Bomsalva är namnet på både Lars Molins debutroman och debutfilm. Däremellan hann han också lägga ett tredje medium under sig, det som skulle bli hans mest fruktbara – televisionen. Han regisserade tre långfilmer, som var och en drog påfallande få människor till biograferna. Hur var det möjligt? Lars Molin var en av våra folkligaste – i ordets alla bemärkelser – teveberättare. Varför gick inte fler och såg Bomsalva (1978), Höjdhopparn (1981) och Sommarmord (1994) på bio?
En stor del av svaret ligger nog i att han vände sig till en publik som använde teverummet som biosalong: landsortsbor och kroppsarbetare, medelålders och Medelsvenssons, folk i förbifarten snarare än i farten. Även om han inledningsvis väckte uppmärksamhet som rebell och rabulist – tevefilmen Badjävlar (1971) retade vänner av ordning med sin nakna frispråkighet – så hade han ett öra mot folkdjupen som få av sina kollegor. Molins huvudsakliga publik var Svenne Trähatt och Gittan Bingo.
Redan från början stod det klart att han ville berätta om något annat än borgarklassens själsnöd och existentiella spörsmål. Lars Molin var något så ovanligt som en regissör med arbetarbakgrund. I generationerna ovanför honom hittar man romanförfattare som ofta sorteras in under rubrikerna arbetarförfattare eller autodidakter: Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson, Harry Martinson, Eyvind Johnson. Människor utan formell skolning som förde in nya motiv i romanvärlden och beskrev timmerflottning och fabriksarbete och statartillvaro inifrån.
Redan från början stod det klart att han ville berätta om något annat än borgarklassens själsnöd och existentiella spörsmål. Lars Molin var något så ovanligt som en regissör med arbetarbakgrund.
Samma rörelse sågs aldrig riktigt inom filmen. Ingmar Bergman låg som ett blött täcke över Filmsverige och fick även epigoner som Vilgot Sjöman och Kjell Grede att intressera sig mer för freudianism och ångest än för de mångas villkor.
Visst hade Bo Widerberg och Roy Andersson arbetarbakgrund, som de dock hellre lyfte fram i intervjuer än i filmer. Även om flera av Widerbergs filmer beskriver en ung mans resa ur intellektuell och ekonomisk torftighet, så ser man sällan någon utföra ett hederligt arbete i dem.
Den svenske filmregissör som mest konsekvent skildrade ett segment i befolkningen som varken har tid eller ord för att gräva i sina navlar, var troligen Janne Halldoff. Filmer som Livet är stenkul (1967), Firmafesten (1972) och Klippet (1981) berättar om telefonister och kontorsarbetare och lastbilschaufförer som heter Klyftan och Knegarn och Fimpen. Helt logiskt gjorde Lars Molin en av sina första långfilmsinsatser som medförfattare till Halldoffs Polare (1976). Han var också med och skrev manus till Lasse Åbergs succédebut som regissör: Repmånad eller Hur man gör pojkar av män (1979).
Lite associativt kan man därigenom länka Bomsalva med en annan av 1978 års långfilmer, regissörs- och författarkollektivet Kennet Ahls kåkfararskildring Lyftet (precis som Bomsalva sent omsider dvd-
aktuell). Liksom Repmånad producerades den av nyligen bortgångne Bosse Jonsson, och liksom Bomsalva är det en film som har sin största styrka i sin insiderkunskap. Lasse Strömstedt i Kennet Ahl-gruppen var själv gammal återfallsförbrytare. Han visste hur cellerna på Långholmen luktade, liksom Lars Molin visste hur en tryckluftsdriven laddmaskin fungerar och hur viktigt det är att kolla åskrisken innan man kliver ner i ett gruvschakt.
Molins far var sprängare, han själv jobbade som vägmästare till 1972. Han hade bott i baracker, kolkat brännvin, dansat till dansband, slängt käft och lyssnat noga när käften slängts tillbaka. Flera av hans mest älskade tevefilmer har motiv från en sorts miljöer som en Bergman möjligen hade läst om i Svenska Dagbladet: stadshotell, bondgårdar, bruksorter.
I Bomsalva kan åtminstone inte miljöskildringen ifrågasättas. En gruvfogdes slarv orsakar en olycka där tre jobbare dör. Gubbarna tyglar sin vrede, rädda att förlora högavlönade riskjobb, tills Renatflaskorna kommer på bordet. Platschefen siktar på en styrelsepost och tystar vant ner skandalen. I små men pregnanta biroller skymtar kvinnor vars liv präglas av ständig rädsla för att förlora män och söner och lämnas ensamma.
Molin vill inte vara melodramatisk. Det blir ibland på bekostnad av inlevelse och begriplighet.
Vissa scener är hjärtskärande i sin detaljiakttagelse: kriminalaren frågar efter jobbaren Pilanders adress och får svaret ”Barack B”. Kriminalaren förtydligar: ”Men fast adress?” Pilander upprepar: ”Barack B.”
Molin var 1978 ännu ingen fullfjädrad personinstruktör. När fullblodsproffs som Carl-Axel Heiknert och Åke Lindman är i bild är tonen ren, när oprövade kort ska bära spelscenerna gnisslar maskineriet. Den sakliga framställningen och vardagliga tonen – högst medvetna formgrepp – distanserar tittaren från den tragik som presenteras. Molin vill inte vara melodramatisk. Det blir ibland på bekostnad av inlevelse och begriplighet.
Men det är trots allt en välinvesterad halvannan timme. Dels ser man tydligt ett konstnärskap i vardande, ett konstnärskap som från dag ett präglades av en total solidaritet med den lilla människan. Dels påminns man om hur få filmare även idag som intresserar sig för de umbäranden som den kroppsarbetande delen av befolkningen lever med på daglig basis.
