Vad hände med barnen i Förintelsen? Jag menar de som överlevde. Ensamma, med dödade familjer, ibland för små för att kunna sina egna namn. Polske regissören Adrien Panek har gjort ordentliga efterforskningar. Och den grupp barn som är i centrum för hans Werewolf är absolut trovärdig. Den betingade underkastelsen under sadismen i lägren, den minsta som inte pratar, hårdhäntheten mot varandra, hungern. Det är absolut gripande att se dessa barn i det kaos som befrielsen innebar. Klumpigheten när de lär sig äta med bestick, oförmågan att behärska hungern och törsten, som får dem att girigt dricka från skyn när det regnar.

Från Groβ-Rosen tar sig barnen till en stor herrgård i skogen, där de så småningom får ta hand om sig själva. Problemet är att där inte finns mat och vatten så det räcker – och att barnen inte kan gå ut eftersom huset är belägrat av vansinniga varghundar som attackerar dag och natt.

Werewolf har kallats skräckfilm. Jag brukar inte hetsa upp mig över genrebeteckningar men måste säga att jag utifrån titeln förväntat mig varulvar. Några sådana finns inte. Vad som finns är de vargliknande hundarna, några lik i skogen som ser ut att ha slitits sönder av ett stort odjur och ryktet bland barnen att före detta SS-officerare förvandlas till varulvar. I bakgrunden finns vetskapen om verklighetens Verwölfe, ungdomar som vägrade ge upp nazismen och fortsatte kämpa efter krigsslutet.

Jag ser filmen under PÖFF, den så kallade ”black nights”-filmfestivalen i Tallinn, och kontaktar sedan Panek som i ett mejl berättar om myter och berättelser i efterkrigstidens Polen om förvildade hundar från SS.

Vi har i filmens början sett hur SS-officerare bussat hundar på fångarna i koncentrationslägret. De är en förlängning av Förintelsens terror, men också de offer under systemet då de betingats att attackera fångar och alltså egentligen bara fortsätter lyda när de terroriserar barnen som fortfarande är klädda i sina randiga fånguniformer. Vad är skillnaden mellan djur och människa? Det är frågan Panek velat diskutera med sin film, vid sidan av dess förankring i historien.

Men den är också skulle jag vilja säga ett psykologiskt drama som utspelar sig mellan barnen under tiden fram tills att de lär sig samarbeta, vilket väl är för att följa Paneks tankar då de på ett plan börjar lämna ”djurnivån” (samtidigt som det också är då de börjar lära sig att umgås med hundarna).

Det diskuteras ständigt hur och om det får berättas om Förintelsen, och vissa skulle nog säga att det inte går att korsa den med element från skräckfilmsgenren. Det är väl för dem ett förminskande av den totala mänskliga katastrofen. Själv har jag svårt att förstå viljan till begränsningar, som hela tiden har uttryckts samtidigt som antalet berättelser och framställningar med Förintelsen som tema bara vuxit och vuxit. De går inte att försöka censurera bort.

Min personliga gräns har överträtts av Roberto Benignis vidriga ”komedi” Livet är underbart och det isdanspar som uppträdde som koncentrationslägerfångar i rysk tv. Men det är min personliga gräns. Så länge historien visas respekt kan jag inte se varför inte mänskligheten ska kunna berätta, från alla möjliga vinklar och vrår, om denna centrala erfarenhet i mänsklighetens historia. Och det är naturligtvis fullt möjligt att visa respekt mot historien även i skräckfilmssammanhang, ja, om en nu ska räkna Werewolf dit. Det är en värdig och vacker film som jag hoppas kommer gå vidare till att visas i fler sammanhang, och inspirerar flera uppföljare i olika genrer.

https://www.youtube.com/watch?v=ZKbQxP76KWw