FILM. Herr Arnes pengar (Mauritz Stiller, 1919). Se filmen här.
På den tiden, då Kung Johan III regerade över Sverige, drog över landet en vinter så sträng, att i mannaminne ej dess like hade sports.
Medeltid i Bohuslän – snön ligger djup och havet är fruset, handelsskeppen isolerade i Marstrand i väntan på islossning. Ett fruktansvärt brott begås, och en ondsint spiral av hemsökelser och omöjlig kärlek tar vid medan högre makter blandar sig i spelet. Om något stoff känts som gjort för den svenska stumfilmens fusion av nordisk natur, folkliga traditioner och prestigefyllda litterära förlagor är det Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar.
I sin koncentration är det inte bara en av författarens mest lysande texter, utan också lockande material att utforska vidare. Att det utöver en rad dramatiseringar för scenen också skulle bli film är därmed knappast överraskande, även om tidiga ansatser i såväl Danmark som Sverige gick om intet. När Svenska Bio slutligen bestämde sig för att producera en filmatisering var tanken att regiuppdraget skulle gå till Victor Sjöström. Denne hade dock fullt upp med Lagerlöfs Jerusalemsvit och Herr Arnes pengar, som filmen kom att heta, gick vidare till Mauritz Stiller.
1919 kom att bli något av en brytpunkt för Stiller, ett år som innebar ett skifte i hans filmografi genom lanseringen av två av hans mest berömda verk – Sången om den eldröda blomman och Herr Arnes pengar. Som ett av Svenska Bios två stora reginamn hade Stiller sedan 1912 gjort en imponerande mängd filmer av varierande längd, med inriktning mot samtidsorienterade ämnen hanterade med lätt hand. Kärlek och journalistik, Alexander den store och filmerna om Thomas Graal skildrade relationer, sociala koder, familjeliv och könsroller med satirisk udd.
Med Sjöströms framgångsrika Ibsenfilmatisering Terje Vigen från 1917 bytte filmbolaget dock spår – från en tänkt internationell inriktning med allmänna miljöer och tematik till en mer nationellt identifierbar stil. Filmerna skulle alltså hädanefter ha en tydlig förankring i nordiska miljöer, tematisera förhållandet mellan människa och natur, och inte minst bygga på verk av stora författare. Antalet produktioner blev färre men mer påkostade.
För Stiller innebar den nya inriktningen ett skifte av både miljö och tematik, och med undantag för Erotikon kom hans återstående svenska filmer att bära guldålderns kännetecken. Först ut var alltså Sången om den eldröda blomman efter den finske författaren Johannes Linnankoski. Filmen – som nyligen restaurerats med tillhörande originalmusik på ljudspåret – är visserligen en klassiker, men trots storslagna landskap verkar regissören något obekväm med materialet. Förutom i ett par suggestiva scener när vagabonden Olof tvingas konfrontera sig själv och sina val i en dunkelt belyst stadsmiljö, är karaktäriseringen ojämn och ryckig. I vilket fall blev filmen en stor framgång och följdes snart upp av Herr Arnes pengar, som spelats in redan tidigare samma år.
Snön används för att skapa kraftfulla bildkompositioner där vinterlandskapets avsaknad av detaljer ger rena linjer och effektfulla kontraster.
Med ursprung i historiska händelser år 1586 följer berättelsen tre uthungrade skotska legoknektar som på hemfärd mördar prästen Herr Arne och hans hushåll, och lägger beslag på en olycksbådande skattkista full med silverpengar. Centralgestalt är Elsalill, den enda överlevande efter massakern och Arnes fosterdotter, som tas om hand av fiskhandlaren Torarin och så småningom ovetande stöter på sin familjs mördare, numera klädda som adelsmän.
Stillers filmatisering följer förlagan relativt troget, och som Gösta Werner påpekat i sin detaljstudie av filmen bromsar de långa textcitaten från boken emellanåt upp flödet i bilderna. Samtidigt har Stiller tillsammans med fotografen Julius Jaenzon format en distinkt visuell vision av en medeltida värld av snö och syner. Snön används för att skapa kraftfulla bildkompositioner där vinterlandskapets avsaknad av detaljer ger rena linjer och effektfulla kontraster. Inte minst tydligt är detta i filmens mest berömda scen – där ett liktåg bestående av sex vita kistbärare och en lång rad svartklädda kvinnor stiliserat rör sig över det frusna havet i en av svensk filmhistorias mest kraftfulla och gripande sekvenser.
Två år före Körkarlen experimenterar Jaenzon redan här med dubbelexponeringar i kameran. När Herr Arnes hustru hör hur knivarna slipas på Branehög illustreras varslet av en vision framför hennes uppspärrade ögon av hur legoknektarna gör i ordning sina mordvapen. Och när den mördade flickan Berghild hemsöker de ännu levande på jakt efter rättvisa syns hon som en genomskinlig gestalt, liksom svävandes över snöiga gator och frusna isar. De imponerande effekterna tjänar ett tydligt syfte – att skildra en värld där det materiella och övernaturliga existerar sida vid sida och influerar varandra, och med dess hjälp visar Stiller och Jaenzon ett mästerskap i att frammana förtätade ögonblick.
Filmen är genomgående imponerande koncentrerad, med väl avvägt tempo och omsorg om minsta detalj. Jämfört med Körkarlen skildrar Herr Arnes pengar en kargare, mer oförsonlig värld, där de högre makterna visserligen till slut skipar en poetisk rättvisa, men inte erbjuder någon frälsning från jordelivets grymhet och orättvisor. Filmen – denna mörka, suggestivt skimrande pärla – fick sin premiär för ett hundra år sedan, den 22 september 1919.
Läs också: Jacob Lundström om Victor Sjöströms Körkarlen och andarnas existens
