FILM. Roma (Alfonso Cuarón, 2018). Se filmen här.
Förtexter över skurvatten, ett flygplan speglas i vattenytan. Redan här anas en programförklaring – Roma handlar om den lilla världen i den stora, om det enskilda livet som en stor berättelse invävd i en ännu större. Alfonso Cuarón – filmens manusförfattare, regissör, fotograf, producent och klippare – har återvänt till det tidiga 70-talets Mexico City och grävt i sin egen familjs såväl som sin nations historia. Kanske kan man ana honom som något av barnen i den privilegierade medelklassfamilj filmen kretsar kring. Roma har också strukturen av en minnesfilm – tänk Fellinis Amarcord – där handlingen är underordnad de enskilda scenerna, och sakta framträder genom det sömlösa flöde som utgör karaktärernas liv.
Klokt nog har Cuarón dock placerat sitt alter ego i bakgrunden och gjort familjens hembiträde Cleo till filmens centralgestalt. Tillhörandes både ursprungsbefolkningen som arbetarklass erbjuder hon ett dubbelt perspektiv, och filmen skildrar hennes liv såväl innanför som utanför familjens hem i titelns välbärgade stadsdel. Cleos ambivalenta position är skickligt fångad – å ena sidan en betrodd och älskad familjemedlem, å den andra en betjänt som ständigt måste vara beredd att passa upp och undertrycka sina egna behov. Nyanserat och med dialog på både spanska och mixtekiska skildras hur klass och etnicitet utgör avgörande faktorer i den mexikanska samhällshierarkin. Tidens radikala studentrevolter utgör en fond till berättelsen, och i en chockerande sekvens blir Cleo vittne till den av regeringen orsakade Corpus Christi-massakern.
Detaljrikedomen är enorm utan att de svartvita bilderna för den skull känns överlastade, och bidrar till att miljöerna känns levande och bebodda.
Roma är dock i första hand inget historiskt-politiskt ställningstagande, i förgrunden finns hela tiden huvudkaraktärernas omständigheter. Iscensatta i omväxlande magnifikt komponerade utsnitt och svepande panoreringar är filmen fylld av biobesök, familjemiddagar, hushållsarbete och excentriska nyårsfiranden. Intima scener med nattlig gymnastik och förtroliga samtal avlöses av skickligt koreograferade gruppscener, där kameran håller sig på avstånd och registrerar skeendet från distans. Detaljrikedomen är enorm utan att de svartvita bilderna för den skull känns överlastade, och bidrar till att miljöerna känns levande och bebodda.
Cuarón har tyglat sin tidigare fallenhet för det bombastiska men behållit en känsla av storslagenhet, vilket får Roma att trots sin vardagliga inramning anta proportionerna av ett epos. Inte minst beror detta på den avancerade ljudläggningen, som i avsaknad av ett musikaliskt soundtrack i sig självt utgör en komplex komposition. Åskådaren placeras mitt i rummet med dess småprat, springande steg och TV-brus, och mitt i staden med sina militärorkestrar, hundskall och gatuförsäljarnas säregna visslingar. Tonträffen är total i alltifrån den till stor del debuterande skådespelarensemblen och klassiskt präglade estetiken till de utflykter i det förhöjt stiliserades gränsland som bidrar med såväl humor som patos.
Det är bara att konstatera det ironiska i att när Netflix med Roma distribuerar sitt första mästerverk i långfilmsformat är det med en film som med sin helgjutna estetik och detaljrikedom formligen ropar efter att bli sedd på stor duk. Chansen finns på några få biografer runt om i landet den närmsta veckan. Ta den.
https://www.youtube.com/watch?v=xVDFIzyN1z0
