Joe Gardner (röst Jamie Foxx) arbetar som musiklärare på ett högstadium men drömmer till sin mammas förtret om att en dag, liksom sin far, bli en professionell jazzmusiker. När han får möjligheten att provspela som pianist för en eminent kvartett, med den legendariska altsaxofonisten Dorothea Williams (Angela Bassett) som bandledare, ser det ut som att livet, så som han alltid har föreställt sig det, håller på att börja på riktigt. Men under sin promenad hem från den anrika jazzklubben The half note längs Manhattans stimmiga – och livsfarliga – gator trillar han, berusad som han är av sin framgång, ner i en brunn och dör.

Men döden är – i likhet med Powell och Pressburgers Störst är kärleken (1946) – bara början. Joe vaknar upp från sin mörka slummer och upptäcker att han har förvandlats till en liten turkos fluorescerande figur – en själ. Han befinner sig i efter-livet på ett rullband som långsamt rör sig i riktning mot Det stora efteråt, ett jättelikt gapande och atonalt sjungandes ljus. Joe gör det otänkbara och hoppar av bandet, men landar istället i en i ur och skur-förskola för än så länge ofödda själar där han av misstag blir utsedd till mentor för den bråkiga och oförlösta 22 (Tina Fey).

Själen tar till vara på den alltmer avancerade datorgrafikens möjligheter och levererar en perfekt syntes mellan fotorealistisk återgivning av miljöer och materialtexturer med Pixar-studions typiskt naivistiska karaktärsanimationer. Manhattan, dess t-bana och jazzbarer och pizzaställen, är på samma gång smutsigt och bullrigt som det är en plats där man på detaljnivå kan hitta saker att förundras över: en spröd frökapsel, en halväten bagel, en gitarrspelande man som sjunger änglalikt nere i tunnelbanans svettluktande mörker. Filmen pendlar skickligt mellan att betrakta saker på detaljnivå och att omfamna större filosofiska spörsmål, som livet efter döden och hur man ska tillbringa sitt liv. Men trots det ibland tunga ämnet, och som regissör Pete Docter inte försöker smöra över med billig sentimentalitet, har filmen flera scener med utmärkt förväxlings- och kroppsbytar-humor med absurdistiska förtecken.

För att vara en film om jazz, som därtill har en musiker som huvudroll, innehåller Själen väldigt lite musik. Det finstämda ledmotivet är, förvånansvärt nog, komponerat av Nine Inch Nails-ikonen Trent Reznor och Atticus Ross, medan jazzframträdandena har arrangerats av det unga stjärnskottet Jonathan Batiste. Kanske betraktas jazz som en rätt svår genre för medelsvensson att ta till sig, en inställning som helst omgående borde förpassas till närmaste sophög för historiens mest korkade villfarelser. Jag hade önskat att filmen, liksom Damien Chazelles vittvättade La la land, hade vågat klämma in flera uppträdanden, gärna i sin fulla längd. De fåtal som finns där håller nämligen högsta klass.

Docter (Upp, Insidan ut), som sedan John Lasseter avsattes 2018 efter att ha anklagats för sexuellt ofredande har fått en konstnärlig nyckelställning i studions ledning, sitter på en imponerande meritlista hos Pixar som regissör. Med Själen cementerar han sin roll som en av den kommersiella barnfilmens främsta namn just nu. Hade den inte kommit så sent, efter att alla listor för 2020 års bästa filmer lämnats till tryck, hade den haft en självklar plats på min lista bland årets mest sevärda.