”Saigon … Shiiiiiit …”
Året är 1969. Benjamin Willard (Martin Sheen) stirrar bakfull ut från sitt sönderslagna hotellrum. Han är filmens protagonist och det är hans film noir-artade inre monolog, skriven som ett slags karg reportagepoesi av krigskorrespondenten Michael Herr, som kommer att vägleda oss genom filmen. Tonerna till The Doors rockklassiker ”The End” simmar runt som en vag, knappt skönjbar hågkomst någonstans i hans trasiga medvetna, en låt som för övrigt kommer att spela en avgörande roll i filmens gradvis mer psykotiska stämning. Låten kommer också att få sin om inte logiska så åtminstone poetiska förklaring i filmens avslutande akt.
Willards hand är söndertrasad, blodig – han slog såklart sönder en spegel när han var mitt uppe i sitt deliriska tillstånd föregående natt – och han verkar knappt ha något grepp om varför han befinner sig just i Saigon och inte ute i djungeln. Han väcks ur sina alkoholskadade dagdrömmar av att det knackar på dörren: ett par militära underhuggare stiger in och knuffar in den knappt medvetna officeren i en iskall dusch. Det är dags att nyktra till. Han ska ut på uppdrag.
När Francis Ford Coppolas krigsfilm och wagnerianska – ”Valkyriornas ritt” spelar som bekant en viktig roll i filmen – Gesamtkunstwerk Apocalypse now premiärvisades i Cannes 1979 hade det närmare två decennier långa Vietnamkriget varit slut i fyra år. För amerikanerna, som drog sig ur kriget redan 1973, hade det gått lite längre tid. Det politiska läget i Vietnam var emellertid fortfarande instabilt, inte minst efter att kommunistregimen samma år störtat Kambodjas diktator Pol Pot och därmed hamnat i onåd hos Kina. Ett handelsembargo från USA omöjliggjorde också ett flertal viktiga ekonomiska framsteg för landet, som mer eller mindre gick på knäna efter det långa och traumatiska kriget.
Nu lagom till fyrtioårsjubileet släpper Coppola en omklippt version av filmen. Eller är det en trimmad version av den groteskt överlånga Apocalypse now: redux från 2004, som klockade in på 202 monstruösa minuter? Originalversionen, som för övrigt belönades med Guldpalmen i Cannes, är i jämförelse 153 mesiga minuter. 2019 års version kallar Coppola själv Apocalypse now: Final cut, och den håller på i 183 minuter. Ett slags gyllene medelväg så att säga. I sitt förtal till bluray-utgåvan – som kommer i en vackert illustrerad box tillsammans med både original- och redux-versionen – säger Coppola att det är den här versionen han själv föredrar, eftersom originalet tillkom under ekonomiska restriktioner och tidspress inför Cannes-släppet. Versionen från 2004 blev i sin tur till när Coppola en vacker dag i början av 00-talet insåg att han lika gärna kunde slänga in allt han trimmat bort för att göra 1979 års premiär ekonomiskt möjlig. Kanske drabbades han också av något inte helt olikt kreativt vansinne, ungefär som när George Lucas i slutet av 90-talet började proppa den första Star Wars-trilogin full med anakronistiska och till största del ohyggligt fula datoreffekter samt utökade scener.
Men blir filmerna bättre? Jag skulle vilja hävda att originalet från 1979 är den överlägset bästa versionen, även om både Redux och Final cut har förtjänster som originalet saknar. Redux blir i sin längd mer av en episkt droghallucinatorisk upplevelse, stöpt i amerikansk popkultur, gonzojournalistik och europeisk litteratur; som att läsa en lång och avsiktligt mångordig postmodern roman, som på samma gång som den vill berätta en historia också vill upphäva all logik som en berättelse grundar sig på. Jag gillar den absolut, men ibland – inte minst filmens sävliga sista akt – blir det bara för mycket av det goda. Final cut har tappat något av det Redux hade: istället får man intrycket av att Coppola inte riktigt kunnat bestämma sig för om han skulle bränna allt sitt krut på att göra en elegant men paranoid antikrigsfilm eller den där tidigare omnämnda postmoderna jätteberättelsen, ett slags episkt gungfly som tar ut alla svängar och gör allt på samma gång. Kanske har tiden sprungit ifrån Coppola, som inte regisserat något betydelsefullt sedan Bram Stoker’s Dracula (1992) men som gärna uttalar sig nedvärderande i media kring vår tids stora filmfenomen: superhjältefilmer.
Coppola har i varje fall bestämt sig för att sätta punkt för sitt epos, men det först efter att ha låtit den ligga till sig ett par decennier. Men har man återvänt till en gammal och – inte minst med tanke på dokumentären om skapandeprocessen i The heart of darkness, som även den är en del av det generösa blu ray-kitet – traumatisk kärlek två gånger i sitt liv, ja, då finns det väl en överhängande risk att man ännu en gång – tredje gången gillt, så att säga – tar sig en titt. Ja, bara för att pilla lite, rätta till något kärvt klipp, lägga till några minuter där, ta bort något oklart där. Det finns alltid saker att göra, och med tanke på att en 289 minuter lång version sägs cirkulera i VHS-format på svarta marknaden finns det väl fog för misstankar kring att Coppola någon gång tar tillfället i akt att slå lite mynt av den egenartade mytologi som uppstått kring filmen. Ja, för vem skulle inte punga ut en rejäl slant för fem timmar Apocalypse now? Skriv in i era kalendrar att om tjugo år från idag går Apocalypse now: ultimate cut upp på en bio nära dig.
