021 på den här länken.

David (Clayne Crawford) riktar en skarpladdad revolver mot sin hustru Nikkis (Sepideh Moafi) huvud. Hon, som ligger bredvid sin nya pojkvän (Chris Coy) i äktenskapssängen, vrider på sig, byter ställning, nojsar lite lätt. Hon sover djupt och är lyckligt oviss om att hennes snart före detta make står där, redo att bringa henne om livet. Men David sänker vapnet, klättrar ut genom fönstret och går hem till sin ensamstående pappa där han tillbringar nätterna under sin pågående separation.

Så börjar regissören Robert Machoians långfilmsdebut The killing of two lovers, en berättelse som redan från den första klaustrofobiska, färgmässigt urlakade bilden försätter åtminstone mig i något slags känslomässigt gungfly: det långsamma, metodiskt upptrappade berättandet blottlägger tillvarons nervändar och klämmer på dem, sticker dem med nålar och glödgade tänger. Filmen, som är en kort men mycket intensiv sejour genom det trasiga äktenskapshelvete som Noah Baumbach skildrar i Marriage story, försätter David och hans hustru i sociala situationer som är lika pinsamma som emotionellt förödande. Barnen, som inte vill något hellre än att föräldrarna ska bli tillsammans igen, används flitigt som slagträn i en konflikt som blir mer vanställd för varje sekund som går.

Och inte en sekund slösas. Machoians regi skär bort allt överflödigt kött – filmen är bara lite mer än åttio minuter – och visar upp en åtstramad märg. Fotografen Oscar Ignacio Jiménez hjälper till att rama in den nästan noir-svärtade berättelsen i ett syrebefriat 4:3-format: hela världen – från den sönderfallande familjen till de fjärran blå bergskedjorna som i bakgrunden reser sig ur marken i det vidsträckta Utah – är instängda i en liten, väldigt trång låda. Även jag kippar snart efter andan. Det minimalistiska berättandet – tillsammans med filmens fokus på den kringliggande naturen– får mig att tänka på den amerikanske regissören James Bennings skildringar av det nordamerikanska landskapet, med filmer om allt från skogssänkor till sjöar och slingrande järnvägspass. Här är dock alltid människor i främsta fokus: naturen, landskapet, ligger hela tiden och lurpassar i bakgrunden, förpassat till att vara ett slags konstant närvarande brus i de kompositionellt linjalsäkra bilderna.

The killing of two lovers hade lätt kunnat slå över i spekulativ misärporr. Men Machoian låter inte sin berättelse sakna viss form av försiktig optimism, ljusglimtar som kommer vid precis rätt tidpunkt. Det går att dra paralleller till amerikansk countrymusik med rötter i gammal traditionell blues, som ofta har texter som skildrar trasiga äktenskap, hem som går i bitar och en grådaskig vardag som ibland präglas av våld. The killing of two lovers är stämd lågt och i moll som en gammal countrygitarr som ackompanjerar ett brustet hjärta. Fast med Machoians särpräglade regissörsröst känns den vackert elegiska sången förunderligt upplyftande.